Sångerna från åttiotalet

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 25 till 21 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 20 till 16 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 15 till 11 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 10 till 6 på Sånger från 80-talet, här.

1. The Triffids – »Save what you can« (1987)
Bubbles har länge varit min favoritkaraktär i tv-serien The Wire. Han är den slitne knarkaren som ramlat ner på samhällsbotten men ändå inte är helt utslagen. En svag människa? Visst. På sätt och vis. Men han har ett gott hjärta och försöker, i den mån hans viljestyrka och sociala situation tillåter honom, göra bra saker. Han pratar vid ett tillfälle om sitt förflutna och konstaterar att han alltid varit en »fuck-up«. En fuck-up som kämpar på, en fuck-up som försöker rädda det som räddas kan.

Att misslyckas är något av det mänskligaste som finns. Att falla igenom, känna hur mörkret sänker sig över en lika tungt och snabbt som självförtroendet sjunker genom marken. Alla upplever det – ändå känns det ofta som att det bara är en själv som inte kan någonting, inte kommer framåt, inte lyckas med sitt projekt. Ibland behöver vi bara se saker ur ett annat perspektiv för att förstå att det inte är så farligt ändå. Men ibland, för många människor, är det verkligen illa. Det handlar inte om att skaffa sig en jobbcoach och »rycka upp sig«. Förslagen från kompisarna om att hänga med ut och dricka lite öl »så blir allt bättre« blir bara hånfullt och oförståeligt. Ibland mår vi faktiskt dåligt på riktigt och vill att någon ska förstå det.

Det är så lätt att i sådana situationer vända sig till cynism och bitterhet. Men vill vi verkligen det? Cynism kan vara lite sexig när man är ung, bitterhet och nihilism lätt att misstolka som någon slags visdom man gärna visar att man tagit del av. Ha! Jag har minsann sett igenom hela skiten och nu tänker jag med vass humor odla min nya, coola image.

Men det där håller till slut inte längre.

Istället vill vi ha riktig tröst. En fantastisk låt som Sam Cookes »A change is gonna come« får oss att drömma om ljusare tider och kan ibland vara det enda läkemedel vi behöver. Men lika ofta känns löftena om förändring som bara drömmar. Då vill vi inte höra någon säga att det kommer bli bättre, för kanske blir det inte det. Men finns det inte något kvar? Någon form av… hopp?

The Triffids menar att det gör det. När »Save what you can« börjar – när de första tonerna från världens finaste piano smyger igång – förstår jag genast att det inte är någon obetydlig bagatell att vänta. Det finns heller ingen tunga i någon kind här, inga dubbellager av ironi. Det som följer är ett uppriktigt och väldigt vackert allvar.

»Well, it doesn’t look much like we’ll see the new year…«. Dave McComb är på »Save what you can« mer högstämd men också varmare än någonsin. Någonting har gått förlorat och sorgen är på riktigt. Den förlöjligas inte, förenklas inte, fördöms inte. Den finns där och den gör ont. Berättarens hjärta sörjer för någon som står väldigt nära, någon som är djupt olycklig.

Med något som liknar den religiösa trons ologiska men sublima hoppfullhet uppmanar han oss att ändå, trots allt – trots ALLT – inte ge upp. Det finns något kvar att rädda och detta något är värt att famla tag i och hålla fast vid. »If you cannot run, then crawl. If you can leave, then leave it all…«

Har han rätt? Jag vet inte. Men jag hoppas det. Annars vet jag inte vad det är för mening med någonting.

2. Dexys Midnight Runners – »This is what she’s like« (1985)
Kevin Rowland har alltid varit väldigt uppslukad av sig själv. Dexys Midnight Runners var ett band, men det vore skrattretande att hävda att deras musik är resultatet av en gemensam vision. Det är och har alltid varit Rowland som bestämt vad som ska göras och hur man ska gå tillväga. Vi får därför ett personligt uttryck (och bandmedlemmarna får en krävande och manisk egoist) men det är bara en fördel om man lyckas intressera sig för Kevin Rowlands värld.

Många som haft svårt för deras senaste skiva är helt enkelt inte tillräckligt intresserade av personen som skapat den, och det är antagligen ungefär samma personer som har svårt för bandets tredje album, Don’t stand me down, där »This is what she’s like« finns med.

