Något annat än det vi har nu

Årssammanfattning Ekonomikanalen CNBC och dokumentären "Inside job" får Adrian Hörnquist att hoppas på att marknaden omvandlas till något annat i framtiden. Ett år med bra kultur bådar gott.

”It’s the most objective industry in the world – if your numbers stink you’re out, if your numbers are good you get more money. It’s the most darwinian, it’s beautiful, it’s brutal… it works.”, Jim Cramer i dokumentären ”Betting on the market”, 1997.

2011 är ett av de mörkaste börsåren i Sverige sedan 1980-talet. Den positiva trend som präglade Stockholmsbörsen 2010 stannades upp av oron i Grekland och att USA fick sin kreditvärdighet sänkt i slutet på sommaren. Raset fortsatte med krisen i Europa. Men den ekonomiska utvecklingen har inte varit lika skakig, vi har inte sett stora effekter – än. Det sade ekonomen Claes Hemberg på Avanza bank i SVT:s Rapport nyligen.

Vill man följa marknaden och hur absurd den framstår ska man titta på CNBC. Under året har jag gång på gång fastnat framför den amerikanska tv-kanalen. Program som Worldwide exchange, Squawk on the Street och Power lunch förser tittarna med en flod av information om börshandeln världen över och på Wall Street. Affärsnyheter varvas med marknadsanalyser och de senaste ryktena från aktievärlden. Rutan blinkar av siffror, grafer och kurser och allt är intensivt och uppskruvat från det att handeln startar tills New York-börsens stängning.

Jag kan i stort sett ingenting om aktiehandel och fondsparande. Men det krävs ingen förkunskap för att man ska tycka att CNBC är underhållande. Pulsen och hetsen på marknaden går genom rutan, det är en berg- och dalbana i psykologi och nerviga utspel. Programledarna och experternas entusiasm är stor och allt är spännande utan att man riktigt vet vad som pågår. Kanske för att det som visas känns overkligt och fiktivt. Ekonomi som livesänd fars.

Av programledarna är Jim Cramer min favorit. Sedan 2005 leder han Mad money, ett program där han ger tittarna tips och råd om vilka fonder och aktier de ska satsa på. Med ett gäng knappar kopplade till olika ljudeffekter, som ”sell sell sell”, ”shot-gun”, ”ka-ching!” och ”buy buy buy”, illustrerar han vad småspararna bör göra. Amazon går upp, Netflix är skakigt. Investera i jordbruksindustrin!

Jim Cramer bubblar, älskar varenda minut, oavsett hur skakig börsdagen inletts, pratar forcerat och saliverar nästan. Han hetsar upp sig när han siar om framtiden. Han blir närmast manisk när han tar upp sin regel nummer ett för att bli en framgångsrik investerare: ”You need to have conviction! You have to believe in something!”. I ett program tidigare i år spår han att den globala matbristen är en ”money making trend” som kommer att vara värd att satsa på i åratal framöver (tråkigt för världen men ett problem som generar många aktielösningar, är resonemanget).

Det är en tv-show såklart med en excentriker som får spexa utanför den stela finansramen, något som lättar upp mellan de krassa börsrapporterna. Ett arrangerat spektakel i många färger. Men då Jim Cramer befinner sig i en värld där informationen om vad som verkligen pågår inte är direkt lätt att nå, blir han ett förkroppsligande av gränslösheten och roffarmentaliteten på platser som Wall Street. Han är vulgärkapitalismen personifierad. Ingen som ser honom kan säga något annat. Han är en risktagare som vilken annan börsman som helst, med en övertro på sin egen förmåga. Men han är så yvig med sina maner och utspel att man måste älska honom. Han är helt transparent, ett spektakel lika okontrollerat och opålitligt som marknaden själv.

Jim Cramer har varit verksam i aktiebranschen sedan mitten av 80-talet. 1987 startade han sin egen hedgefond ”Cramer & Co” (hade Kramer i Seinfeld varit börsmäklare hade han givetvis döpt sin verksamhet till det) som hade en lysande utveckling ändra fram tills att han lät en kollega ta över den 2001 (affärsidén med hedgefonder är just att de alltid ska ge positiv avkastning oavsett hur det går på börsen.)

Men i branschen är Jim också känd för sina osäkra och ofta helt felaktiga råd. I mars 2008 försäkrade han i sitt program att investmentbanken Bear Stearns inte hade några som helst ekonomiska problem och att spararna borde göra allt annat än att sälja sina andelar i företaget. Strax därpå kollapsade banken och såldes till konkurrenten JP Morgan, vilket blev ett förspel till härdsmältan på Wall Street några månader senare.

Jon Stewart var inte sen att ge sin briljanta version av det hela i The Daily Show.

I en av årets bästa filmer, den prisade dokumentären ”Inside job” (släppt i USA 2010), ges bakgrunden till finanskraschen i USA 2008 och resultatet av den. Slutsatsen är nedslående, förutom att tiotusentals amerikanska arbetare blev av med sina jobb eller fick lämna sina hem, har flera av de ansvariga bakom krisen i dag höga tjänster inom Obamaadministrationen. Bankerna är större och mäktigare än någonsin, marknaden fortfarande oreglerad och ekonomi som vetenskap inom den akademiska världen genomkorrumperad.

Men innan dess lyckas regissören Charles Ferguson pressa kostymerna och dyrka upp dem en efter en. Dramaturgin är bländande och Matt Damon perfekt som berättarröst. Att se politiska rådgivare och ekonomer tappa fattningen är en liten seger. Att se dem sväva på målet eller be att kameran ska stängas är ett inre rus. En liten euforisk känsla ungefär liknande den som Wikileaks första avslöjanden framkallade, av att makten och marknaden är ändliga. Att den går att sätta i gungning, om än en liten sådan.
Att det trots allt finns en chans till något annat än det vi har nu.

http://www.youtube.com/watch?v=Gz6r-MHiC24

Andra saker som gav hopp under 2011, i bokstavsordning.

Africa Hitech – 93 Million Miles (album)