Karin Grisejente Jansson: Obekväm konst

»Jag ÄR Karin Grisejente Jansson, en blandning av Liberace, satan och en påse grillchips, och nu rider jag iväg på min enhörning så kan du sprattla klart i ensamhet. Ha det ”bra”! Puss!«

I en text på sin instagram skickar den Umeåbaserade konstnären Karin Grisejente Jansson en hälsning till personer hon benämner som »Kränkta Metal Dudes«. Detta då hon uttalat sig i en SVT-intervju om metal och fått sin musiksmak ifrågasatt i kommentarer på nätet.

Karin Grisejente Jansson är en sann black metal-entusiast. I sin konst inspireras hon av musikscenen och omfamnar genrens estetik och budskap. Hon gör ringar, halsband och armband som innehåller tänder och hår som hon säjer på sin blogg Karins Konstgrepp. Det är ett hantverk som är både starkt och lekfullt. Vid första anblicken framstår smyckena som vackra med gnistrande kristaller. Men snart fångas man av den brutala karaktären. Som om Karin använt sig av riktiga käkar i sin konst.

På sin instagram hänger Karin sig åt det lekfulla och brutala på samma sätt som i sin konst. Hon blandar iphone-bilder från sin vardag med genomarbetade och proffsiga foton på sig själv. På fotona är hon corpsepaint-sminkad och använder ibland fejkblod. Porträtten är överdådiga och imponerande. Karins hår breder ut sig och tar plats.

Ibland efterliknar hon en en Jesus-gestalt med törnekrona, ibland är hon en vålnad tagen ur en skräckfilm som äter glass. Bland bilderna syns även filmsnuttar på Karins katt, Abbath. En katt som är döpt efter det norska black metal-bandet Immortals sångare. I små sketcher framställs han som en störig och smått folkilsken farbror som suger åt sig all uppmärksamhet med fräsande utfall.

Tidigare hade Karin den uppmärksammade podden Karin & Saras podcast tillsammans med Sara Togstad. Den startade sommaren 2013 och hamnade på itunes-toppen. Sedan april i år är podden pausad och kommer inte att återupptas.

Men Karin fortsätter med konsten. I den utforskar hon det fula och det fina. Hon vill utmana vedertagna uppfattningar om vad som är vackert och motbjudande och hämtar inspiration från mörker och det obekväma. Inte sällan med en humoristisk underton, men alltid med en genuin vilja att bejaka det skeva och mänskliga. Lika mycket hos sig själv som hos de som tar del av hennes smycken och bilder.

När började du med smycken och konsthantverk?
– Jag har alltid hållit på med olika former av kreativa uttryck. För tre år sedan startade jag en enskild firma och gick ned i arbetstid för att kunna arbeta med min konst. Det är fortfarande en hobbygrej, men det har varit lite mer på riktigt under de senaste åren.

Du har sagt att drömmen är att kunna leva på det du gör. Känns det som att du kommer att nå dit?
– Jag har ändrat uppfattning om det. Jag tror att det skulle kunna vara möjligt, det beror på vad man har för standardkrav och vad man vill kunna ha råd med. Nu jobbar jag sextio procent på ett vanligt jobb. I och med det har jag en garanterad inkomst och behöver inte tänka på det i min konst. Den tillåts vara fri, jag behöver inte tänka kommersiellt. Jag ser det som en stor lyx att kunna ha det just så.

– Skulle jag säga upp mig från mitt jobb och bli beroende av mitt skapande så skulle jag gradvis anpassa mig mer till marknaden. Det skulle jag må dåligt av. Därför tycker jag min nuvarande situation är bra.

– Det jobb jag har är ett kontorsjobb, jag sitter vid datorn, skriver fakturor och gör listor. Det är väldigt konkret – jag gör mitt jobb, går hem och får betalt. Resten av tiden är min tid som jag kan ägna åt konsten. Som det ser ut nu så vill jag fortsätta på det sättet.