Det är inget konstigt med det. De har inte nödvändigtvis missuppfattat något. Men ibland är det paradoxalt nog så att det mest personliga och självupptagna är det som bäst kan representera en allmän känsla. Om man ser till kärlekslåtar till exempel, så kan det mest allmängiltiga och svepande bara kännas banalt och trist. Av alla tusentals låtar om förälskelse som jag har hört är det ytterst få som lyckas förmedla den verkliga upplevelsen av att vara kär. Vad händer egentligen när vi blir förälskade? Kan vi med välformulerade meningar – på vers dessutom! – hitta de bästa orden för att förklara hur vi känner? Kan vi över huvud taget peka på varför vi är kära i personen, vad det är som gör henom speciell?

Kevin Rowland kan i alla fall inte det. Han lovar gång på gång att förklara hur hon är, men kommer oftast inte längre än bedyranden om att hon inte är som snobbarna från Mosley och att hon inte – det får ni inte tro om henne! – veckar sina Levisjeans. Allteftersom musiken böljar vidare – det är ett flerdelat, mångskiftande popepos fyllt av stråkar, pianon och gitarrer vi bjuds på – blir bandkollegan Billy Adams mer och mer otålig: »C’mon, what’s she’s like?!«.

Kevin fumlar efter orden, prövar nya sätt att förklara det på, menar ännu en gång att han så småningom ska komma till kärnan. Stackarn, känner jag bara. Han är ju förälskad och förvirrad, låt honom vara. Men jag lyssnar förtjust vidare.

Slutligen så inser han att ord inte är särskilt bra lämpat för att förklara den här sortens känslor och hänger sig istället åt ordlös sång. Först då förstår Billy – och vi alla – vad han menar. När Kevin sedan återgår till orden för att berätta hur det hela hände har han återigen ingen aning om vad han ska säga. Det hände liksom… allt på en gång. Han tror att italienarna har ett ord för det. Typ »blixt« eller något sådant. Kevin vet inte riktigt. Han pratar inte italienska.

Det är den ärligaste låten om den här sortens kärlek jag vet. Det är dessutom ett musikaliskt fyrverkeri som leder oss igenom alla de underbart förvirrade tankegångarna utan att tystna eller tveka. När kompet ungefär tre fjärdedelar in i låten bygger upp den ömmaste extasen man kan tänka sig så känner jag plötsligt att jag – likt Rowland i videon till låten – lättar och börjar sväva fram. Precis som det känns när man är kär, med andra ord.

3. Another Sunny Day – »You should all be murdered« (1989)
»You should all be murdered« jämförs av uppenbara skäl ofta med The Smiths musik. De flesta tycker att det är en jämförelse det berömda Manchesterbandet går segrande ur. Another Sunny Days låt är mest en billig kopia, heter det, och saknar den rätta stunsen. Det finns en poäng att titta närmare på bandens respektive frontfigurer eftersom skillnaderna illustrerar mycket av det som gör Harvey Williams popprojekt speciellt.

The Smiths leddes av den flamboyante cynikern Morrissey, ständigt redo att leverera vassa kommentarer. Harvey Williams är en liten blygsam småstadsbo som långt mer liknar en insnöad bibliotekarie än en flärdfull artist. Hans sång är inte rivande och bitsk utan tunn och ganska färglös.

Därför gör Williams ett mycket bräckligare intryck. Kritikerna kallar det menlöshet och mjäkighet – jag kallar det identifierbar vanlighet. Denna skillnad i attityd och utstrålning mellan artisterna är fundamental för upplevelsen av »You should all be murdered«. Hade Morrissey stått bakom låten – med texter som »One day, when the world is set to rights, I’m going to murder all the people I don’t like … The people who talk too much, the people who don’t care, the people who’s lives are going nowhere« – hade den framstått som syrlig och kanske hatisk.

Men nu är den istället en av de mjukaste låtar med ordet »murdered« i titeln som finns. En livräddare för människor vars missnöje är långt större än deras viljekraft. Harvey hotar ingen, han dagdrömmer. Han vill inte se någon död. Han är bara ledsen.

Men »You should all be murdered« är inte bedövande och deprimerande – det är den alldeles för vital för. Det finns en känslomässig sprängkraft i varje ton, en drömsk skönhet som ibland påminner om shoegazemusikens bästa stunder.

