I’m here

Om dokumentärfilmen det senaste decenniet fått en välkommen statushöjning är kortfilm ett filmformat som fortfarande är något underskattat. I dessa Youtube-tider borde det inte vara så. Ändå är det bara Folkets bios biografer, enskilda filmklubbar och filmfestivaler som visar kortfilm på bioduk (och jo, film är bäst på bio). Det är lite synd. Man vill inte alltid lägga en helkväll på en film, men att spontant slinka in på en biograf, betala en femtiolapp och se en utvald film på en sisådär tjugo minuter, en halvtimme borde man kunna göra regelbundet. Utbudet av kortfilmer är ju enormt, men inte ens de absolut bästa får någon större publik i dagsläget.

Hur som helst, en kortfilm man kan se i sin laptop här och nu är Spike Jonze ”I’m here” som hade tidigare i vår. Spike gräver vidare på samma teman som varit så vanliga i amerikanska independentfilmer de senaste åren (”Eternal sunshine of the spotless mind”, ”Garden state”, ”Thumbsucker”, ”The squid and the whale”, etc), liksom i hans egen ”Where the wild things are” för den delen (läs Fannys krönika om den här) – filmer som kretsar kring sådant som barndom, nostalgi, förälskelse, förlust, saknad, ensamhet, lycka, relationer; känsloknark för unga tänkande vuxna i en komplicerad värld, ofta med lika delar cynism och empati.

”I’m here” är en kärlekshistoria med två robotar i huvudrollerna. De festar, går på rockkonsert, lyssnar på musik (bland annat Sleigh Bells, Girls och Gui Borattos Kompaktklassiker ”Beautiful life”), sånt som verklighetens folk gör, ni vet. Men mest av allt är det en historia om hur en helt vanlig arbetsdag kan bli så mycket lättare om det finns någon som väntar på en när man stämplar ut, och hur mycket man är beredd att offra för de som står en allra närmst. Man kan tycka att det hela kan bli lite väl blödigt, men så länge det är så här begåvat och originellt är det mest en marginell invändning.

Se ”I’m here” här.