Karl X Johan: Balans mellan dyrt och plastigt

Jag är nervös. Jag har inte gjort många intervjuer. Jag sitter på röda t-banelinjen mot Fruängen i Stockholm för att träffa Karl X Johan i deras studio. Jag försöker samla tankarna. Enfaldiga sådana bryter in. Som, »nu ska jag till Fruängen och det ska ju bli kul för där har Aleks växt upp«. Jag lyssnar på »Fruängen«. Går igenom lösa anteckningar i min telefon. Känner mig stirrig. Tittar ner i golvet. Tittar upp. Kommer fram till slutstationen.

Jag är hemma hos Kalle J, eller Kalle Jönsson. I en lägenhet på en höjd i Fruängen. Kalle kommer från Västerås. Där började han göra musik och skapade sitt debutalbum Om du lyssnar noga som släpptes 2006. Kort därefter flyttade han till Stockholm. »Bara för att vara popartist«, som han själv säger – »det gick inte så bra«. I samma veva träffade han Johan Tuvesson. Båda var del av samma scen, en scen Kalle kallar »hemmalaptop-scenen« (unga män i mitten av 00-talet som ensamma rev ner taket med en laptop och en mikrofon på, säg, Hultsfred).

Johan Tuvesson är uppväxt i Helsingborg och boende i Stockholm sedan ungefär sex år. Han turnerade med Nicolas Makelberge, en gammal bekant till Johan från Helsingborg som gjorde i första hand instrumental musik. Han bad Tuvesson att sjunga, och Tuvesson sjöng. Nicolas Makelberges andra skiva The unforgettable planet – denna gång helt instrumental – släpptes på Emotion, skivbolaget som Tuvesson startade tillsammans med fyra andra personer 2010.

För drygt en månad sedan lanserade Emotion sitt senaste släpp, Karl X Johans EP Do you remember/Get it all. Det är modern musik. Svängig, stor och digital i ordets rätta bemärkelse. Ibland tror jag att The-Dream ska lägga någon av sina patenterade ad libs mitt i allt. Men så kommer Tuvessons varma, guldartade stämma och sjunger rader som »I never fought hard, ’cause love goes straight through my heart«. Han tar ner det till en igenkännbar nivå. Det råder inga tvivel om att det är samma Karl X Johan som gjorde stråkeposet »Flames« för två år sedan.

Men mycket har hänt sedan Kalle Jönson och Johan Tuvesson började samarbeta.

Jag kände till dig Kalle, redan vid ditt debutalbum och på de singlar du släppte efter det, som Vingslag. Var det första gången ni gjorde något tillsammans?
Kalle: Ja, men vi träffades typ tidigt 2006, när vi båda var ute och spelade »live« – med en dator och en mikrofon.

Johan: Vi släppte skivor lite i samma sväng, vi var del av samma »scen«.

Kalle: Ja, hemma-laptopgrejen.

Johan: Sedan hade vi en god vän som är en av Emotion-killarna, som heter Johan. Han bodde med Kalle ett tag och jag lärde känna honom i den vevan. Johan var liksom ett nav i det hela, och han pushade lite: »Men fan, ni borde göra något tillsammans«. Så vi började hänga lite mer och mer.

Var Vingslag ert första samarbete?
Kalle: Ja, fast det var inte tänkt att det skulle bli ett band alls.

Johan: Det skulle vara en engångsgrej.

Kalle: Det kom väl mest av att du skulle producera min andra skiva.

Johan: Skulle jag?

Kalle: Ja. Kommer du inte ihåg det?

Johan: Hå! Det minns jag inte ens.

Kalle: Jo, eller »producera«, jag vet inte. Jag hade lite svårt att välja vilka låtar jag ville ha med.

Johan: Just det, nu är jag med.

Kalle: Jag tror det var Johan som sa att vi skulle bilda ett band i stället. Och så hade jag den där »Flames«-instrumentalen, de samplingarna.

Johan: Ja, det var egentligen där det började, sen tog det lång tid.

