Baby Blood: Mörker och mode

Lucy Siame är en av Danmarks främsta grimeartister som under sin karriär även utforskat rap, house och modern dansmusik. Hon har alltid haft ett driv och en spänstig vilja som fått hennes musik att framstå som kulor i ett blinkande flipperspel. Att hon dessutom gjort scenkostymer i en mängd olika mönster, färger och former gör att projektet haft formen av ett allkonstverk.

Nu har Lucy Siame hittat en ny fas i sitt skapande. Efter tre album och tio år som artisten Lucy Love är det dags att gå vidare. För drygt ett år sedan startade hon sitt nya alter ego Baby Blood. Med inspiration från hiphop-genren trap, modern r&b och skumma ljud har Lucy sänkt tempot i musiken. Hon vill hitta mer luft och utforska drömska ljudlandskap och obskyra sinnesstämningar.

I slutet av 2015 kom det första smakprovet från Baby Blood i form av »Figurine«. En långsamt tung låt som för tankarna till artister som Holy Other och FKA Twigs. Den öppnar upp till ett hav av eko där nedpitchad sång glider fram över vackra och förvrängda synthljud.

I videon till låten framträder Lucy Siame med en mask över ansiktet och rider på en häst i ett diffust och lilafärgat landskap. Hon utför samurajliknande rörelser i slow motion. Allt är starkt men också anonymt. Det ligger i linje med Baby Bloods koncept. Efter att ha varit en artist som många känt till vill Lucy nu skapa distans till publik och utomstående. Hon vill att konsten ska gå före personen bakom den.

Samtidigt styr hon allt själv. Hon sjunger, komponerar och producerar all musik. Och det med enkla medel. En bärbar Mac, en massa effekter och en liten USB-mikrofon (som i vanliga fall används till skype och nätverksspel) är de enda instrumenten. Med det småskaliga formatet letar sig Lucy fram och försöker fånga det som hon saknat på senare tid i sin musik – det oförutsägbara, levande och det som inte låter snyggt och välproducerat. I den sfären vill hon att Baby Blood ska leva och verka.

Din första låt »Figurine« är mörk och atmosfärisk r&b med en hel del skumma ljud. Hur kom det sig att det blev detta sound?
– Jag kände att jag ville ner i tempo. Normalt ligger min musik på 120-130 bpm men nu ville jag göra något som befinner sig runt 95-100 bpm. Det blir en helt annan vibe då. Det finns mer luft och utrymme där och då blir andra element, som virveltrumma och hi-hat, viktigare. Med Lucy Love har jag aldrig gjort en låt som varit långsammare än typ 119 bpm, så det är stor skillnad. Men jag gillar den långsamma och sömniga känslan. Samtidigt finns det en framåtrörelse, man ska inte somna. Det finns lite karibiska influenser i det.

Är du influerad av trapsoundet?
– Ja, men inte den här partybetonade EDM-trapmusiken, utan mer urban hiphop. Inte så mycket rave.

Du har släppt en video till »Figurine« som du regisserat själv. Kan du berätta lite om den?
– Videon har varit ett stort projekt. Den visualiserar den artist som jag försöker skapa med Baby Blood. Tanken var att göra något där mitt ansikte inte är med, något konstigt som samtidigt är vackert. Jag funderade på vilka musikvideos jag gillar med andra artister och hittade en video med SZA och hennes låt »Babylon«. En video där hon går ut i en sjö och försvinner under vattenytan, man ser bara hennes ansikte i tre sekunder. Jag gillar den konstiga viben i videon. Det ser lite trashigt ut men miljön är väldigt fin.

– Från den fick jag inspiration till att spela in en video i en liten by utanför Köpenhamn som heter Dragør. Vi filmade den i en gammal flyghangar som nazisterna använde under andra världskriget. Jag lånade en häst av en kompis och gjorde kostymer. Jag kom på saker till videon i samband med att vi filmade. Så brukar jag inte jobba, jag brukar veta precis vad jag ska göra. Men denna gång hade jag bara ett par grejer att göra något av; en häst, en mask och lite ljus. Och så körde jag på det.

