Lite ljus i tillvaron

Vissa dagar blir bräckligheten i tillvaron lite mer påtaglig än andra. Ondskan har en tendens att tränga sig på ändå, oavsett vilka väggar vi försöker bygga eller hur högt vi skruvar upp basen på den där housetolvan för att stänga ute en hatande, likgiltig omvärld.

DJ Sprinkles raderar inte bilderna av brinnande moskéer i Eskilstuna och Uppsala, eller mäktar med att lyfta oss över den besinningslösa terrorattacken som drabbar en tidningsredaktion i Paris.

Vilka val gör vi i vår privilegierade värld och hur länge klarar vi att fortsätta framåt med en sorgsen axelryckning? Året har bara börjat men det är frågor jag känner att jag kommer ställa allt oftare till mig själv under 2015.

I dag hade jag egentligen tänkt skriva om något helt annat på den här platsen. Jag hade tänkt berätta om hur boxen The Soul of Designer Records under de gångna helgerna knappt lämnat högtalarna hemma hos mig. Om en samling som består av drygt hundra rara gospelinspelningar som bärgats ur arkiven från det lilla Memphis-bolaget.

Men kan jag hitta någon anledning för det när uppgivenheten om samtidens tillstånd aldrig varit djupare?

Jag vet inte. Men för att parafrasera James Brown — alla måste vi ibland gå tillbaka till vägskälet. Om inte annat så för att återfå tron på livets godhet.

Jag vill inget hellre än att luta mig mot de här sångerna just nu. Om bara för att de utgör en alternativ livssyn än den vi erbjöds just i dag den 9 januari 2015.

Allra helst hade jag velat skriva om hur etiketten existerade i drygt tio år (1967-1977 för att vara exakt) men aldrig lyckades göra några egentliga avtryck på samtidens försäljningslistor. Skivbolaget hade heller inte några fasta artister under kontrakt.

Istället fungerade Designer Records som ett produktionstillhåll där genomresande gospelmusiker smidigt kunde spela in en singel eller två. Skivetiketten erbjöd dem i sammanhanget billiga tryckkostnader samt en liten men kompetent kompgrupp, ledda av den erfarne gitarristen Roland Janes.

Det fanns ingen ideologi som styrde skutan, och pengarna var i sanningens namn modesta. Precis enligt ägaren Style Wootens ambition. Det fanns i hans verksamhet, som det heter, andra värden.

Det är också orsaken till varför jag känner att jag verkligen behöver The Soul of Designer Records just nu. För att det inte går att inta en passiv hållning till den här musiken.

Det är som att jag instinktivt ryggar tillbaka av den himlastormande urladdning som uppstår när dessa kvinnor och män går ner på sina knän. De bokstavligen skriker ut sin hängivelse med en passion som varken du eller jag förmodligen kommer att komma i närheten av.

»Whatever You Do – Do Good« heter ett av de bästa spåren på den här boxen. Det må låta futtigt men det är den allra bästa uppmaningen jag hört på mycket länge.

Alltings jävlighet går inte att stänga ute. Men det är fortfarande möjligt att släppa in lite ljus.