Kalle: Det tog en lång tid att göra den låten.

Johan: Ja, vi tog ett break efter »Vingslag«, sen började vi med »Flames« och höll på med den i… ett och ett halvt år? Och det var där bandet formades.

Jobbade ni regelbundet med den i ett och ett halvt år? Hela »Springsteen-processen«?
Kalle: Alltså, vi gjorde andra låtar, fast vi gjorde inte klart dem.

Johan: Vi lade ifrån oss dem i stunder och kom tillbaka, men det var hela tiden »Flames« vi arbetade med att få till.

Vad vill ni uttrycka med era texter?
Kalle: Egentligen handlar de inte om något speciellt, som att »det här handlar den om«. Jag tycker att alla bra låtar och texter ska man kunna tolka som man vill. Bara det är en slags överlappande känsla, att det på något sätt är konsekvent. Jag tror inte att vi riktigt kan säga exakt vad EP:n (Do you remember/Get it all) handlar om. Men låtarna hör ihop. Vi höll på med den ena och så kom den andra in.

Johan: Vi skulle först bara göra »Get it all« som singel, eftersom den tog så fruktansvärt lång tid. Så tänkte vi: »Vi måste bara fokusera och göra allt för att få klart den här, så vi kan släppa den och gå vidare«. Men så hade vi »Do you remember«, den låten spelade vi till och med live förra året, i en helt annan version. Melodier och texter fanns redan där och var ganska mycket klara. Sen så stöptes den om och så kände vi: »Den ska vara med här«. Den passade så bra med »Get it all« kände vi.

Johan: Det känns som de balanserar varandra – de är ganska fulsnygga båda två. För oss känns det som att det är smutsig musik. Det finns en idé om att allt vi gör ska både vara dyrt, samtidigt som det ska kännas plastigt – det är balansen vi försöker hitta hela tiden. Och det är den som tar mycket tid att hitta. Andra människor kanske inte bryr sig, men för oss blir det väldigt mycket att hitta den där gyllene vägen mellan att det låter episkt fast ändå fult. Hela EP:n, omslaget, titlarna, soundet, allt genomsyras av att det ska vara på riktigt. Alltså, inte det tråkiga »musik på riktigt«, utan att det är oss.

Det är en ganska tydlig skillnad mellan Flames/So On och Do you remember/Get it all. Den förra låter lite mer glimrande och lyxig medan den nya är mer gritty, lite plastig. Jag tänkte faktiskt på The-Dream när jag hörde »Do you remember«, med rytmen och basen. Är det något medvetet eller har det bara blivit så att ni gått mer åt r&b?
Kalle: Det tror jag absolut. För det är nästan det enda vi lyssnar på.

The-Dream eller r&b generellt?
Johan: R&b är typ det enda vi egentligen tycker är bra, när det kommer till kritan.

Kalle: Ja, när det gäller ny musik. Vi lyssnar ju på gammal, vad ska man säga, »Sonic-pop«. Nej, men Vangelis och sånt. Det är det vi lyssnar på när vi sitter och diggar. Och blir inspirerade av.

Johan: Ja, i alla fall nu. Allting förändras. Det är mycket som har hänt sen »Flames«.

Jag tycker det hörs, den där fina linjen som ni vill nå, mellan det episka och det feta.
Johan: Precis. Och vi vill aldrig att det ska låta som att vi har anammat någonting bara för att, »Ooh, nu ska det låta som svart musik«. Vi försöker vara jävligt noga med att det hela tiden känns, att det inte ska låta det minsta påklistrat. Det ska kännas super true. Det har tagit extra mycket tid också, att hitta den balansen. Hur gör vi för att det inte ska låta fjönigt, vitt, osvängigt, låtsas, låtsasmusik? Det ska låta så jävla naturligt, även fast man försöker pusha produktionen.