Du har beskrivit videon som att det feminina möter det maskulina i en slags tidlös miljö. Är du intresserad av att utforska dessa båda delar i Baby Blood-projektet?
– Ja, det är något jag tänker på hela tiden för jag tycker att vi lever i ett väldigt fyrkantigt samhälle. Allting handlar om det som är för tjejer och för killar. Allt delas upp väldigt mycket och vi har inte så många förebilder. Det måste finnas plats för olika identiteter. Ett sätt som jag jobbar med för att skapa det utrymmet är att pitcha min sång. Jag förvränger den och gör den androgyn.

– Lucy Love i Danmark rör sig i mainstreamfåran, jag finns på instagram och facebook och allt det där. Kändisar i Danmark måste vara så personliga. Jag kan göra intervjuer där frågorna handlar om vad jag handlar när jag går och köper mat. Varje gång jag är på tv är det aldrig för att jag ska uppträda med min musik utan för att prata om jag samlar på Star Wars-figurer eller något liknande. Det blir så trivialt och jag tröttnade på det. Jag vill att det ska handla om min musik och min konst. Därför startade jag detta projekt för att kunna fokusera på det konstnärliga – så kan skvallret och allt det andra hålla sig hos Lucy Love.

– Det har blivit så vanligt att man ska kunna öppna upp sitt liv och att alla ska få ta del av det. Så är det i alla fall i Danmark. Det är det fans vill ha, de vill komma nära. Men jag vill ha lite avstånd till publiken och skapa distans. Jag tycker det är viktigt att kunna känna mig som en artist. Därför har jag en mask på mig i Baby Blood. Jag har ju haft scenkostym tidigare men nu har jag bestämt att man aldrig ska se eller möta Baby Blood utan mask och förklädnad. Oavsett sammanhang.

Är inte det lite motsägelsefullt eftersom många vet att det är Lucy Love som döljer sig bakom masken?
– Jo (skratt). Jag har uppträtt med Baby Blood några gånger och vid soundcheck har jag haft masken på mig. Vissa har inte tagit mig seriöst och velat att jag ska ta av mig den, men det är inte det som är grejen! Folk måste förstå att det inte är samma person – det är inte Lucy Love – när de ser Baby Blood. Jag tycker det är intressant att leka med folks uppfattningar. I Danmark träffar man ofta människor som menar att man inte ska tro att man är något.

Det finns en jantelag i Danmark?
– Ja, verkligen.

Din kostym i videon är väldigt häftig, det är som en mix av en riddarkostym, superhjältedräkt och östasiatiska influenser. Du har gjort dina egna kostymer till Lucy Love. Vad har du tänkt kring Baby Bloods kläder?
– Temat är lite »jorden runt på 60 dagar«. Det är inslag från många olika kulturer. Den största inspirationen kommer från Västafrika och Benin. Jag var där för ett tag sedan. Där finns en tradition där folk går ut i skogen och stannar i en månad för att sy en kostym av allt möjligt som de hittar. Man vet inte vilka dessa personer är. Sedan kommer de tillbaka till sin by. Då har man en ceremoni och dansar, en voodooceremoni i »komma tillbaka från döden«-anda. De dräkterna är helt galna. Man fattar ingenting när man ser dem och det går inte att se vilka som bär dem.

Det låter som väldigt fascinerande kostymer?
– Ja, det är en väldigt eklektisk stil, det går inte att se att dräkterna är från ett afrikanskt land. Det liknar något som skulle kunna vara med i Vogue. De ser inte ut som något som är egentillverkat. Jag har även inspirerats av Mexiko och Japan.

Kostymen du har i videon liknar en kimono till viss del?
– Ja, jag är ett stort fan av kimonos. Jag har väldigt många. Jag har mycket prylar och samlar och sätter ihop grejer från olika håll. Jag gillar att de scenkostymer jag bär har ett tydligt uttryck, det är viktigt.

