Louise Hoffsten: Kärlek och värdighet

I september fyllde Louise Hoffsten 50 år. Lagom till födelsedagen gav hon ut ett nytt album med den korta och kärnfulla titeln L. Det är en skiva där blues, country och pop bildar en trygg och oklanderlig helhet. Genom skivans tio låtar går ett bitterljuvt stråk, Louise Hoffstens klara och riviga röst framför texter om att fly och om ett förhållande som inte längre finns.

Efter över 35 år som artist har hon förädlat sin musik till ett format som är svårt är förväxla med någon annan svensk artist. Det är tradition och rock som hålls uppe av en självlärd framåtanda och ett otyglat sinne som är långt mer modernt än tungfotade bluestolvor.

Louise Hoffsten har en händelserik karriär och även ett liv där den neurologiska sjukdomen MS har präglat hennes tillvaro sedan 30-årsåldern. Om detta och mycket annat hade jag förberett mig på att fråga om inför vår intervju.

Men när jag ringer Louise denna torsdagskväll är hon bedrövad och uppriven. Tidigare under dagen har 21-årige Anton Lundin Pettersson gått in i en högstadieskola i Trollhättan och mördat eleven Ahmed Hassan och elevassistenten Lavin Eskandar, 20 år, innan han själv sköts till döds av polis. Ett vidrigt terrordåd med högerextrema förtecken.

På ett hotellrum i Visby följer Louise händelseutvecklingen på tv. Inledningsvis kommer musiken i andra hand. Fast ändå inte.

Vad tänker du om din karriär när du tittar tillbaka på den?
– Att det har varit väldigt kul, att jag har träffat många artister och människor och att jag är glad för det jag har åstadkommit. Att jag har kunnat hålla på med musik och fortsätta med det. I dag, när något så här hemskt som det i Trollhättan inträffar så känns det ändå futtigt. Men någonstans tänker jag att det är musik jag ska fortsätta hålla på med, när det finns så mycket hat i världen. Det är en slags insikt jag känner nu.

På flera av låtarna på L träder en tidigare relation och dess avslut fram. Hur bortkastade känslor och uppgivenheten i att det inte finns någon framtid formar ens person. Men här finns också en påtaglig ensamhet. Kanske framför allt i ett av albumets starkaste spår, »My dignity«:

»I beg you please, I need some peace
Life is hard, don’t want to freeze
I got no room, live in the street
Nothing to eat, can you comfort me?
You can’t survive when you are all alone
I relly want to keep – my dignity«

– Den låten skrev jag utifrån en artikel som jag läste i Situation Sthlm som handlade om tiggare. Jag blev väldigt tagen när jag läste den.

Vad var det du blev tagen av?
– Tiggeri är något som alltid funnits i Sverige, och kanske framför allt från 1800-talet och början på 1900-talet. Jag kom att tänka på min egen situation, att leva med en diagnos. I dag finns hjälpmedel att få. Men förr i tiden fanns inga hjälpmedel, om du till exempel levde med en funktionsnedsättning, om du var blind eller var sjuk på annat sätt. Jag började även tänka på själva tiggandet. De som tigger gör det inte för att de tycker att det är roligt, de gör det för att överleva.

– Jag stötte på samma sak när jag fördjupade mig i de skillingtryck som finns på Svenskt visarkiv. Där forskar man om visor som är kopplade till olika former av utanförskap. Förr i tiden skrev man visor och texter för att överleva. Så det är något som alltid funnits men det var länge sedan man såg det så tydligt som man gör nu. När jag var liten kom jag inte ihåg att jag såg folk som tiggde.

– Även om jag lever med en så kallad funktionsnedsättning känner jag ändå att jag har det jävligt bra. Jag behöver inte tigga och jag skriver inte för min överlevnad på det sätt som man gjorde förr i tiden då man sålde sina visor för att kunna klara sig. Men det är en påminnelse.

Du kunde relatera till det när du läste artikeln?
– Ja, det kunde jag. Det pratas om tiggeriet som att det vore en nyhet och att man ska förbjuda tiggeri? Men, herregud, folk tigger inte för att de tycker att det är kul, det är klart att de vill ha jobb. Den som är arbetslös väljer inte att vara det, de vill arbeta. Det handlar också om värdighet. Att sitta och tigga, det är ingen värdighet i det.

Vad har du fått för reaktioner när du spelat »My dignity«?
– Det finns de som gråtit när de hört den och det tycker jag är ett bra betyg. Folk vet, det går inte att sätta på sig skygglappar för att blunda för det som händer. Det går inte.

Förhoppningsvis kan låten göra att folk får ett annat perspektiv på tiggeri?
– Ja, jag tycker att den tid vi lever i är präglad av så mycket hat. Det är hat hat hat, det löser man väl inga konflikter med? Det värsta, som det som hänt i dag i Trollhättan – att någon går in i en skola med svärd och vapen och dödar människor och barn – det är så hemskt.

Tycker du att det finns ett samhällsengagemang i din musik?
– Nej, inte lika starkt som det jag känner nu och den tid vi lever i. Jag har inte skrivit låtar som varit förankrade i samhällsengagemang och plattan handlar generellt sett inte om det. Men nu när man ser det som hänt i Trollhättan så undrar man vad fan som händer i världen? Hur ska vi kunna mötas? Jag vet att vi inte ska mötas genom hat.

Du har varit influerad av amerikansk musik och den amerikanska låtskatten genom åren, vilken av den musiken har varit viktigast för dig?
– Jag har vuxit upp i en väldigt musikalisk familj. Min pappa (Gunnar Hoffsten, som gick bort 2010, reds anm.) spelade och hade flera skivaffärer där jag jobbade extra när jag var yngre. Jag har haft tillgång till mycket musik och har kunnat lyssna på musik. Det har förlorats lite i dag, att lyssna på musik. I dag är det mest något som skvalar i bakgrunden, musik som inte stör för mycket.