Men hur bestämmer man sig eftersom det tar så lång tid, med tanke på att ni har den här ambitionen att det ska låta perfekt? Kommer man till en punkt där man bara: »Nej, nu måste vi göra klart det här, nu släpper vi det«?
Johan: Man kommer till en punkt då man hatar låtarna så mycket att man inte kan sova på nätterna.

Kalle: Jag kan inte lyssna på låtarna.

Johan: Jag kan göra det.

Kalle: Jag lyssnade på EP:n lite grann för någon dag sen och… jag tyckte den var bra. (båda skrattar)

Johan: Så är det faktiskt, det blir alltid total jävla apati och ångest mot slutet.

Kalle: Då kommer man till en punkt då man tänker, »Nej, men det blir inte bra det här«. Så går det två dagar, och så sitter jag klockan fyra på natten och bara: »Men den här grejen!«. Och så skickar jag det till Johan som svarar JA!. Sen fortsätter vi. I tre månader till. Med samma låt.

Johan: Ibland handlar det inte om att vi sitter med soundet i fyra tusen år, ibland är det själva låtskriveriet. Att det inte sitter till hundra, att det är någon del som saknas, den här passagen känns inte hundra procent naturlig. Och så ska det lyssnas på trettiotusen gånger och sen skrivas om. På »Get it all« var inte allt färdigskrivet. Vi hade ganska mycket komp och så färdigt.

Kalle: Det var nästan så att vi skrev låten baklänges.

Johan: Ja, vi började med refrängen. Sådant håller ju alla musiker på med. Men ja, vi är rätt petiga. Det är jävligt jobbigt, haha.

Hur ser processen ut då?
Johan: Vi gör väldigt mycket tillsammans. Kalle kanske har en musikalisk skiss i form av något beat eller liknande. Men »Get it all« har vi fyrtiofem versioner av sedan tre år tillbaka. Låtarna går ofta igenom flera olika stadier. Vi testade olika sätt att komma vidare med »Get it all«. Samtidigt släppte vi »Fantasies« också, som vi är väldigt nöjda med.

Kalle: Den tog bara fyra veckor i och för sig.

Från idé till färdig låt alltså?
Kalle: Ja. Fast den var ändå sjukt jobbig.

Johan: Ja. Men det är inte alls uppdelat. Det är verkligen inte så att »nu skriver du texten här och går in och sjunger på det så lägger jag basen där«. Vi sitter tillsammans med varenda stavelse och varenda melodiskiftning och alla trummor och allt. Vi sitter och petar i allt tillsammans.

Kalle: Vi lär oss hur vi jobbar tillsammans, så långt det går.

Johan: Precis, det är inte så att jag lämnar över trummorna till dig, för att det är »ditt ansvarsområde«.

Kalle: Vi har rutin, men det är mer att vi ses i det här rummet. Sen tjatar vi på varandra.

Men om man pratar om din bakgrund Kalle, som samplingsbaserad producent, och ditt förflutna som sångare i Nicolas Makelberge, Johan, är det så de grovhuggna rollerna ser ut? Kalle som producent och Johan som sångare?
Kalle och Johan: Nej.

Kalle: Det är ingen som bestämmer, vi bestämmer båda.

Johan: Kalle är bättre på musikprogrammet, det är inget snack. Han sitter och vrider och grejar. Vi sitter framför hans dator och häckar och skriker. Men när det kommer till sång och text och allting så vill vi att båda ska höras. Det är bådas vision i varenda detalj.

Kalle: Man gör ju allt för låten.

Johan: Jag tänker inte på mig som sångare och jag tror inte Kalle tänker på sig som producent. Det viktiga är att låten ska bli fet.

Kalle: Även om jag sitter och  pillar i produktionen så kan jag inte säga vem som gör mer. Vi är aldrig oense om något i en färdig låt. Det är det som tar en sådan tid.

