Ett välriktat slag mot reglerna

Scenario: Lisa och Jon sitter hemma hos Lisa. Klockan är tidig morgon. De går igenom Madonnas katalog. De definierar hennes inflytande, hennes plats i pophistorien. Så klickar de på Youtube-klippet med det sista extranumret på hennes Blond Ambition World Tour, »Keep It Together«.

Sedan skrev de om vad de hade sett och känt.

***

 

Lisa: Jag har inte sett just det här klippet förut. Jag tänker att det är väl som de flesta andra liveuppträdanden hon gjort. Men så stiger hon in, ensam på scen, i knäskydd och Jean Paul Gaultier-bustier. Och när housepianot börjar, så börjar också en koreografi helt byggd på styrka. Och inte minst förmedling av styrka. Jag är oförberedd på hur effektivt det är.

Jon: Den sista juni 1990 spelade Madonna på Eriksbergsvarvet i Göteborg. Jag var inte där. Jag var knappt tio år då, 80 mil därifrån. Jag var arg den dagen, arg för att jag inte fick vara där. Jag fattade förstås redan då varför jag ville, borde, skulle ha varit där. Det är ett tidigt minne av en känsla av att ha hamnat i ett främmande sammanhang. Ett tidigt minne av att känna mig placerad någonstans där jag inte borde vara, åtminstone inte just där och då.

För så var det ju, det började där. Jag var tio år, men jag fattade varför jag var så arg.

Lisa: Vad jag ser är en kvinnlig kropp i total kontroll. Orädd, inte bara i sin sexualitet, utan också i sin potential. Varje rörelse Madonna uttrycker är kraft, någonstans mellan vogueing och body building. Hon presenterar en kropp stark nog att hålla upp alla som inte själva klarar att hålla i.Hon sjunger det och hon visar det, återkommande.

Med varje styrkebevis förklarar hon: »Du är inte ensam, du skapar din egen historia. Håll ut, håll ihop, håll i dig här. Din kropp är din, och den är stark, starkare än du tror.«

Det jag ser är det bortskrivna. Det är ett styrkebudskap till det anti-normativa. Ett motstånd. En nyckel till ett rum jag aldrig känner är mitt, som jag ibland inte vet om jag orkar claima en gång till. Men dryga 20 år efter uppträdandet, via en något pixlig video på Youtube, säger hon vad som fortfarande måste sägas. Och hon skriver därför in sig i historien. Om och om igen.

Jon: Ilskan kring det här, frustrationen av att inte kunna styra miljön jag förväntats vara i. Den är gammal nu men den sitter fysiskt i mina smala men envisa armar. I benen som kan springa tusen mil, i ryggen och nacken som kan släpa all din jävla skit om du ber mig.

Den är inte alls ny utan helt bekant. Den är muskelstyrka som jag kan visa dig om du visar mig att du är värd den. Den känns varje dag. Det är ren och skär fysik. Jag lovar, den kan bryta dig itu även om den ännu aldrig gjort det. Men den kan också lyfta dig så högt man kan komma, över molnen och månen och varenda liten stjärna.

Den är styrkan som bär allt det här; den som släpar runt det och tar det med sig och gång på gång gömmer undan det för dig och din blick och din goda smak och ditt omdöme. Den som du inte ser förrän jag visar den för dig. Förrän jag lyfter dig eller flyttar dig ur min väg. Den som dagligen påminner om att jag ännu inte har gjort det.

Lisa: Här finns ingen bredbenthet. Här finns inget navelskåderi eller uppvisande av coolhet. Här finns inga hjältar. Men här finns ett överflöd av de alternativa berättelser som västerländsk rockkanon alltid glömmer bort. Att jag som lyssnar, jag som ser, också är del i det jag upplever. Att jag kan beundra och känna egen styrka samtidigt. När Madonna står på en stol och viker sina armar över kroppen är det ett större fuck off än vilken sönderslagen elgitarr som helst. För sekunden efter varvas det med lekfullhet i lätta fötter som rör sig över golvet.

Styrka. Lek. Två saker en kvinnlig kropp lär sig av med tidigt i livet. Kontroll i sin kropp och kontroll över sin kropp är inte detsamma.

Jon: »Keep, keep it together. Keep it together forever and ever« sjunger Madonna, som ett mantra. »People together, people together, forever and ever«.

Egentligen är vi fysiskt underlägsna båda två. Taniga seniga kroppar som inte kan slå sig ur det här, ta sig förbi det här och er. Egentligen går det inte.

Tills det går.

Lisa: Jag märker hur jag har saknat det här. Hur jag saknar det i poplandskapet. Att visa fram den här typen av fysisk känsloförmedling som handlar om att sätta kraft i andra kroppar, inte uppvisa destruktiv energi. För det är kombinationen av kropp, dans, ord och närvaro som gör det här extranumret så starkt, och som kräver sin plats i kanonen så starkt. En artist som har min rygg i varje rörelse hon gör. Som påminner om kroppen som verktyg, inte som problematik.

Ett påpekande som kanske låter banalt, men som känns akut. Därför kan betydelsen i de här minuterna för rockhistorien inte bortförklaras.

Jon: Det är det tidiga nittiotalets studsdans, med knäskydd och små svarta hotpants i sammet. Varje studs är ett välriktat och avvägt slag mot homofobin, rasismen, ert hat och er låsta, förhärskande gamla rockkanon. Varje studs luckrar ytterligare upp de ramar i världen som gjorts av andra men som vi alla tvingas leva i.

Ert regelverk vi alla förväntas leva efter. Under de sista två minuterna spikas helt nya ramar ihop. Det är armarna och blicken. Det är varje liten muskel som vet vad den vill, som vet var den vill.

Lisa: Och så lämnar hennes dansare scenen. Sist står Madonna kvar själv, armarna spända, händerna formade i knytnävar. Och när musiken tystnar alltmer, när inte ens housepianot längre hörs, så står hon fortfarande kvar med spända muskler och upprepar, gång på gång på gång, »Keep It Together«. Det syns tydligt i hennes ansikte och i hennes kropp att det betyder något för henne.

Och för mig, att få höra det, se det i hennes hårda attityd och hur det bryter ned lager av rädsla. Som att hon inte kan sluta, för att både hon och jag förstår hur många gånger till hon måste visa med sin kropp att den är hennes (min).

Jon: Det är det trevande där mot slutet. Hon kanske inte vet när sången ska sluta utan bara att den inte kan sluta riktigt ännu. Hon kan inte, får inte sluta sjunga eftersom hon just där och då äntligen är helt och hållet ostörd. Den här platsen är hennes och det är hon som skapat den – på den här platsen kan de inte komma åt oss. Det är popmusikens vackraste stund hittills och för evigt. Den är bara det, för evigt.

Lisa: Hon gör det för att jag inte kan. Någon som rakt ut säger det som måste sägas, igen och igen. »Håll ut, håll ihop, håll i dig här. Din kropp är din, och den är stark, starkare än du tror.«