Du har länge arbetat minst lika mycket med det visuella som med musiken. Varför är det så viktigt för dig att ha ett starkt visuellt uttryck?
– Jag tror att det är det jag är bäst på. Jag är konstnär egentligen och det är det jag har ägnat större delen av mitt liv åt. När jag började med Lucy Love gjorde jag kostymerna och allt visuellt kring det var min ingång till musiken. Jag ville inte bara vara en som stod på en scen och sjöng och sedan gick av – jag ville vara ett helt universum. Jag är bra på att förmedla mina uttryck och det jag har inom mig – jag är bra på att visualisera det. Det finns musiker som uppträder som sig själva och det är inget fel med det, men för mig måste det finnas något mer.

Du vill ta till vara på möjligheten att stå på en scen och göra något mer än att uppträda som en vardaglig människa?
– Precis. Det beror på att de artister jag gillar, som Grace Jones, Prince, David Bowie och Planningtorock, även är konstnärer. Så vill jag att Baby Blood också ska vara. I ett konstsammanhang kan det vara ett performance och i ett vanligt musiksammanhang så är fokus på det musikaliska. Det kan skifta fram och tillbaka och jag gillar att ha de olika möjligheterna.

Vad tycker du är fördelen med att se det du gör som ett konstprojekt istället för att du bara ser dig som artist?
– Det är det enda sättet för mig att jobba på. När jag gick på konstfack i Danmark så fick jag höra att Lucy Love inte var konst. Det tog mig tre år att motbevisa dem om det.

– Konst handlar om kontext. Jag använder redskap som jag inte tror att man hade använt om man hade varit en singer/songwriter. Då hade det handlat mer om vilka tonarter och harmonier man skulle använda sig av. Jag tänker mer utifrån att jag arbetar med en stor utställning. Att de singlar och album som jag släpper ska kunna ses som ett samlat verk i en lång exposé. Det tycker jag är intressant, jag ser framåt och funderar på hur jag vill att min musik och konst ska vara om ett eller två år.

Du har studerat konst i både Malmö och Danmark. Vilken skola läste du på i Malmö?
– Jag läste estetisk linje på gymnasiet i Lund. Sedan gick jag på en folkhögskola som heter Östra Grevie som ligger en bit utanför Malmö och pluggade bild. Efter det kom jag in på Det Fynske Kunstakademi i Odense.

Var det där som de tyckte att Lucy Love inte var konst?
– Precis, de undrade om jag inte skulle sluta med det och börja arbeta med »riktig konst«.

Jag har läst att ditt examensjobb, som du presenterade 2011, kom att handla om Lucy Love. Stämmer det?
– Ja. När jag började där var Lucy Love mer på undergroundnivå men efter ett år så blev jag spelad i radio och var med på tv. De på skolan menade att det bara handlade om reklam, de förstod inte vad det hade med min utbildning att göra. Jag förklarade att jag jobbade med musikvideos, scenografi och var art director för det jag gjorde med Lucy Love, men de tog det inte på allvar. Det sista projektet som man gör där är ett projekt som löper under ett år med en utställning som avslutning. Mitt upplägg var en stor konsert som krävde mycket utrymme, tid och pengar. Jag gjorde scenografin, scenkläderna, hade med dansare och gjorde 3D-videos som var med i showen. Då fattade lärarna vad jag höll på med (skratt).

Det krävdes att du gjorde en sådan totalupplevelse för att de skulle förstå?
– Precis. De andra gjorde »fina« konstverk som ställdes ut och visades under en månad. Mitt examensjobb var den här konserten, under en kväll. Men det var fett, jag fick mycket erkännande och bra kritik för konserten. Jag tror att det var då det gick upp för lärarna att det jag höll på med var konst. Men det var en lärare som försökte få mig utslängd från skolan.

Var det en person med väldigt traditionell syn på konst?
– Ja, fast egentligen var han inte alls traditionell i sitt synsätt. Men just med min grej så sneade han ur, han tyckte att det jag gjorde var för lätt.

Han ville att det skulle vara svårt för att det skulle betraktas som konst?
– Ja, jag skulle måla för att han skulle ta det på allvar, för det var det jag började med. Efter att jag gick där så har MØ och en mängd andra musiker gått på skolan. Så det verkar inte vara svårt att bli tagen på allvar som artist där nu. Men det tog tid.

