Den feta vita rocken

Jag vet att det är inte särskilt hälsosamt att följa några offentliga debatter längre. Egentligen borde man låta samtliga (ja, jag drar samtliga över en kam jag med) sakta somna in och ersättas av något som inte är mindre än komplett tystnad. Men bara de senaste två veckorna har jag tillåtit mig själv att med ett nöjt leende förkovra mig i den lilla stormen i vattenglaset som är Fat White Familys andra fullängdsalbum Songs For Our Mothers.

Det har rätt varit underhållande att på bekvämt avstånd följa mottagandet av skivan i såväl svensk som brittisk och amerikansk press. Pendeln har svingat vilt, fram och tillbaka med full kraft.

Kvintetten från London är rockens räddare! De är motbjudande! Nej, Fat Whites är »british rock’n’roll’s final hurrah«! Bandet vältrar sig i simpelt effektsökeri! Titta, de speglar ett Europa sargat av kraftig social nedgång och pinat av högerpolitiska vindar!

Jag är beredd att skriva under på samtliga påståenden, vilket förmodligen medlemmarna i Fat White Family också är. Gruppen är precis allt vi vill att de ska vara. Om inte annat än för att uppnå allt det rockmusik egentligen borde vara. Och det handlar mer om att förvirra och förvilla än att få oss alla att nöjt nicka instämmande åt varandra.

Trots att Songs For Our Mothers må vara ett djupt trasigt verk – hafsigt komponerad på primitiva trummaskiner och distad elektronisk kakafoni – skär det ändå igenom allt motstånd. Inte för att Fat White Family råkar vara så värst mycket bättre än alla runtomkring sig, utan för att bandet inte skyr några medel. De har förstått bättre än någon annan att musik är mer än bara ett par toner och röster, några verser och en refräng. Mer än bara yta utan innehåll.

I en höggradigt konservativ samtid gör de allt, precis allt, för att alienera så många lyssnare som möjligt. Hur förklarar man annars ett tonsatt kammarspel av Ike och Tina Turners destruktiva äktenskap (som makabert nog döpts till »Hits Hits Hits«)?

De döper sina låtar efter Josef Stalin och Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels. Att de sedan framför sina texter i sluddrig falsettsång för att få oss att lyssna ännu mer koncentrerat gör det givetvis ännu roligare. Samtidigt pratar sångaren Saul Adamczewski gärna och ofta i intervjuer om Adolf Hitler samt den kopiösa mängd droger bandet knaprar i sig på regelbunden basis.

Det är givetvis effektsökeri men med ett väldigt klart mål och medel. För det är själva grejen med bandet. The Fat Whites är »post«-allting. Post-pubrock, post-punkrock, post-lofi, post-post-rock. De har på eget bevåg vridit tillbaka klockan till år noll. Bara för att de vet att vi behöver det så desperat.

När varje konstyttring följs av en svart retuscheringspenna, ständigt redo att omsorgsfullt radera alla spår av provokationer, påminner Fat White Family oss om att allt vi ser och hör inte nödvändigtvis måste behaga. Och för säkerhets skull är bandets egna uppviglingar så svulstigt uppblåsta (herregud vem sjunger ens om döda gamla nazister?) att ingen som lyssnar kan undgå att bli kränkt.

Med emfas stryker de gång efter gång under frågan om vad konst är och vad den måste få vara. De bankar in frågeställningen om exakt hur skitig rockmusiken får vara innan den övergår från att vara äkta till att äckla. Samtidigt balanserar gruppen på den tunna lilla knivseggen som hela tiden hotar att göra dem till en tonsatt Charlie Hebdo-teckning.

Det går att tycka så vansinnigt mycket om det här albumet, men precis som elchocksterapi är Songs For Our Mothers någonting omskakande, någonting farligt, någonting omöjligt att oberört stå vid sidan av.

Fat White Family är det allra sämsta och det bästa som hänt rockmusiken. Det är själva poängen.