Jag tänker på din sång Kalle, och hur den har förändrats från ditt album Om du lyssnar noga till din senaste sololåt, »Inget att förlora«. På albumet är sången ganska »indie-osnygg« och svajig medan den på ”Inget att förlora” låter väldigt snygg… eller snarare vacker!
Kalle: Jag kunde inte sjunga då, det var helt enkelt så. Det berodde mycket på att jag inte hade sjungit högt för folk överhuvudtaget. Sen bestämde jag mig för att spela in den där popskivan – jag såg alltid mig som en popartist mer än en »samplingsartist« – och tänkte, »skitsamma, nu spelar vi in den här skivan«. Så gjorde vi det på en dag, jag och Fredrik Åslund som satt i studion, på fem timmar. Han sade »sjung« och jag bara, »okej, sjung«. Så skrek jag ut låtarna.

Kalle: Jag kan inte lyssna på den där skivan alls, och jag tycker inte den är så bra. Men det är kul att folk gillar den för vad den är. Sedan dess har jag försökt lära mig att sjunga hur länge som helst, och att förstå hur rösten fungerar. Jag är inte riktigt nöjd än, jag tycker det är lite jobbigt att sjunga.

Du skulle inte kunna sjunga i Karl X Johan?
Kalle: Jo, jag sjunger ju körerna. Fast jag tror inte att jag skulle kunna sjunga lead. Va fan, vi har ju Peter Gabriel i rummet! (pekar mot Johan)

Johan, hur började du sjunga? När förstod du att du kunde sjunga?
Johan: Jag vet inte, man spelade ju i band. Det var inte så att någon sade: »Alltså, du har ju talang för det här, Johan! Kör!« Det bara blev så. Vissa har kanske ett större behov än andra att sjunga, och tycker sig kunna det. Och jag kanske tyckte det. Men det är inte så att jag har någon musikfamilj – min mamma är jävligt duktig på piano förvisso – men jag har inte sjungit så mycket hemma. Och jag har aldrig varit någon lägereldsmänniska.

Kalle: Men du skulle kunna vara en jävligt bra lägereldsmänniska.

Är inte du en bra lägereldsmänniska, Kalle?
Kalle: Nej, det är jag inte.

Johan: Jag sjunger bara när vi spelar in och när vi spelar live. Annars ingenting.

Kalle: Ja, Johan sjunger helst väldigt lite.

Johan: Som sagt, vi tänker så mycket på låten, vi tänker på musiken. Det är inte så att man tänker: »Åh här ska sången komma in, och här blir den tonen perfekt!«.

Kalle: Det ska inte vara någon showcase för Johans röst.

Johan: Nej, inte för någonting. Jag tänker bara på musik i form av låtar, och jag tänker väldigt sällan på sångare i termer av att »den där sångaren har en väldigt bra röst«. Eller, det är klart att man ibland tycker att folk sjunger väldigt bra, men det är främst att man tycker att det är rätt feeling, rätt sväng. Något som inte låter konstlat. Inte som där man hör på sången att det är en tråkig person. Och jag tänker inte på mig själv som sångare, utan snarare som a means to an end. För låten.

Men eftersom ni förhåller er så kritiska till er egen musik under själva skapelseprocessen tänker jag att du måste lyssna på din egen röst som en del i det och reflektera över den. Känner du att du har utvecklats mycket sångmässigt sedan Nicolas Makelberge? Eller rentav så sent som efter »Flames«?
Johan: Absolut. Framförallt hör man nya saker när man har spelat in det, i mixen, i låten – vad som låter bra, vad som inte låter bra, vad som låter krystat, vad som låter skönt, vad som låter som rätt attityd. Det kan skifta hur mycket som helst. Man försöker anpassa sig efter den musik som man håller på med just då, så mycket som möjligt.

Kalle: Ja. Låten är aldrig skriven förrän den är inspelad, tänker vi. Det är inte så att vi skriver en låt och sen spelar in allt, rakt av.

Johan: Ja, allt är en helhet. Allt ska bara smälta ihop perfekt. Men det är klart att man lär sig vad som funkar sångmässigt och vad som inte gör det. Så vi tar ju miljarder tagningar av allt. För att få till rätt känsla för just den här låten. Man måste vara ett med musiken när man sjunger. Det är väl det som många gör fel, att de bara kör. Bara, »Ah, här har vi musiken, nu ska jag sjunga min låt på det«.

