MAG: En megafon i larmet

Megafon, trombon och loop-pedaler har utgjort instrumenten i Magdalena Ågrens musikskapande under en lång tid. Sedan mitten av 1990-talet har hon varit verksam i en rad olika band och projekt. Ofta har musiken varit punkig, otyglad och spontan. Idéer och infall har fångats upp och formats till låtar som rör sig i egna banor. Genom Magdalenas röst, ibland förvrängd genom en distad megafon och ibland ren, har musiken fått spets och riktning. Uttrycket har varit både fritt, underfundigt och kaxigt.

I svensk-finska trion Surplus People har Magdalena tillsammans med Helena Engarås och Petra Kiiskinen gjort hypnotisk popmusik med en enkel trummaskin, orgel och samplingar. Men de senaste åren har fokus legat på banden Trapped In A Loop och SORK. De förstnämnda är en duo som gör skev och lo-fi-artad elektronika. De senare är en pulserande postpunk-trio som släppte det utmärkta albumet Horseflies flies tidigare i år.

Och så finns där MAG – Magdalenas sologrupp. Ett projekt som ligger henne nära hjärtat och som hon tampas mest med. MAG har släppt en kassett på Malmöetiketten Kassettbolaget och har spelat flitigt i både Sverige och i utlandet. Ett debutalbum är även inspelat. Skivan består av elva låtar som alla fångar det unika med Magdalenas musik. Det är trombon, megafon, gitarr och ljud som ena stunden bildar ett kaotiskt larm och den andra övergår i något mer nyfiket och pockande. Det är en persons orkester som är ett soundtrack lika mycket till en kollapsad värld som till en ny och mer gränslös morgondag.

Magdalena letar efter skivbolag som ska släppa skivan. Eller så gör hon det själv. Ut ska den i alla fall.

Tidigare i vår ringde jag upp henne i bostaden i Göteborg för att prata om scenskräck, marscherande blåsorkestrar och hur hennes musik tagits emot på Teneriffa.

Du har varit involverad i olika band sedan mitten av 90-talet. Hur kom du in i musiken och blev aktiv i band?
– Det första band som jag var lite mer kreativ i var Jurassic Jesus, då spelade jag bara trombon. Det var runt 1995. Innan dess har jag hållit på med musik, fast mer på musikskolenivå och när man gick i mellanstadiet. Då hade jag ett band som hette Popgrodan. Det är väldigt långt ifrån det jag gör i dag, det är en annan värld.

Vad var Jurassic Jesus för slags band?
– Det var ett punk-funk-aktigt band med två basgitarrer, trombon, trummor och saxofon. Det var ganska ösigt och lite punkigt. Där spelade jag mest trombon. Det var något av ett konceptband. Vi spelade på konstiga ställen och uppträdde mer som en performance-akt. Jag halkade in där lite av en slump, men det blev en början på ett nytt sätt att göra musik. Att man kan komma med idéer och utveckla saker fast man egentligen inte är någon musiker.

Lite punkideal?
– Ja, precis. Att man gör något bara för att man vill, inte för att man måste kunna allt.

Du har även varit med i svensk-finska trion Surplus People som startade 2001. Är ni verksamma i dag?
– Nej, vi har mer eller mindre somnat av. Jag spelar fortfarande med Helena (Engarås) i SORK som var med i Surplus People. Surplus People gick lite över i SORK när Petra (Kiiskinen) som spelade orgel flyttade till Finland. Vi lade aldrig ner men det blev naturligt att vi inte spelade mer. Sedan har det varit en massa band mellan Jurassic Jesus och Surplus People som jag har varit involverad i.

Men man kan säga att Surplus People har haft en ganska stor betydelse för dig och ditt musikskapande?
– Ja. Innan Surplus People så spelade jag i ett band som hette Maggot. Det var då jag började sjunga och göra helt egna låtar. Det var under den eran då man blev betecknad som »tjejband«. Vi var ett av »tjejbanden« som fick vara med lite på ett hörn. Det var lite frustrerande. Men det bandet, Maggot, blev Surplus People när det splittrades. Vi gjorde samma grej men Surplus People utvecklades och blev bättre.

