Khan: Vemod och dekadens

Att upptäcka artister man tidigare inte känt till är befriande. Att upptäcka artister som dessutom har en diger produktion i flera olika projekt och sammanhang är extra spännande. Tyska Can ”Khan” Oral är en sådan artist.

Jag stötte på honom nyligen på den utmärkta musiksajten och plattformen Expatriarch. Därför har de senaste dagarna inneburit ett intensivt lyssnande, läsande och letande efter musik och information om denna mångfacetterade herre.

Can ”Khan” Oral, eller Khan som han kallar sig när han ger ut musik i soloformat, har en gedigen bakgrund inom musikskapande – med betoning på elektronisk sådan. Mellan åren 1992–2002 bodde han i New York och hade en skivbutik på Manhattan med elektroniskt utbud samtidigt som han drev etiketten El Turco Loco.

Han gav även ut egen musik under olika alias. I projektet Bizz O.D. gjorde han oborstad techno och uppmärksammades för den hårda dängan »I’m coming out of your speakers«. Andra projekt, som Global Electronic Network, närmade sig mer ambienta territorier och gav ut släpp på etiketten Mille Plateaux.

Efter att ha vistats i Mexico City under en tid flyttade Can Oral till Berlin. Där har han bott och varit verksam sedan 2002 och har utmärkt sig som en av stadens många kreativa och excentriska konstnärer.

Det musikaliska fokuset har dels legat på den skruvade diskoduon Captain Comatose men framför allt på Khan, soloprojeket som varit verksamt sedan mitten av 90-talet. Genom åren har projektet innefattat samarbeten med artister som Diamanda Galas, Kid Kongo Powers och Julee Cruise. Men musiken har hela tiden haft Can Orals säregna och extravaganta karaktär.

De album som Khan har släppt under 2000-talet har alla sin egen ljudvärld och sitt eget narrativa sammanhang. På 1-900-Get-Khan (gavs ut 1999) är musiken sleazig elektronika där Khan intar rollen som en manlig prostituerad med en egen »heta linje«. På 2001 års No Comprendo går han åt ett mer »rockigt« håll och blandar upp beatsen med gitarrer, trummor och en rad gästvokalister som färgar låtarna (alla från Jon Spencer till Hanin Elias). Och på skivan Who never rests (2007) gör Khan funkig och korkad elektronisk pop och framträder som en smäktande sångare iförd kaninöron.

Khans format är gränsöverskridande. Därför är det inte konstigt att senaste albumet The Enlightenment Machine som släpptes i april är en i många stycken ny riktning i hans musik.

Titeln är inspirerad av författaren Brion Gysins »dreamachine«, ett roterande instrument som producerade ett stroboskopiskt ljus från en glödlampa för att stimulera betraktarna och få dem att hamna i ett tillstånd mellan vakenhet och sömn.

Musiken är både pulserande och mörk. Khan har sagt att han lyssnat mycket på dubreggae som African Head Charge inför albumet. Men även The Pop Groups experimentella anda märks. Låtarna bubblar och gungar av bas, sporadiska slagverk och udda ljud. New York-cellisten Julia Kent breddar soundet med eftertänksamma stråkar.

Här finns även ett allvar som genomsyrar låtarna. The Enlightenment Machine övergår aldrig i tempoökningar eller dansant yvighet. Den håller sig på en lugn nivå – mellan skärpa och dåsighet om man så vill – och målar upp en musik som är både dekadent och vemodig. Det är musik som vill utforska det främmande. Det dolda och lockande.

Och liksom en del av Khans tidigare album så har musiken en teatral sida som känns genuin. Den blir aldrig ett maner utan det utlevande är förankrat i hela Khans person. Kanske beror det på att Can Oral behärskar fler konstformer förutom musik. Under senare år har han arbetat med en opera med Stereo Total, varit involverad i en teaterproduktion och haft utställningar i Berlin. Han rör sig mellan gestaltningsformer och sammanhang.

Musiken blir ett av de uttryck som Can Oral använder för att ge sin bild av var den moderna människan befinner sig någonstans. Det är The Enlightenment Machine ett strålande exempel på.

På tal om Expatriarch. Den Berlinbaserade sajten har även en utmärkt radioshow som sänds första tisdagen i varje månad. I senaste programmet finns en hel drös med bra musik med bland andra Crime, Fatima Al Qadiri, tUnE-yArDs, The Julie Ruin, Trust och Hercules & Love Affair, samt ett par intervjuer. Lyssna här.

Khans hemsida och skivbolaget I’m single records som han grundat.