Tro inte på hajpen

Av alla de löften den nya digitaliserade världen hänförde oss med under internets första stapplande steg har jag svårt att hitta särskilt många som inte infriats. Som i en handvändning har information och, i fallet som jag försöker göra gällande, konst från vitt skilda delar av historien och kulturer bundits ihop genom kablar, fiberoptik och trådlösa signaler som aldrig verkar ta slut.

Trots att albumen saknar givna referenser till mars 2016 är det likväl fullt möjligt för mig att ta del av Ornette Colemans Science Fiction eller det bortglömda funkmästerverket Bomp av I.G., liksom att fördjupa mig i den sydafrikanska gqom-scenen eller låta Lady Leshurrs urbrittiska sånger gå på repeat dagarna i ända.

Dina fynd behöver inte heller förbli just dina. Det är så lätt, så simpelt, att göra dig hörd och försöka förklara varför omvärlden måste höra just det andra spåret på Bomp. Ändå blickar vi ohjälpligt mot en samtid som blir allt mer strömlinjeformad.

Samma album, samma artister, deras tv-framträdanden och singlar dominerar den svenska musikbevakningen vecka efter vecka. I alla fall ett tag innan de byts ut mot två-tre nya kolosser.

Att döma av den samlade aktiviteten på sociala medier, konsumentupplysningar i tv-soffor och kvällstidningarnas marginaliserade popsidor är vi enbart intresserade av popbandet Kent som snart, inte nu men snart, ska bege sig ut på avskedsturné. Och just det, Kanye Wests senaste alster The Life of Pablo är vi också intresserade av. Allihop av oss är faktiskt det, mest hela tiden. Det var all pop för i dag, tack så mycket.

Och jag är inte ens säker på att min lilla observation och den efterföljande irritationen grundar sig i diskussionen om det obskyras villkor gentemot det populära. Faktum är att jag tycker om det där bandet från Eskilstuna, och att jag inte alls har något emot The Life of Pablo. När jag tänker efter handlar det faktiskt inte alls om dessa artisters inneboende kvalitéer, eller eventuella brister på detsamma.

Det går faktiskt alldeles utmärkt att skriva långt om en annan miljonsäljande artist, vilken som helst faktiskt. Jag har ganska få ideologiska motsättningar till den saken.

Jag kan bara inte sluta fascineras av den kollektiva instinkten att springa åt precis samma håll så fort skiv- eller managementbolagen vevar igång ett nytt PR-maskineri. Att aktivt välja att skriva ett par rader om Freddie Wadlings senaste album måste fylla en större musikjournalistisk mening istället för att lägga ett nytt rop till kören, en artikel till över det som trendar just nu på Twitter. Och gud ska veta att jag också är skyldig till det.

Jag tror att det är just därför som jag i veckan beställde Lovefingers senaste bidrag till kassettserien Far Away Tapes. Trots att jag inte ens äger en maskin som klarar av att spela formatet.

Kassetten fungerar oavsett som en alldeles ypperlig påminnelse om varför dj:n Andrew Hogges bloggprojekt Lovefingers tillhör den allra bästa musikjournalistiken det här århundradet.

Från 2006 och nästan fyra år framåt laddade han varje dag upp en ny låt från sin gigantiska hårddisk och gjorde den tillgänglig för alla på Lovefingers. Genom musiken som sträckte sig hela vägen från Pools »Jamaica Running« till Magnus Ugglas »Sommartid«. Han ritade en alternativ historia genom dansmusiken.

Scenen var inte på något sätt Andrew Hogges egen uppfinning men han fick den stora massans öron att rikta sig åt disco, FM-rock, krautrock, blues och balearica som många aldrig brytt sig om, än mindre hört talas om. Det finns någon slags poetisk rättvisa i hur inflytelserik Lovefingers fortsätter att vara i skivbås på små barer världen över.

Jag vet att vi ofta överanvänder ordet »alternativ« här på Throw Me Away, ibland bara mellan raderna, men jag är alldeles övertygad om att det finns ett värde i det. Det finns ett värde i att publicera ett initierat samtal med Louise Hoffsten och fylla Mixcloud med marxistiska mixar med DJ Sneak och Robert Hood.

Om så bara eftersom ingen annan gör det.

Nedan finns ett par saker ni borde lyssna på. Nu ska jag göra plats på mitt skrivbord för Far Away Tapes kassett nummer 009.

Coco – »Big N Serious« (singel)

Kendrick Lamar – untitled unmastered (album)

Ondo Fudd – Blue Dot (tolva)

D-JaySremm – Trail Mix (mixtape)

Betonkust & Palmbomen II – Center Parcs (ep)

Four Tet – »Evening Side (Oneohtrix Point Never edit)« (låt)

Hashish – A Product Of (album)

Kamaiyah – A Good Night In The Ghetto (mixtape)