Men om du ser till den musik från USA som fortfarande är viktig för dig, vilken är det?
– Jag lyssnar på musik från hela världen, det är inte bara amerikansk musik. Jag har lyssnat mycket på svensk musik och folkmusik, men i huvudsak är det amerikansk musik eftersom jag är bluesnörd. Jag tycker om de blå tonerna men jag ser mig mer som en målare än en renodlad bluesartist, jag målar med olika färger. Det kan vara blått, svart, vitt och grönt.

Varför vill du inte kalla dig för bluesartist?
– För att jag hatar att bli placerad i ett fack. Jag tror att den stämpeln blev ännu mer förekommande efter min första bok Blues (1998) än innan det, även om jag alltid haft en förkärlek för bluesmusik. Men att bara lyssna på det blir väldigt tråkigt i längden. Jag tar lite doser då och då.

Vilken folkmusik tycker du om?
– Det är folkmusik från hela världen, allt från indisk folkmusik och korsikansk musik till grekisk och svensk folkmusik. Det är också en slags blues. Jag har inte gått i musikskola så det enda sättet för mig att lära mig och utvecklas har varit att lyssna på musik. Det är tack vare pappas skivaffärer som jag skaffat mig kunskap om musik.

Vad hette din pappas skivaffärer i Linköping?
– De hette Skivcity och Speldosan.

Har de varit viktiga punkter i ditt liv?
– Ja, jag har hängt mycket där. Jag har frågat pappa många gånger om jag kunde få låna nycklarna till butiken för att kunna gå dit och lyssna på musik när jag velat.

Fick du det?
– Ja, det fick jag, om jag var försiktig. Då var jag själv i skivbutiken. Det var en riktig guldstund. Det var jättehärligt att få vara i fred i mörkret och lyssna på musik.

Du har sagt att du har slutat att vara arg på din MS-diagnos.
– Ja, det leder ingenstans. Jag ser mig inte själv som att jag är sjuk utan att jag lever tillsammans med en diagnos. Livet blir så mycket bättre om man tänker så.

När slutade du att vara arg?
– Det har utvecklats under senare tid. Jag kan inte säga att jag accepterat det, det kommer jag aldrig att göra, men jag har sagt ja till att lära mig att leva med det. Det är ungefär som att gå i skolan, det har vuxit fram med tiden. Jag kände att jag inte vill dö arg. Det är som att man bestämmer sig för att »såhär vill jag inte ha det«. När man gjort det förändras livet, allt blir annorlunda. Jag tror att man blir sjuk om man bara är arg och bitter, det är bara att titta på Trollhättan. Jag vet inte vad den här killen hade i sitt bagage när han bestämde sig för att gå in i en skola och hugga ner människor? Inte är det kärlek.

– Det är klart att hälsan och kroppen påverkas om du har för mycket negativa känslor inom dig. Men om du bestämmer dig för att du vill vända på saker och ting då blir det mycket enklare. Jag vet inte hur det kommer att utvecklas med min diagnos men jag har i alla fall bestämt mig att göra det bästa av situationen. Just nu mår jag väldigt bra och har väldigt kul, det känns bra att vara 50 år. Det är mycket bättre att vara 50 år jämfört med 30 år kan jag säga (skratt).

Vad är det som är bättre att vara 50 år?
– Att man har fått mycket kunskap på vägen och fått möta väldigt mycket människor som man inte hade kommit i kontakt med annars. Det berikar livet och det hjälper en i tillvaron.

I din senaste bok, En näve grus, (2015) återkommer du till en andlig syn på livet.
– Ja, det är en skillnad på andlighet och religion. Jag vill inte kalla mig för religiös, det är också en etikett.

Men skulle du säga att du har en tro?
– Ja, jag har en tro av något slag men kan inte sätta någon etikett på det. Det räcker att man ska tro på att man ska vara snäll mot varandra, det räcker väldigt bra.

Har du några exempel på din andlighet?
– Det låter så flummigt med andlighet. Jag gillar inte flum, jag är allergisk mot det. Men det är väldigt basic – att behandla din nästa så som dig själv. Var snäll och schysst mot varandra så att det blir lite lättare för oss människor att hantera livet. Det blir mycket trevligare då.

Din karriär sträcker sig över flera decennier. Blir förhållandet till ditt ursprung, till Linköping och Östergötland, starkare ju längre du håller på som artist?
– Oh, ja. Även om jag bor i Stockholm så är jag inte stockholmare, jag är östgöte. Det har format mig till den jag är. Däremot när jag åker hem till Linköping nu så känner jag inte igen staden längre, det är inte samma stad som när jag växte upp. Men det är alltid trevligt att komma tillbaka till Linköping.

Vad har du på gång i höst?
– Jag kommer att fortsätta spela med Wentus Blues Band, ett finskt bluesband som jag spelar med för att de är så bra människor och vi har väldigt roligt ihop. Jag kommer även att göra en liten turné i februari med en mindre sättning. Efter det vet jag inte vad som händer. Jag har bestämt mig för att inte bli bokad så mycket. Det jag däremot bestämt mig för är att jag och min familj faktiskt ska ha en semester ihop i år, det är inte så vanligt.

Hur känns det, att inte vara så uppbokad?
– Normalt sett skulle jag vara väldigt rädd, att inte kalendern är full. Men just nu känns det väldigt bra. Det är något att se fram emot.

/

Mer info om Louise Hoffsten, här.