En bättre morgondag

»I waited for nothing, and nothing arrived« sjöng Conor O’Brien i Villagers på ett av årets mer omhuldade album och det kändes verkligen som om vi alla stod där bredvid den tanige irländaren och väntade med honom.

Vi väntade på att mattan skulle ryckas under våra fötter eller bara på att ett knippe unga spolingar återigen skulle erövra världen. Men nej, inte ens Palma Violets var riktigt i närheten av det.

Fast musiken pekade ändå framåt. Bara något snett – i form av Karin Dreijers muterade sång, John Wizards bristfälliga version av afrikansk highlife och i These New Puritans utforskningar i gränslandet mellan skavande dissonans och naiva melodier.

Eller kanske främst pekade musiken framåt i form av ett år då svensk hiphop var störst, bäst och snyggast samtidigt som andra mörka krafter ville annat.

2013 års popmusik gav hopp, som ett litet steg i rätt riktning för varje dag som gick. Jag kan verkligen inte annat än tacka för det.

Samtidigt ledde hjulspåren bakåt djupare än någonsin tidigare. I vilket fall här hemma hos mig. Det har varit så fruktansvärt lätt att förlora sig i deltablues från Chicago, i funk från den vindpinande amerikanska mellanvästern och i de hypnotiska melodierna som skapades i ett trångt kyffe någonstans i tyska Hambuehren för en sisådär 40 år sedan.

Det var etiketter som Numero Group, Mississippi, Strut och Vlax Records som genom åtskilliga tapperhetsinsatser försökte få en samlad rockkår (nåja) att kasta ut alla gamla kartor och sätta igång revisionismen på allvar. För varje ny avhandling om The Smiths i magasinet Uncut kom två nya samlingar som behandlade sydafrikansk housemusik.

Kalla mig fånig och världsfrånvänd men det är allt jag krävt av motståndsrörelsen i år. Nästa år tar vi sats och skriker mot toppen. Vi sprejar kärlek, syster- och broderskap och värdighet över landets alla väggar.

Nu? Just nu vill jag bara höra Matthew E. White gå ner på knä och i den mest empatiska falsetten sedan Curtis Mayfield så enkelt fråga om hans älskling kommer älska honom också i morgon. Det räcker. Så baby, will you love me?
Årets bästa album

1. Matthew E. White – Big Inner

2. The Knife – Shaking The Habitual

3. These New Puritans – Field Of Reeds

4. TeamSupreme – Collection 1

5. Håkan Hellström – Det Kommer Aldrig Va Över För Mig

6. Four Tet – Beautiful Rewind

7. John Wizards – John Wizards

8. Silvana Imam – Rekviem

9. Mount Kimbie – Cold Spring Fault Less Youth

10. Mukunguni – New Recordings From Coast Province, Kenya

11. David Bowie – The Next Day

12. Laurel Halo – Chance of Rain

13. King Krule – 6 Feet Beneath The Moon

14. Think & Change

15. Miley Cyrus – Bangerz

16. Ben Lee – Ayahuasca: Welcome to the Work

17. Kelela – Cut 4 Me

18. RP Boo – Legacy

19. DJ Rashad – I Don’t Give A Fuck

20. Steve Mason – Monkey Minds In The Devil’s Time

Årets bästa utgrävningar

1. Purple Snow: Forecasting The Minneapolis Sound

2. Patrick Cowley – School Daze

3. Vybz Kartel – Kartel Forever: Trilogy

4. Jerome Derradji Presents Kill Yourself Dancing (The Story of Sunset Records)

5. Saâda Bonaire

6. Otis G. Johnson – God Is Love

7. Beach Boys – Made In California

8. Wally Badarou – Echoes

9. Ted Lucas – Ted Lucas

10. Donald Alexander Strachan and the Freedom Ensemble – Soul Translation

11. Joe Higgs – Unity is Power

12. Stand Up, People – Gypsy Pop Songs from Tito’s Yugoslavia 1964-1980

13. Who’s That Man – A Tribute to Conny Plank

14. Dino Valente

15. Klaus Schulze and Gunter Schickert – The Schulze-Schickert Session