SEX, Sunn O))) och tid

Att musik, böcker och artiklar ska ta tid är tilltalande av flera skäl. Det finns något rent och oberoende i att veta att en intervju på fem uppslag i en tidning ligger och väntar på en. Fem år efter att den publicerades.

Det är som med en stil eller rörelse som man bara snuddat vid men som det inte är någon anledning att stressa med. Den finns där, har satt sina avtryck och påverkat till annan bra kultur. Den har knoppat av sig och kommer därför inte att försvinna. Just detta tycker jag SEX var så bra på. Redan i den första ledaren hoppades man att det skulle ta en evighet för läsaren att ta sig igenom tidningen. Och det mottot höll man fast vid till sista numret. I dag är jag nog inte den enda som har gamla nummer som ligger och samlar damm, delvis olästa. Ofta brukar ju en bra bok/tidning/skiva/film göra att man återvänder till den för att ta del av det fina igen. Men i SEXs fall går man tillbaka för att man inte är klar. Den är en koloss mot det snabba konsumerandet och därför är den oumbärlig.

Till denna genre av ”tidskrävande kultur” kan också dronebandet Sunn O))) räknas. Duon med de långa munkkåporna och den mörka musiken har gjort tiden till sin bästa vän. Sedan första albumet ”The Grimmrobe Demos” från 1999 har bandet gett ut ett gäng album och EP:s med tunga och utdragna stycken av ringande och mullrande ljud. Först framkallat av nedstämda gitarrer, bas och feedback som breder ut sig. Sedan även med inslag av synthar, ambienta ljud och körer. Musik som har delar av doom, black metal och noise i sig men också tidig dronemusik som La Monte Young. Hur den känns live kan ni läsa här.

I november 2011 återutges albumet ”The iron soul of nothing” där brittiska Nurse With Wound omarbetar fyra spår från Sunn O))):s andra album ”ØØ Void” (först utgiven 2008 som en bonusskiva tillsammans med den Japanska upplagan av albumet). Inledande ”Dysnystaxis” är 19 minuter lång och kryper fram som i en scen i en Tarkovskij-film. Det tar tre minuter innan det händer något, då öppnas ljudbilden sakta upp av orgellika landskap, ekande röster och en mjuk baston som efterhand blir en stilla puls i låten. Andra spåret ”Ra at Dawn Part One” är luftigare till en början men övergår i något mer fokuserat som drar åt Lustmord men även åt Sunn O))):s egna underjordiska mörker. Tredje stycket klampar fram i en grotta och bankar huvudet mot stenytan, med en röst som sjunger saker som ”Life has no meaning…” (vokala inslag som på ursprungsskivan dränktes i gitarrmuller.).

Den ursprungliga tanken med ”The iron soul of nothing” var att försöka göra något som liknade Nurse With Wounds trippel-LP ”Soliloquoy for Lilith” från 1988. En skiva där feedback och olika effekter bildar vackra, gnidande ljud som låter som en metallstång som gnids mot en annan i 106 minuter. Och visst finns paralleller, men ”The iron soul…” är inte lika statisk. Det händer mer mellan växlingarna. Glas krossas, vitt brus varvas med avgrundsdjupt mörker och Sunn O))):s gitarrmuller. Framför allt är det inbäddat i dronemusikens vaggande karaktär. Något lugnt och fast. Till slut blir musiken ett tillstånd. Man går inte och lägger sig, man lyssnar inte heller mer intensivt. Det som känns är avsaknaden av tempo och takt. Och hur länge sedan långsamhet kändes så befriande och nödvändigt.

[soundcloud]http://soundcloud.com/experimedia/sunn-o-meets-nurse-with-wound[/soundcloud]