Killer Mike: Stockholmssyndrom

Få saker är så oförutsägbara som rapkonserter. Man vet aldrig riktigt vad som väntas. Det kan bli lite halvdant men ändå kul, som när A$AP Rocky spelade på Way Out West i somras. Det kan bli överdosering av call and response så att halva konserten ägnas åt att låta olika delar av publiken skrika med. Det kan bli funkband (typ det värsta jag vet). Eller så kan det bli ett grovt underskattande av publiken, som när rappare tror att alla européer älskar gitarrer över allt annat.

Att gå på rapkonsert känns nästan alltid som upplagt för överraskningar, tyvärr allt för ofta negativa sådana.

Inför Killer Mikes konsert på Nalen i Stockholm hade jag ganska höga förväntningar. Internet hade talat om för mig att han kvällen innan i princip hade dödat Nefertiti i Göteborg. När jag kliver in på Nalen sänks mina förväntningar omedelbart. I den lite för upplysta lokalen står ett tjugotal personer och hänger med varsin öl. Ingen verkar ha särskilt kul.

Förbandet Som Fan gör sitt bästa för att lyfta nivån, men det känns fortfarande ganska deppigt. Jag hinner tänka både en och två och tre gånger att den svenska publikens rappreferenser på många sätt är ett skämt. Vart fan är alla liksom?

Deppigheten blåser dock fort bort när Killer Mike väl kliver på scenen. Hans röst är hes och raspig, och farligt nära bristningsgränsen. Stundtals känns det nästan overkligt att han överhuvudtaget lyckas få fram några ljud, att han dessutom lyckas rappa och vråla med en enorm kraft framstår som ett smärre under.

Gamla hits varvas med låtar från Killer Mikes senaste projekt R.A.P. Music, ett album helt producerat av Brooklynbaserade producenten El-P. För egen del blir jag gladast av hitsen, jag gungar glatt till »The Whole World«, kastar lite armbågar under »Never Scared« och skanderar med i »Kryptonite«.

En av konsertens höjdpunkter är »Reagan«, där Killer Mike bygger vidare på en av låtens sista rader, »Who the fuck is that staring in my window«, genom att spela början av Goodie Mobs »Cell Therapy«, som raden hänvisar till. För egen del föredrar jag nog den renodlade Atlantaversionen av Killer Mike, framför det han gjort tillsammans med El-P. Men under konserten balanseras dessa två musikaliska sidor och bildar en fantastisk helhet.

Framför allt vinner Killer Mike på att han helt enkelt verka vara en så jävla go kille. Han är glad, har en fantastisk närvaro, pratar med publiken på ett sätt som känns respektfullt och genuint. Han propsar sin fru som också finns med på scenen, trots att hon är lite blyg och inte vill kliva fram när hela publiken på Mikes inrådan ropar hej till henne.

Trots att Nalen inte ens är halvfullt ger Killer Mike en hejdundrande show. Han håller små politiska tal som är långt ifrån den klyschighet som kan finnas i politisk rap. När han lägger en liten freestyle om att han ska ringa sin morsa och säga »I ain’t coming home, cause I got Stockholm Syndrome« jublar publiken. Han berättar även om hur han växte upp med en kristen och en muslimsk förälder, men fann sin religion i hiphopen. Det kan låta typiskt, men där och då blir jag nästan tårögd och tänker på hur jag själv hittade något slags hem i hiphopen. Den där känslan av att liksom äntligen ha kommit rätt som är så svår att beskriva för någon som inte upplevt den.

Killer Mike kliver av scenen med ett gigantiskt leende, jag är svinnöjd och när jag och mitt sällskap är på väg hem upprepar vi »FAN va bra det var!« till varandra om och om igen. Men jag hade helt klart föredragit att få uppleva Killer Mike på en packad klubbspelning framför ett halvfullt Nalen.

Kanske hade känslan blivit bättre med en större publik. På väg från konserten börjar också våra glada »FAN va bra det var!« varvas med smått uppgivna »varför var det inte fler där?«

Var fan var alla liksom?