Du gjorde ett viktigt arbete där, du öppnade portarna för en bredare syn på konst?
– Ja, och det är ju en lång tradition med musiker som utbildat sig till konstnärer och tvärtom, det är inget nytt. Men i Danmark hade ingen gjort en konsert som slutprojekt innan mig så det var kul att jag var först.

Har tiden på konstskolan präglat det du gjort med din musik efter att du tog examen där?
– Ja, jag tycker det. Jag skapade ett självförtroende och en vilja där till att se möjligheter i alla möjliga sammanhang. Även om de på konstskolan var tveksamma till mina projekt så var de öppna för att jag ville jobba med videos till exempel. Utbildningen var inte enbart fokuserad på måleri och skulptur utan det fanns chans att prova på olika medier. På så sätt lärde jag mig att arbeta i Final Cut för att göra musikvideos, jag lärde mig Illustrator och flera andra program.

– Det har lärt mig att se det konceptuella i musik. Jag drar paralleller till de konstnärer och designers som jag gillar i det jag gör. Jag blir oftare inspirerad av konstnärer än artister som Rihanna.

Vilka konstnärer och designers har varit viktiga för dig?
– Alexander McQueen har jag inspirerats mycket av. Det var väldigt tragiskt med hans död, men han är ett exempel på någon som gör kläder som man absolut inte kan ha på sig. Det är ju en del av designindustrin – att det är konstnärer som gör något som ska se bra ut på bilder, i böcker och på de stora modeveckorna men som inte går att sälja i affärerna. Därför gör de kläderna utifrån en liten del av de designade verken. Det är lite så jag tänker. Att jag kan göra en musikvideo som är helt galen och så kan man ta bitar från den att ha med i livesammanhang eller på skiva. Därför tycker jag att konstnärsrollen i designvärlden är intressant, att det också handlar om ett hantverk.

Du gillar tanken med haute couture?
– Precis. Det har egentligen ingen poäng, det går ju inte att sälja något som har tagit tre tusen timmar att sy. Vem kommer att köpa det? Det skulle vara Lady Gaga i så fall som kanske får låna det.

– Jag gillar även konstnärer som Jeff Koons, Damien Hirst och Mark Ryden och jag samlar på böcker och tecknade serier.

Det har kommit flera artister de senaste åren inom pop och elektronisk musik som är lite mer konstnärliga. Björk har ju funnits länge, men jag tänker på FKA Twigs och liknande artister. Vad tycker du om den »rörelsen« inom popmusiken?
– Jag tycker det är skitkul. Jag blev helt blown away av FKA Twigs. Jag tycker det är genialt att hon har gått från att vara bakgrundsdansare i musikvideos till att sjunga, producera, göra videos och skapa konst. Man blir fascinerad av hela hennes värld och man vill bara ha mer.

– Hon har blivit stor på sina egna villkor och i hennes eget tempo vilket jag gillar. Hon har inte bara exploderat och finns överallt, utan det har tagit lite tid. Det har snackats lite om henne, sedan har det kommit en video och då har folk förstått att det är något speciellt och konstnärligt. Jag tycker det är fett att hon är så kommersiell men samtidigt så konstnärlig att man knappt fattar vad som händer. Jag är ett stort fan av henne. Hon ser ut som en docka. Jag har sådana dockor som liknar henne hemma, jag samlar på många grejer.

Samlar du på särskilda dockor alltså?
– Ja, jag samlar på asiatiska modedockor, jag har jättemånga dockor.

Var får man tag på sånt? Är det på eBay?
– Japp, och när man är i USA och Frankrike.

När började du samla på dockor?
– Jag började för sex år sedan, när jag började tjäna pengar på musiken. Jag gillar att ha en massa prylar att ställa upp i ett skåp och kolla på. Man kan ta fram dem och sätta tillbaka dem igen. Jag får idéer av alla mina prylar. Det är klart att jag kunde ha sålt mycket av det på eBay. Men för mig handlar det om att ha den där boken eller dockan att kunna plocka fram och titta på.