Du gör som sagt smycken. Några av dem har tänder som en del i designen. Är det riktiga tänder?
– Nej, dels är det svårt att få tag på riktiga tänder. Sedan håller de inte så bra som man kan tro. När tänder har lämnat kroppen blir de snabbt porösa. Därför är de flesta av dem tandproteser.

Hur får man tag på sådana?
– Allt går att beställa på nätet. De flesta är proteser som tandläkare har och använder i sitt arbete. Sedan är det folk som skickat tänder till mig, någon som jobbade hos en tandhygienist som hade lite proteser över. Jag har fått hår skickat till mig också. Det skulle nog vissa tycka vara läskigt, att få en hästsvans i brevlådan. Jag samlar på mig grejer helt enkelt.

Vad är det du tycker är snyggt med tänder i smycken?
– Både i mina smycken och i min konst jobbar jag med kontrasterna mellan det som uppfattas som bra och fint och det som uppfattas som dåligt och äckligt. Tänder och hår är bra att ha men när de lämnat kroppen ses det som något äckligt. Men vad är det som säger att det ska vara så? Genom att blanda det äckliga med traditionellt vackra grejer, som stenar som gnistrar, så kan det nästan bli jobbigt att ta in båda delar samtidigt. Förhoppningsvis kan man komma till någon slags insikt om att det är en själv som bestämmer vad som är fint och vad som är fult, och vad som är bra respektive dåligt.

Vad kallar du din smyckeskonst?
– Inget speciellt. Jag skulle säga att jag är ganska spretig i det jag gör. Jag tar mig mycket friheter och gör det som jag tycker är roligt. Jag kan ta fram en produkt, eller vad man ska kalla det, som folk tycker är cool och vill köpa. Men blir jag less på det slutar jag med det och gör något annat. Det kan gå åt alla möjliga håll. Under en ganska lång period har det handlat om dessa kontraster och de starka normer vi har om vad som är bra och dåligt.

Bilderna på din instagram är en blandning av privata bilder tagna med en mobilkamera och väldigt genomarbetade foton tagna med en riktig kamera. Hur arbetar du med de mer genomarbetade bilderna?
– Det är ganska nytt för mig. Min make är fotograf, innan jag träffade honom var jag inte intresserad av att fota. Nu har jag fått en kamera av honom som han inte behöver. Han försöker lära mig men så fort han börjar prata om ISO och liknande grejer så stänger jag av. Jag ställer upp kameran, tar en bild och hoppas att det blir bra. Jag är inte ett dugg intresserad av tekniken. Samtidigt har jag en bild i mitt huvud av vad jag vill fånga.

Vad är det för bild?
– Bilderna är som en förlängning av språket. När språket inte räcker till kan man använda bilder. Så tror jag det är för många som jobbar med bilder. Det handlar om att få fram en känsla eller stämning. Själv tycker jag att jag lyckas ganska bra med det, hur andra människor tolkar bilderna har jag ganska lite makt över. Det är inte heller så viktigt för mig. Jag gör det mycket för min egen skull men har förstått att många andra uppskattar det jag gör.

– Jag vill gärna att grejer ska vara obekväma, jag tror att vi mår bra av att saker är obekväma. Att vi tvingas att tänka själva. Vi tror ofta att vi fattar våra egna beslut men allt går att ifrågasätta. Det är det jag vill uppmuntra i förlängningen.

Du har valt att ha dig själv och ditt ansikte i dina bilder. Man kan säga att du använder dig själv som en canvas. Är det något medvetet?
– Nej, jag tror det är ett resultat av att jag är lat i kombination med att jag är ganska asocial. Jag har inga problem att lämna hemmet men jag tycker det är bekvämt att inte behöva fara någonstans för att göra det jag håller på med. Jag gillar inte grupparbeten, jag jobbar själv, ofta på natten när alla andra ligger och sover. Då är det jag själv som är tillgänglig och jag själv som vet precis hur jag vill ha det.

