Amerikas försvunna musik

Det är svårt, eller glädjande beroende på hur du ser på det, just nu för alla oss som har en svaghet för kvinnor och män som sjunger lite för uppriktigt om krossade hjärtan, svek och saknad. Honky tonk hade jag kallat musiken om termen inte känts otidsenlig och väckt så många höjda ögonbryn. Oavsett vad vi väljer att kalla den så pumpar den av mer vitalitet än på länge.

Jason Isbell, Kacey Musgraves, Margo Price och Chris Stapleton är kanske de mest uppenbara exemplen men strax där bakom finns namn som (Sverige-aktuella) Sam Outlaw och Nikki Lane. Alla till synes slipade enligt en låtskrivartradition som enligt konstens alla regler inte borde finns längre.

Men frågan är om någon ur denna nya generation av country-artister skapat något lika ambitiöst och i förlängningen lika imponerande som Sturgill Simpsons A Sailor’s Guide to Earth? Jag tror inte det.

Konceptuellt är albumet konstruerat kring en fiktiv brevkorrespondens mellan en sjöman ute till havs och hans fru och nyfödde son. Inspirationen fann Sturgill själv i de gamla brev hans egen morfar skrev från tiden då han var stationerad i Stilla havet under andra världskriget.

Den som tränger sig in i albumets själva kärna inser snart att det lika väl går att ta sig an Sturgill Simpsons fragmentariska verk som en roman av låt oss säga Flannery O’Connor eller Eleanor Catton. Lyriken blickar minst lika mycket åt Sturgill Simpsons eget liv som en uppburen artist fångad ute på turnévägarna, allt längre bort från familjen i Nashville. Det handlar, på något sätt, om att hitta hem. Om att hitta ett hem.

Ändå är det inte lyriken som gör A Sailor’s Guide to Earth så djupt fascinerande. Åtminstone inte fullt ut. De nio sångerna får mig framför allt att plocka fram »Say it One Time for the Broken Hearted: Country Side of Southern Soul« av den amerikanske författaren och rockprofessorn Barney Hoskyns ur bokhyllan igen.

Trots sitt behändiga lilla format, den är bara drygt 260 sidor i omfång, går det knappt att läsa den i ett svep. Hoskyns tankedensitet formligen tynger ner varje sida när han öser populärkulturella och sociopolitiska teorier över läsaren.

Han dokumenterar grundligt släktskapen mellan country och soul ur ett såväl historiskt som musikvetenskapligt perspektiv. Hoskyns karvar fram åsikten att de två stilarna, och kulturerna som de var sprungna ur, aldrig var närmare att förenas både bildligt och bokstavligen talat än under slutet av 1960-talet.

Som två poler som var menade att möta varandra såg soul- och countrysångare sakta men säkert inga som helst problem att tolka varandras material, artister som Ray Charles och Millie Jackson löpte hela linan ut och spelade in renodlade countryalbum medan de mest progressiva låtskrivarna vägrade tänka i termer om genrer. Det fanns ett politisk värde i dessa musikaliska utbyten eftersom stilarna så länge cementerats i ett svart respektive vitt USA.

Ni vet ju redan vad som skulle komma att bromsa upp utvecklingen. Vietnam-kriget, avrättningarna av Martin Luther King och Malcolm X samt den amerikanska regeringens tillslag mot medborgarrättsrörelsen slog in en kil inte bara mellan folkgrupper utan även kulturellt. Soulmusiken speglade spruckna drömmar och gick in på en mer markant politisk väg. Etablissemanget i Nashville stack mer eller mindre huvudet i sanden. I bästa fall.

1960-talets brutna löften är så klart djupt sorgliga av fler och betydande skäl än så men de gjorde även att de två mest ur-amerikanska musikstilarna aldrig fick förenas i full frihet. Allt vi har kvar är små, små stycken av musiken som jag och många med mig håller allra närmast hjärtat.

Och det är precis därför jag blir så vemodigt lycklig av A Sailor’s Guide to Earth. För det är i stora delar ett storartat soulalbum som Sturgill Simpson skapat.

Redan på första spåret låter han ett polerat stråkarrangemang som Willie Nelson vore stolt över, övergå i en av den mest dramatiska soulballaden jag hört på den här sidan av 2000-talet. Närsomhelst väntar jag mig att 37-åringen ska kvida ur sig ett »please, please, please« efter att han kastat sig handlöst ner på studiogolvet. Det finns många fler lika magiska ögonblick, men frågan är om något är så talande.

Allt eftersom Sturgill Simpson river ner vägg efter vägg som separerat country och soul. Han sjunger lika honungslent som Percy Sledge medan en stoisk steel guitar låter måla kulissen. Ibland är han bara sådär funkigt svängig att jag skrattar rakt ut, om än bara för att han försöker vara funkigt svängig.

A Sailor’s Guide to Earth vrider inte tillbaka klockan, den vill inte heller agera som en ny väg för någon att ta vid. Sturgill Simpson blickar ju mer bakåt än framåt, han frammanar snarare just Percy Sledge än Rihanna. Men det är ett eko från en försvunnen folkmusik från ett lika bortglömt USA – som egentligen inte ens hann bli till.

Samtidigt finns det ett värde i att påminnas om detta i en tid när USA:s förste afroamerikanska president riskerar att få sin efterföljare i Donald Trump. Där country och soul fortsätter att vara varandras motpoler.

Visst försöker Sturgill Simpson förnimma den desperata känslan att aldrig kanske få komma hem igen, men kanske på fler sätt än vi först anade.