Hur skulle du beskriva Surplus People musikmässigt?
– Skruvad popmusik på något sätt. Det var trummaskin och orgel. Det blev lite förknippat med electroclash-vågen. På ett sätt liknade det den musiken men samtidigt inte. Det var emellanåt ganska mörkt och emellanåt poppigt. Det var väldigt baserat på Petras orgel som gjorde att det blev rätt knasig musik. Hon spelade på ett lustigt sätt och med min konstiga sång till det blev det halvgalen musik. Åtminstone om man såg oss live så fick man nog den uppfattningen.

Det var musik som var mer fri i sin form än att bara kallas för »electroclash«?
– Ja, jag tyckte inte riktigt att vi hörde hemma där. Det kändes mer som att bara för att man var tjej så hamnade man i det facket, även om det fanns andra musiker som man kunde ha jämförts med. Det är svårt att se på sin musik utifrån. Men det var inget vi eftersträvade i alla fall, att vi skulle vara electroclash eller electro över huvud taget.

Du har jobbat återkommande med trombon och megafon i musiken du gör. Framför allt i det du gör nu i projekten MAG, Trapped In A Loop och SORK. Varför har du valt detta upplägg?
– Trombonen hade jag i garderoben från min tid i musikskolan, den fanns där och har hängt med bara för att det är det jag kan mest. Megafon användes i Jurassic Jesus, även om det inte var jag som sjöng i den. Men när vi började med Maggot så hittade jag en megafon som var från 1970-talet och som hade väldigt fint ljud. Jag blev fäst vid den och tyckte att den var rolig att sjunga i. Framför allt eftersom jag hade extrem scenskräck då, något jag fortfarande har.

– Det var avväpnande att sjunga i megafonen.

Tog den bort en del av det som kan kännas som sårbart när man sjunger?
– Ja, men också att man får en annan attityd till sången. Megafonen låter så mycket så man måste göra det mer punkigt. Det hjälpte till att sjunga. Sedan tycker jag om det noisiga med megafonen, att det går att göra en massa olika ljud med den. Den är kul att leka med helt enkelt. Nu sjunger jag vissa låtar med megafon som jag tycker passar med den men jag behöver inte ha den i allt jag gör.

– Om den skulle gå sönder skulle det vara svårt att hitta en annan megafon som skulle kännas lika bra. De flesta andra megafoner som jag testat låter vasst och konstigt eller så låter de för bra. Min är lagom distad (skratt). Ljudet i den låter lite gammalt.

Var hittade du den? På en loppis?
– Det var någon som hade glömt den på Petras jobb och inte hämtat den. Den hade legat där i flera år så hon tyckte att vi kunde använda den istället. Det var förmodligen någon som inte tyckte att den var tillräckligt bra. Man kan inte använda den i demonstrationer till exempel, den låter för dåligt.

Behöver den ofta förstärkning när du använder den, genom mikrofon och förstärkare?
– Ja, om det är större ställen så behöver den det. När jag spelar själv så samplar jag den ibland och då måste jag köra den genom mikrofonen. Men det är det jag gillar med den. Det är så himla motsägelsefullt att stå och skrika i en megafon – som är en symbol för att man ska höras – och så blir det precis tvärtom. Det är ingen jävel som kan höra vad man säger i den (skratt). Jag gillar den grejen, det är som samhället i stort. Alla skriker och ska höras hela tiden men istället är det ingen som hörs.

Om vi ser till trombonen, var det ett instrument som du hade med dig sedan tiden i musikskolan?
– Ja, precis. Jag ville egentligen spela bastuba men den var för stor så då fick jag spela trombon istället. Det var inte ens första valet, men så blev det.