Kalle: Ja. »Här har jag skrivit en text och nu sjunger jag en text« och sen är det bra.

Johan: Och så finns det ingen enhet, det svänger inte för fem öre, det finns ingen feeling.

Kalle: Det funkar väl för vissa, men det skulle inte funka för oss överhuvudtaget.

Johan: Väldigt mycket musik som är dålig kan bero på att det står en sångare och bara gasar i ena hörnet. Och så är det en helt annan musik i det andra hörnet. Men det är inte så att jag sitter och skärskådar min egen röst, enbart. Jag bryr mig minst lika mycket om hihaten. Och det är nog bra, för folk lyssnar inte på musik så. Folk tar in helheten och känner: »Antingen är det feeling eller så är det inte feeling«.

Eftersom ni uppenbarligen är kritiska mot dels er egen, men även annan musik, blir jag nyfiken på vad ni faktiskt tycker är bra. Vad inspireras ni av?
Kalle: Jag har lyssnat väldigt mycket på hiphop de senaste åren. Det är enskilda låtar och mixtapes. Meek Mills Dreamchasers 2 är rätt fet. Hans album är inte så bra, men första låten är helt sjuk. Det är piano och i mitten kör han: »Hold on, wait a minute!« (gestikulerar vilt).

Johan: Ja, den är jävligt najs. Pianot låter lite som »Thriller«, introt till »Do you remember / Get it all« – och vi hörde det först efteråt!

http://www.youtube.com/watch?v=Q5s_-kLTRqc&feature=youtu.be

Kalle: Ja! Men Meek Mill är inte bra på så mycket annat än den där lite skrikiga grejen. Han är inte så bra på r&b-låtar. En annan jag gillar är Rick Ross, hans mixtape Rich forever var jävligt bra. Bättre än senaste albumet. Och det är först det senaste året jag upptäckt den typen av maffig hiphop. Jag har alltid lyssnat på hiphop, men den formen av tyngre, klubbigare hiphop är det jag går igång på mest. Jag älskar Juicy J, det är världens bästa rappare. Någonsin. När det gäller det svenska så är det bara Nordpolen-låten som var bra i år, sen kan jag inte komma på någon som var så kul.

Ni lyssnar inte på någon svensk hiphop?
Johan: Alexis Weak! Den produktionen gillar vi. Men något annat som har varit jävligt viktigt för oss – och jag vet att Kalle bara har glömt bort det nu – är Future.

Kalle: Jaa, Future, Future! Vi har bara lyssnat på Future.

Johan: Där har vi enats, han har ofta varit vår räddning. Vi älskar Future. Det är världens bästa sångare, punkt slut. Framförallt nu. Det är skitsamma vad som är vocoder, det är skitsamma vad som är någon jävla gröt. Han har så bra känsla.

Kalle: Han har en bilskrot i halsen, och auto-tune och bara…

Johan: Ja! Och han är så sjukt i synk med själva låten. Han har bästa flytet i sången, världens bästa melodier och världens bästa känsla. Han har räddat oss varenda gång vi kört fast. Han har faktiskt tagit oss ur hur många knipor som helst.

Rent inspirationsmässigt alltså?
Johan: Ja, och hur han löser allting melodiskt.

Kalle: Han har överskuggat allt det här året. Det känns som att han är i framkant av musiken där det händer spännande saker. Men det är T-Pain man får tacka vad gäller auto-tune-grejen. Och 808s & Heartbreak av Kanye West så klart, den är jävligt definierande. Likaså »Lollipop« av Lil Wayne. Egentligen är hela Future som »Lollipop«, fast han har utvecklat det och gjort en hel karriär av det. Vilket är grymt. Vi älskar auto-tune. Jag tänker inte på det som ett hjälpmedel om man sjunger dåligt – det är mer som ett reverb. Det är en effekt man har på rösten för att det ska låta bra. Allt är ju fejk.