Det finns ingen poplåt jag lyssnat på mer än »You should all be murdered«. Jag vill inte ens tänka på hur många gånger jag gått hem mitt i natten och tagit omvägar för att hinna spela låten ett par gånger till. Alternativet att inte spela den igen och igen har ibland helt enkelt inte funnits.

Vad ska man säga? Världen kan sannerligen behöva fler bleka The Smithskopior.

4. The Joubert Singers – »Stand on the word (Larry Levan remix)« (1985)
Även människor som är djupt troende faller gång efter annan för jordiska frestelser. Den sinnliga extasen konkurrerar med den himmelska och har därför genom historien ansetts livsfarlig. Sex. Okontrollerbar dans. Droger. Ja, egentligen vad som helst som man kan bli hög på som inte är av andlig sort. Samtidigt finns det också hos de allra flesta icke troende en genuin längtan efter något högre och större, något som kan skänka mening och vitalitet åt ett uttorkat själsliv. Det är inte bara Kendrick Lamar som dör av törst.

Tänk om man kunde kombinera det här? Tänk om något högst sinnligt och jordiskt kittlande kunde kombineras med upplyftande och livgivande andlighet? Det är en mix som skulle kunna resultera i att det attraktiva med båda världarna försvinner – men förbluffande ofta når den istället magiska höjder. (Det är antagligen därför gospelhouse är en av världens bästa genrer.) Det absolut bästa exemplet jag känner till på en sådan fusion är den oemotståndliga glädjeexplosionen »Stand on the word«, remixad av Larry Levan.

Discjockeys pratade ofta – gör de fortfarande det? – om att skapa en samhörighet på dansgolven som de inte tvekade att jämföra med den kyrkliga gemenskapens motsvarighet. Målet för många dj:s var att nå liknande spirituella höjder. Kanske var det därför Levan vände sig till gospeln. Det kan ses som den ultimata kollektiva upplevelsen: en stor kör sjunger för ett fullt dansgolv. Individen är utsuddad, för tillfället irrelevant. Den gemensamma kraften är vad som spelar roll och varje enskild person kan glädjas åt att vara en del av något mäktigt och transcenderande.

Det är i alla fall så jag ser Levans fullsatta klubb framför mig när jag hör låten hemma i mitt vardagsrum. Jag ser mig själv stå där i vimlet med händerna uppsträckta, en i mängden. Lyckligare än någonsin.

5. The Go-Betweens – »Quiet heart« (1988)
The Go-Betweens är bandet man vänder sig till när man tröttnat på att snurra The Queen is Dead och inte längre vill gråta i kudden. När man känner att man inte vill frossa i den känslan längre men inte riktigt är redo för den allra mest sofistikerade vuxna popmusiken. Själv föll jag handlöst för gruppen just i en sådan period i början av tjugoårsåldern. 16 Lovers Lane blev genast en av mina absoluta favoritskivor och än idag ger den mig allt jag kan tänkas vilja ha av romantisk popmusik.

Det är fortfarande svärmisk indie, men med en större värdighet än hos många andra. Allting är stilrent och klart – aldrig ligger charmen i att det är skevt, ofärdigt eller på något annat sätt risigt. Nej, Grant McLennan – som sjunger på jag-längtar-så-det-gör-ont-i-magen-balladen »Quiet heart« – har en fin och stolt röst. Han besitter den sällsynta förmågan att sjunga starkt och suckande på samma gång. Det är inte en ostyrig tonårsdesperation utan en vacker och mogen längtan som bryter igenom i varje stavelse.

»Quiet heart« är det oändligt mycket mer älskvärda indiesyskonet till U2:s »With or without you«, en låt den delar vissa likheter med till struktur och anslag. Men »Quiet heart« är storslagen, inte pompös, den är självsäker, inte självgod. Det finns så mycket att älska med låten: Ömheten man direkt sveps in i av Amanda Browns stråkar, Robert Forsters melodiska munspelssolo eller gitarrsolot två minuter och fyrtionio sekunder in – och hur alla dessa enskildheter smälter samman i en outgrundligt vacker ballad.

Det ryktas att »Quiet heart« handlar om relationen mellan bandmedlemmarna McLennan och Brown. Jag vet inte om det stämmer, men det spelar ingen större roll. Det är inte en låt för bara dessa två. Det är en låt för alla som vet hur det är att längta och sakna – med andra ord, en låt för alla människor.

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 25 till 21 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 20 till 16 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 15 till 11 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 10 till 6 på Sånger från 80-talet, här.