MAG är soloprojektet som du har just nu och som du arbetat med under en tid. När startade du projektet?
– När Surplus People lade ned så blev det ett slags tomrum då jag inte hade något band. Från början var det inte medvetet att jag skulle starta ett soloprojekt utan det var mer att jag behövde hålla på med något. Jag fick spelningar och det ena ledde till det andra. Det var mest ett test från början, från början har jag tänkt att »det blir den här spelningen och sedan inget mer«. Men så har det ändå blivit fler spelningar och så har det gått bra ungefär varannan gång. Då har jag tänkt att det är lika bra att fortsätta, ända tills jag känt att jag velat lägga av för att det gått helt värdelöst (skratt).

Är det så fortfarande?
– Ja, lite så faktiskt. Men det har varit lite mer seriöst. I perioder har jag varit ute och spelat ganska mycket, sedan har det varit perioder då jag inte gjort någonting. Det har varit lite beroende av hur mycket spelningar man har fått och hur mycket man spelat med de andra banden.

Du har släppt en kassett på Malmöetiketten Kassettbolaget och medverkar även på en kassettsamling, Ett annat Göteborg. Och nu har du spelat in ett album med MAG. Är det första albumet som du har gjort med soloprojektet?
– Ja, jag är ganska långsam vad gäller att spela in. Man håller på och ändrar och kan inte riktigt bestämma sig så albumet har tagit väldigt lång tid att spela in. Det är alltid lite knepigare när man driver det själv. Man har andra projekt på gång samtidigt och då blir det ofta att det jag gör solo kommer i sista hand även om det egentligen inte gör det. Men det är ingen annan som pushar på mig.

Det är elva låtar på albumet. Är de inspelade vid ett och samma tillfälle eller från olika perioder?
– De är från olika tillfällen. Jag har spelat in dem efter hand ute i min sommarstuga. Jag har åkt dit med jämna mellanrum när jag haft en låt att spela in och isolerat mig där. Det är också en kostnadsfråga, när man spelar in allt själv och inte har något skivbolag i ryggen. Jag har haft en kille i Malmö som har mixat allt material och det kostar en del. Det hade inte funkat att spela in allt på en och samma gång kostnadsmässigt.

– Men det har tagit fruktansvärt lång tid, det är helt hemskt faktiskt (skratt). Men nu är jag i alla fall färdig, nu ska albumet bara ut på något sätt. Det blir nästa utmaning.

Så låtarna ska bara mastras så är skivan klar att släppas?
– Ja, precis. Men man måste ha pengarna eller ett bolag som är intresserad och vill betala för det och det har jag inte hittat än. I alla fall inget som vill släppa det på vinyl och det är det jag helst skulle vilja göra. Jag får antingen vänta och se om det dyker upp något bolag eller så får jag försöka spara ihop pengarna själv helt enkelt.

När jag lyssnar på din musik så låter det orkestralt fast på ett kaotiskt och spektakulärt sätt. Det är väldigt punkigt. Har du medvetet strävat efter att lyfta fram det orkestrala i din musik?
– Jag kommer från en sådan bakgrund så det är kanske inte så medvetet. Men jag gillar stämmor, melodier och gärna att det blir stort och pampigt, men det får inte bli för snyggt. Det ska vara skitigt. Det är lite teatralt, jag tror att jag har en sådan sida i mig.

– Men att skita till det är viktigt, jag är inte ute efter att starta någon orkester som låter rent och fint och vackert. Det skulle jag aldrig klara av att göra. Jag är inte skolad musiker vilket nog är en fördel. Det kommer lite av sig själv att det låter lite skevt, vint och brötigt och det är det jag gillar med det. Jag känner inte att jag måste ta in andra musiker för att jag vill att det ska låta rent och fint.

Har du spelat i en orkester tidigare?
– Jag var med i en blåsorkester som marscherade ett tag. Fast jag kom inte så långt, det var en skolorkester.

