Ett hav av ljus och ljud

Darksides album Psychic som släpptes i oktober 2013 är en ganska så säregen blandning av snygga beats och slicka gitarrer. På skivan gör Nicolas Jaar och gitarristen Dave Harrington en sorts rock som hämtar nytänkande från både dansmusik och de progressiva ansatser som A Mountain of One nosade på strax innan 10-talet.

En mix som inte hade varit så anmärkningsvärd om inte duon även inkluderat gitarrfigurer i musiken som doftar Mark Knopfler. Upplägget fungerar förvånansvärt bra. Mycket beroende på den genomarbetade produktionen och det faktum att såväl Harrington som Jaar är två extraordinärt begåvade musiker.

Ändå har jag en del farhågor inför spelningen på Debaser Medis i Stockholm. Skulle det som låter så bra på skiva gå att överföra i ett liveformat utan att det blir platt? Kommer gitarrinslagen att gå att förena med det dansanta och elektroniska utan att gitarrerna bara blir utsmyckning utan substans?

Det visar sig att min oro är obefogad.

Darkside lyckas med att låta både storslagna och nytänkande. De får musiken på albumet att växa flera storlekar live.

Nicolas Jaar står böjd över en laptop och olika moduler. Dave Harrington är vänd mot honom med en elgitarr och växlar mellan att spela inlevelsefullt och skruva på diverse reglage. Båda följer varandra med blicken och jobbar fram musiken gemensamt och fokuserat. Det är som om varje del av repertoaren vägs på guldvåg. Ändå är det allt annat än en stel upplevelse.

Ackompanjerade av rök och en stor roterande spegel som reflekterar ljuskäglor i olika färger bygger Darkside upp konserten. Efter en lågmäld och lite trevande inledning växer musiken successivt.

Nicolas Jaar vrider fram elektroniska mattor, sjunger till och från och höjer tempot med beats som får en entusiastisk publik att släppa tyglarna. Dave Harrington är något mer anonym på scenen men hans gitarr tillför det sväng och subtilt studionördiga som gör Darkside till en så annorlunda dansmusikakt.

Låtar som »Paper trails«, »Heart« och »Golden arrow« från Psychic ges i maffiga versioner. De förlängs och expanderar och är fyllda med så mycket musik att de bildar små allkonstverk i sig.

Det är ljudkonst, expressionistisk elektronika, AOR-rock och house i en och samma lockande paketering. Lokalen är knökfull, varm och badar i ljus och vackra ljud. Och trots att pulsen växlar under konserten finns det hela tiden en spänning i musiken som är väldigt tilltalande. En spänning som bryter ut i små lyckorus bland publiken gång på gång.

När extranumret tar vid och avslutas i en ljudmässig tornado finns det inte mycket mer att tillägga. Kvar är en känsla av att man fått ta del av ett flödande samarbete som bara kommer att fortsätta. Som en organism som hela tiden hittar nya former.

Läs TMAs intervju med Darkside.