Johan: Vi borde testa att köra auto-tune live!

Är det några andra artister ni inspireras av?
Johan: Det är klart att vi lyssnar på fler grejer, men vi är jävligt kräsna. Det är också en del av processen att skapa musik. Man tycker om att bygga den här muren runtom sig, och spotta på annat. Inte för att hata, det vill vi inte göra, inga namn nämnda. Men om man kan få energi av det så kanske det är en bra grej. Sen är det så klart kul att många gör musik, men man behöver kanske det själv. Att hitta något som är bra och sen tycka att allt annat är dåligt.

Kalle: Vi tycker ju att Karl X Johan är världens bästa band.

Johan: Det måste man göra. Det är helt självklart. Det tror jag alla som är seriösa med det de gör tycker. Så fucked up är man. Hur ska någon annan ta det på allvar om inte vi tar det på blodigaste allvar?

Bryr ni er mycket om hur ni blir uppfattade? Det är ju uppenbarligen viktigt för er att det ska låta långt ifrån tillgjort, att det ska vara genuint. Tycker ni att det skulle vara jobbigt om någon skulle uppfatta er som pretentiösa, till exempel?
Kalle: Njaee, folk får såklart tycka vad de vill. Men det jag kan störa mig på är när folk skriver att det är »indie«. Och ja, det är väl »indie« på något sätt, men det känns som att de menar soundet. Och då tänker jag: »Amen fan, så tänkte vi inte alls«. Det här ska låta skitdyrt. Så det kan vara störigt. »Jaha, är vi indie nu?«.

Johan: Vi befinner oss i en viss kontext. Vi är vita snubbar som släpper musik på ett litet skivbolag i Sverige. Det är klart att det når en viss sorts bloggar i första hand. Jag tänker att vanliga människor som inte skriver om musik och som tycker att det är gött att lyssna på oss, de får tycka det är gött hur fan de vill. Det viktigaste är bara att de gillar det. Men ibland kan någon skribent formulera det som… »Det glada indiepopbandet Karl X Johan är tillbaka med en ny popkaramell!«. Då kan man bli less.

Kalle: Men det kan vara ganska roliga missuppfattningar också. Det rör oss inte så mycket. Det viktigaste är hur vi uppfattar oss själva.

Johan: Det är därför det är viktigt att arbeta med det så länge, att jobba i så många omgångar. Att även om man tröttnar på musiken i omgångar så vet man själv att man kommer tycka att det fortfarande är bra längre fram i tiden. För sekunden man själv tänker »Fan vad tänkte vi, vad är det här för trams vi gjort?«, då blir man mycket mer mottaglig för folks åsikter. Om man vet att det egentligen inte är bra, eller att låten inte håller fullt ut. Så vi ser till att lyssna på låtarna en triljard gånger innan vi känner att vi kan ge ut dem. Så att vi är stolta över vår musik.

Har ni någon ambition att nå utanför Sverige?
Johan: Så mycket det bara går, hela tiden.

Kalle: Det är inte så att det är en medveten ambition. Men ja, om vi får chansen – då gör vi det.

Johan: Vi släpper ju allting digitalt, det är worldwide, så vi jobbar mycket med att skicka musiken till amerikanska bloggar. Vi har nästan bättre kontakt med dem än med svenska bloggar.

Det vore fett att ligga på topplistan tillsammans med Future?
Kalle och Johan: Mm-hmm.

Johan: I våra huvuden gör vi bara hits, det är det vi vill göra. På vårt sätt, så klart. Men det är kanske därför som vi inte tänker i form av album, för vi gör inte albumlåtar.

Kalle: Vi skulle kunna göra ett album, men det är en jävligt stor grej. Det skulle kräva väldigt mycket manpower. Och då måste vi låsa in oss i några månader och bara jobba med det. Vi måste göra annat tyvärr, som att jobba. Men den absoluta drömmen vore ju att bara kunna göra det här. Musiken.

Mer om Karl X Johan, här.