En sådan som är med i parader?
– Ja, precis. Men jag lade ner det under högstadiet. Jag tyckte det var astöntigt att spela sådan musik då, orkestermusik. Det är först nu som jag kan tycka att det är lite festligt med den typen av musik. Som koncept är blåsorkestrar sjukt bisarra och skojiga, det är fascistmusik på ett sätt. Det är en fruktansvärt bisarr grej med folk som går på gatan och spelar i uniformer. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som är bisarrt men nu kan jag känna någon slags fascination för den här superkonstruerade musiken. Just för att jag själv inte tvingas vara i det längre.

Men det var du alltså under en period i skolan. Var spelade du i en blåsorkester?
– Det var i Oxelösund där jag är uppväxt. Den typen av musik var nästan inte ens musik för mig då, det var mer som matematik. Sedan när man började få lite egna åsikter om saker och ting så var inte det något man ville hålla på med. Jag kan ändå förstå de som gillar det, att man har en manual att spela efter och det känns tryggt och bra.

– När jag väl började spela min egen musik var det som att börja om från början. Man är så låst när man spelar efter noter. Det är väl fortfarande så med folk som går på musikhögskola. De är svinduktiga men de kan inte improvisera för att de är så låsta och styrda av instruktioner. Det är så olika sätt att göra musik på, det är två olika saker. Jag tror inte att jag hade så stor nytta av perioden i mitt liv då jag läste noter, mer än att jag hade ett instrument hemma. När jag väl började igen efter tio år var det som att jag var tvungen att lära mig på nytt.

Men ändå har du kvar en del av orkestersidan i din musik, i form av trombonen. Fast du använder den på ett helt annat sätt?
– Ja, jag tycker att trombon är ett ganska festligt instrument. Det låter ofta orkestralt bara att man använder ett sådant instrument. Det är svårt att det inte blir det så länge man inte använder den genom en massa effekter. Den är väldigt förknippad med orkestermusik på ett annat sätt än vad en gitarr är.

– Det är också roligt att göra pop och rockmusik med instrument som inte är förknippade med den genren. Då blir det automatiskt något annat än det gamla vanliga som man kanske vill komma bort ifrån.

Du livesamplar instrumenten som du använder. Du kör trombonen, megafonen och även gitarr via loop-pedaler. Du har ett gäng loop-pedaler som du använder?
– Ja, det blir väldigt mycket loopande när jag spelar själv. Det finns både för och nackdelar med det. Det har blivit lite bespottat det här loop-fenomenet som har funnits ganska länge. Folk vill helst inte ha så kallad »loopmusik«. Vissa har vänt sig mot att det är mer teknik än musik. Eller att det låter på ett speciellt sätt och att det som görs inte alltid är spännande. Att det har blivit lite överrepresenterat i olika sammanhang. Jag ser loop-pedalen som ett instrument som man kan använda, antingen på ett bra eller dåligt sätt.

När jag lyssnar på din musik så tänker jag inte på att det är en del av den som är loop-baserad eftersom den är så skitig och röjig. Det är ganska mycket in your face.
– Ja, man hoppas att det ska låta så i alla fall. Det är en utmaning. Sedan tycker jag om repetitiv musik så för mig har loopandet inte varit något stort problem. Jag vet att vissa musiker kan bli störda över att de inte kan hålla på och byta tonarter hursomhelst med en loop-pedal. Men då kanske man inte ska använda sig av det utan köra med ett band istället.

Du har nått ut med din musik och spelat mycket i utlandet, bland annat i Europa. Hur mottas din musik där?
– Jag tycker att jag nästan bara har fått bra respons, som i länder som Spanien och Portugal. Det var en väldigt häftig känsla att komma till Teneriffa och spela. Man har fördomar om att det inte finns något musikliv där och så verkar det vara jättestort. De har kanske inte samma möjlighet att få se liveband från Sverige så där blev jag väldigt väl mottagen. Jämfört med när man spelar hemma i Sverige så blev jag lite upphöjd på Teneriffa.