– Jag gillar också skogen och träd, så ibland tar jag mig ut i skogen och fotar. Det är de två grejerna jag utgår ifrån – skogen och mig själv.

Du använder ofta ditt hår i dina bilder och låter det ta plats. Hur kommer det sig?
– Jag har faktiskt inte funderat så mycket över det. Jag vet att många brukar säga, »Karin, det är hon med håret« om mig. Men för mig är det bara något som finns där. Är man intresserad av former och linjer så jobbar man med det man har, som ansiktsuttryck och händer. Och hår har jag mycket av och kan jobba med och då kan jag skapa grejer av det. Det är ingen djupare tanke än så. Jag tror inte att allt skulle falla om jag rakade av mig håret.

Vad är det som är lockande med skogen?
– Det är väl av samma anledning som alla gillar skogen – det är en plats där man kan kliva ur det man befinner sig i och där det är lugnt och tyst. Det är en parallell verklighet med dofter och färger och ljud. Jag tror att det för min del handlar om att jag kan vara ensam där. Min make är ofta med mig men det är inte så mycket folk där. Det uppskattar jag.

Och det är mörkt och murrigt där också?
– Ja. Jag inspireras av den musik jag lyssnar på, jag lyssnar mycket på norsk black metal och där är det ofta skogstema. Jag tror att ganska många som ser mina bilder, de som är mörka och med träd, kan uppfatta dem som hotfulla och lite otäcka. För mig är det tvärtom. Jag är inte rädd för mörkret utan tycker snarare att det finns något tryggt med det. De bilder jag skapar är för mig aldrig negativa, jag tycker att jag gör härliga och roliga grejer.

Är black metal en stor inspiration i din konst?
– Ja, jag lyssnar mycket på musik, så ofta det går. Även när jag är på mitt vanliga jobb.

Vad är det som är bra med black metal?
– Dels är det tema och texter, det är mycket religionskritik och aggression. Jag tror mycket på att man ska släppa fram sin aggression. Jag tror att många är rädda för det. Att lyssna på black metal blir ett sätt att leva ut känslor som redan finns inom en. Jag tror att alla har mycket känslor som de går och bär på. I alla fall om man reflekterar lite över hur världen ser ut – då kan man må ganska dåligt. För mig är black metal ett sätt att pysa ut känslor. Även fast det uppfattas som aggressivt och mörkt så mår jag bra av att lyssna på det.

– Sedan har jag stor glädje av min egen ilska. Utan den skulle jag må skit. Jag tillåter mig själv att bli arg. Jag försöker inte styra mina känslor till andra register när det uppstår sådana situationer som får mig att bli arg. Vill jag bli arg då blir jag arg. Jag tycker inte att det är så jävla märkvärdigt när folk blir arga. Det är bra att bli det.

Har black metal-musiken hjälpt dig att bejaka din egen aggressivitet?
– Ja, absolut. Musik kan försätta en i sinnesstämningar, som när man ser en läskig film och blir rädd eller ser en sorglig film och blir ledsen. Precis som med film så tror jag att musik är ett sätt att framkalla de här känslorna på ett kontrollerat sätt för jag kan stänga av när jag vill. För att göra det måste man nog vara i en viss balans. När jag var tonåring så kunde jag inte se på sorgliga filmer för jag var rädd att jag inte skulle kunna sluta gråta när filmen var slut. Så känner jag inte nu, nu är det bara härligt att släppa ut allting vad det än må vara.

– Det är inte så att jag sitter och hytter med näven när jag lyssnar på black metal. Jag ser snarare ut såhär (gör en leende kärleksfull min).

Som en romantisk och mysig upplevelse?
– Ja, men också att musiken, både vad gäller texterna och hur det låter, erbjuder en parallella världar. Som att gå in i skogen – det är en plats där ingen människa har satt sin fot. Att få en liten glimt av den känslan är häftigt. Det är som att se en film som man blir väldigt tagen av.