Så det är både kul att ha prylarna samtidigt som de funkar som kreativa verktyg?
– Ja, det är samma som de som samlar på vinylskivor som ju har en visuell sida, men det här är roligt också. Det finns hur mycket som helst vad gäller dockor. Det finns en jättestor marknad för det i Tyskland, Frankrike, England och Asien. Det är där det produceras. Jag är fan av det mesta.

Har du funderat på att göra en Baby Blood-docka?
– Jag har faktiskt tänkt på det. Det vore en dröm att göra en figur och tecknade serier kring Baby Blood. Det är ett stort beslut och det kräver en del men en dag ska jag göra slag i saken. Men det är nog ingen som skulle vilja köpa dem i Danmark. Jag måste få fans i typ Tokyo om jag ska kunna sälja dem (skratt).

Du har varit artist i snart 10 år, du har vunnit en P3 Guld i Danmark och turnerat mycket i utlandet. Vad har du lärt dig av denna period som du har varit verksam som artist?
– Jag tycker jag har lärt mig hur snabbt musikbranschen skiftar. När jag började så var det Myspace som var det enda som fanns. Men i dag finns Twitter, Facebook och så många olika kanaler. Det känns som att tiden går mycket snabbare i dag. Har du en nyhet så brukar den hålla en halv dag. Sedan kommer någon annan med en större nyhet. Pressen på artister är större i dag, att man måste vara redo hela tiden att kunna instagramma.

– Jag har lärt mig att det är viktigt att bara göra det som man själv tycker känns bra. Det handlar inte om att posta fem grejer om dagen för att folk ska gilla ens musik. Man måste ha någonting att visa eller säga, men det är svårt. Det är en stor efterfrågan i flödet hela tiden, från fans och andra. Inom elektronisk musik så är det ett väldigt högt tempo. Det görs så mycket elektronisk musik och varje dag har det släppts något nytt. Så jag har lärt mig att hitta mitt eget tempo och släppa grejer när det känns rätt. Att inte vara för påverkad av marknaden. Jag har tidigare försökt att ha en marknadsstrategi men det funkade inte.

– Sedan är det fett att när man gör grejer själv så kan man göra allt väldigt snabbt. Om man vill släppa något så behöver man inte vänta två år som brukar vara fallet om man ligger på ett stort skivbolag. Denna gång tog det en vecka för mig att hitta ett skivbolag. Jag hade skrivit »Figurine« och så pratade jag med min manager Kettil som fixade kontakt med ett skivbolag och en vecka senare hade jag skrivit på ett kontrakt. För dem tog det en månad att släppa låten. Normalt tar det sju till åtta månader att släppa en låt.

Ditt skivbolag heter The Big Oil Recording Company. Vad är det för bolag?
– Det är ett independentbolag som drivs av tre unga killar i 20-årsåldern. De är riktigt duktiga och vet jättemycket om musik. De har släppt mest punk innan och de har inte släppt någon tjej tidigare så jag är den första kvinnliga artisten hos dem. De är pigga och inte traditionella musikbranschmänniskor. Jag gillar att de är unga, nyfikna och vet vad som händer. Det passar väldigt bra för Baby Blood.

Vad kommer att hända härnäst med Baby Blood?
– Min plan är ett släppa en EP under våren. Sedan tar jag det därifrån. Med Lucy Love hade jag planer som innefattade flera album och där varje skiva tog ett och ett halvt år att göra. Så är det inte nu. Förutom ep:n ska jag ut och spela och se vad som händer, jag har inte någon riktig plan. Men jag gillar det, det är spännande.

Det är väl det som är din tanke, att inte ha någon uttänkt strategi?
– Precis. Sedan har jag rättigheterna till musiken så det handlar inte om att jag måste snacka med någon från bandet och kolla vad den tycker. Det handlar bara om mig själv, om jag vill jobba med någon så gör jag det. Det ska vara öppet och inte stramt så folk är peppade och jag är glad. Förhoppningsvis blir det större och att jag får spela på några nya ställen som jag inte varit på tidigare. Det hade varit en dröm att få göra det.

/

Mer Baby Blood här och här.