Så det finns en alternativ scen på Teneriffa?
– Ja, det gör det. Det verkar finnas överallt, det gäller bara att hitta dem. Nu har jag haft hjälpt av Christian (Pallin, reds anm.) som har ett stort kontaktnät genom Koloni. Han är en mästare på att hitta de rätta personerna som jobbar med alternativ kultur.

– Man blir väldigt peppad när man ser fattiga länder som Portugal, där de som håller på med alternativ kultur verkligen inte får några bidrag, att de fixar och ser till att ta dit mig. De kämpar verkligen utan några som helst medel och ordnar det ändå väldigt bra. Då känner man att man är bortskämd här i Sverige med det man har.

Kände du att det, trots den ekonomiska krisen i Spanien och Portugal, ändå finns mycket vilja och engagemang där?
– Ja, det kände jag verkligen. Det var dåligt redan då när vi var där för ett par år sedan. Man blev lite golvad av det engagemang som folk hade. Det var så många som ställde upp och gjorde mycket gratis och många som dök upp. De var också väldigt hjälpsamma med att förmedla kontakter. Det kan man inte riktigt känna i Sverige på samma sätt. Här släpper man inte in vem som helst i sina kontaktnät, det gäller att känna rätt personer. Men där var det verkligen öppna armar överallt. Vi fick så mycket hjälp att boka den turnén så jag har inte varit med om något liknande.

När spelade du där?
– Jag var i Spanien förra året med SORK. Med MAG var jag där 2012.

När det är kris i det övriga samhället så kanske engagemanget växer ännu mer i de här »självförsörjande kulturerna« och den typen av scener? När man märker att allt runtomkring rasar ihop?
– Ja, det är möjligt att det är så. Eller så är det så att de har ett mycket större kulturliv än vad vi uppfattar här i Sverige. Som svensk har man kanske en turistbild av Spanien, att det bara är sol och bad. Vi får aldrig tillgång till den andra scenen som finns där om man inte väldigt aktivt letar efter den. Det tror jag inte många hinner med att göra när de åker dit på en charterresa.

– Det var en ögonöppnare för mig att resa runt i de länderna, att det finns mycket mer än vad man tror.

Hur är det att vara soloakt, att du är ensam om att sköta alla olika delar i din musik som ju låter som ett helt band?
– Jag försöker bara göra bra låtar och spela in och så lyssnar jag på det och ändrar om det behövs. Att stoppa in det som passar i låtstrukturen. När jag spelar live finns det ganska mycket utrymme för att jamma, då kan det bli lite hursomhelst. Det är både skönt och jobbigt att vara själv. Det finns ingen som kan rädda dig om du råkar fucka upp något. Då måste man rädda det själv.

– Samtidigt kan du välja att göra precis som du vill. Du kan låta låten ta en helt annan vändning om du skulle behöva det. Det är både friheten och det läskiga med att vara helt själv och stå där själv. Det är dubbelt så läskigt som att vara med i ett band. Jag har någon slags hatkärlek till det.

Är det alltid en jobbig känsla som du brottas med innan en spelning som du gör solo?
– Ja, det är det. Det är väldigt jobbigt, men efteråt är det väldigt skönt. Det är dubbelt. Scenskräcken har blivit bättre med åren men det är fortfarande jobbigt.

Jag tycker det är extra modigt att du har valt det formatet du har som soloartist. Det är inte bara en gitarr eller ett blåsinstrument utan det är flera olika komponenter och det ska funka tillsammans.
– Ja, jag gör det lite svårt för mig kan jag tycka ibland. Att jag krånglar till det för mycket. Men det är väl utmaningen som jag kanske behöver… Jag vet inte varför jag utsätter mig för det faktiskt (skratt)? Det är en stor fråga i mitt liv.

Du har även projekteten Trapped in a Loop (tillsammans med Richard Widerberg) och SORK (tillsammans med Helena Engarås och Pontus Torstensson). På vilket sätt skiljer sig dessa band från det du gör med MAG?
– Sork är mera hårt och rockigt, det är inga samplingar i musiken. Det är en annan form som är lite av en kontrast till det loopstyrda. Trapped in a Loop startade mest utifrån att jag ville spela med Richard. Det påminner ganska mycket om MAG men det blir en dimension till när han är med. Det är lite större friheter i hur man kan göra låtar. Som ensam har man fullt upp hela tiden, så det är roligt att ha någon annan att vara med.

– Att jag har tre projekt beror på att de funkar i olika sammanhang. Det är lättare att ta spelningar själv i vissa sammanhang. I andra sammanhang passar det bättre med ett helt band. Om någon hör av sig och vill att man ska spela så kan man alltid hitta något som funkar av det jag är engagerad i.

Det är som att du har tre grejer på din palett. Och att du frågar, vad funkar bäst av dem?
– Ja, det har blivit lite så. Det hade varit skönt att inte ha så många projekt. Men samtidigt tycker jag om alla så det är svårt att göra sig av med något av dem.

Musik och konst brukar mer och mer flyta ihop nuförtiden. Jag såg att du hade gjort ett slags ljudperformance som gick under namnet »Trash rabbit«. Uppträder du i mer uttalade konstsammanhang?
– Jag tycker att min musik befinner sig i något slags gränsland mellan performance och musik. Jag har spelat ganska mycket i konstsammanhang, som på vernissage. »Trash rabbit« ingick i en fluxusfestival (konstfestivalen Hux Flux Göteborg) som jag var med på. Jag tycker det är roligt att ta in olika element där man inte vet om det är musik eller konst. För mig är det inte så noga vad som är vilket, det är mer att man vill förmedla en känsla och upplevelse. Då kan man ta in alla möjliga inslag i musik, och tvärtom. Man behöver inte göra någon uppdelning där egentligen.

Känns det som att du gör ett performance när du uppträder med MAG?
– Vissa skulle kanske säga det. Jag tänker mer att jag gör musik. I vissa sammanhang kan det kännas att det är mer ett performance, det beror lite på sammanhanget. Ibland har jag använt vissa inslag i min musik som känns som att de är där som en performativ grej. Megafonen är kanske mer en visuell grej. Man skulle lika gärna kunna skruva till det ljudet med en annan effekt. Men just för att man har megafonen så blir det visuellt och ett inslag av performance.

– Med Surplus People gjorde vi en del sådant, som att vi bakade kakor på scenen medan vi spelade. Vi vispade grädde så att ljud uppstod, det var väldigt performance-aktigt i vissa låtar. Det håller jag inte riktigt på med i MAG. »Trash Rabbit« var mer att jag tänkte att det skulle vara en performancegrej. Jag skulle gärna spaca loss mer men tiden finns inte till det.

Vad har du för andra kommande grejer på gång med MAG?
– MAG är lite stilla för tillfället, jag måste ta mig i kragen och bestämma hur jag ska göra med materialet. Så att det kommer ut på något sätt. Jag funderar lite på att släppa det själv, då måste jag söka fonogramstöd. Jag gjorde ett race och skickade ut materialet till skivbolag och många tyckte att det var bra men det var ingen som nappade och ville betala för det. Det är svårt nu, det är skitsvårt. Framför allt när man gör sådan musik som jag gör som inte passar in i något fack. Jag tror att det är svårt för vissa bolag att våga satsa på sådant, om de inte har sett det live och så. Men man vet aldrig.

– På något sätt måste skivan komma ut. Frågan är bara hur och när. Men så fort jag får det gjort kan jag känna mig fri från materialet och börja på något nytt. Sedan får man se vad som händer med MAG i framtiden, jag kanske inte kommer fortsätta med det jag gör. Jag ifrågasätter det projektet konstant (skratt).

Det är kanske naturligt att det är så, att det som ligger en närmast är man mest kritiskt mot?
– Ja, det är så pass jobbigt att spela själv. Även om det är roligt också så kostar det på ganska mycket. Men jag kan inte låta bli så det kommer säkert att finnas kvar om tio år.

Mer info om MAG

Mer info om SORK

Mer info om Trapped In A Loop