Vilka black metal-band gillar du just nu?
– När jag upptäcker ett band så lyssnar jag på det dygnet runt under två månader, sedan hittar jag ett annat och går vidare till det. Och jag kommer alltid tillbaka till banden jag hittar. Jag har lyssnat mycket på Dissection och Immortal. Sedan gillar jag Skogen, ett svenskt band, och norska Taake.

En av dina två katter är döpt efter Immortals grundare, Abbath. Vad tycker katten om att ha samma namn som Abbath?
– Han fick namnet eftersom han har samma teckning som Abbaths corpsepaint. Den bild jag har fått av sångaren Abbath stämmer ganska bra överens med min katt. Abbath sångaren verkar vara ganska dum i huvudet och rolig. Han tycks ha mycket självdistans och verkar köra på devisen »det här är kanske inte så jättebra men det är ju roligt och nu kör vi!«. Så är katten Abbath också, han går inte efter några regler utan han kör bara på.

Katten Abbath har blivit något av en humor-karaktär på din instagram.
– Ja, den har jag gjort tillsammans med min make, Samuel. Samuel gör rösten till Abbath. Men det är inget direkt uttänkt, att vi skriver Abbath-sketcher för att vi måste. Det är mer att han kan gå förbi oss i lägenheten och se rolig ut och så filmar vi det och lägger ut.

På tal om Abbath, Immortal splittrades i början av året och Abbath har ett nytt band och ska köra solo nu. Vad tror du om det?
– Jag såg att de har spelningar inbokade i januari nästa år i Sverige tillsammans med Behemoth och något mer band. Jag blev jättepeppad av det. Trummisen i bandet heter Creature och bär getmask.

– Det jag gillar med Abbath är att han kör på ett ondskefullt stuk och springer på fjälltoppar och sånt. Men han är samtidigt rolig, har självdistans och är lite av en spexfarbror. Det gör att man kan hantera det på ett annat sätt, det är inte så himla allvarligt. Men jag tycker att musiken är genuint bra, de har gjort många bra hits. Hur hans nya band kommer att bli vet jag inte. Men ser man till pressbilden och Creature och basisten (King) som ser livsfarlig ut, så kommer det nog bli bra.

Du skrev nyligen en text på instagram riktad till snubbar som först frågar vilka black metal-band du gillar och sedan påstår att du inte är tillräckligt mycket black metal i deras värld. Får du höra sånt ofta?
– Nej, inte ofta. Jag har få men bra vänner och många av dem är musiker eller lyssnar mycket på musik. De är inne i samma sväng och där har jag aldrig stött på sådana attityder, inte vad jag fått höra i alla fall. Texten på instagram skrev jag därför att jag kände igen bemötandet från när jag var 18 år och gick på spelningar. Då kunde jag få frågor för att jag hade en specifik band-tröja på mig, som »Okej, du har en t-shirt, men vet du vem som producerat det albumet?«.

– Nu dök det upp igen eftersom jag var med i en artikel om black metal och att jag lyssnar på det. Vissa kommentarer till den texten menade att det jag lyssnade på inte var riktig black metal. Då kände jag bara »orka!«. Jag har inget behov av att bevisa något för någon annan. Jag gör bara det jag mår bra av. Om någon annan tycker att det är coolt eller inte skiter jag i.

Vad tror du att folk som skriver sådana kommentarer stör sig på?
– Jag tror över lag att det finns vissa män som har starka behov att sätta kvinnor på plats. Sedan är det nog så att när man har dedikerat hela sitt liv åt något och har pluggat på och kan genren utantill – man har varit på alla spelningar och kan alla fakta – så finns det en viss ängslighet. Om det kommer någon som säger att den också lyssnar på black metal men som inte har de rätta kläderna så får den inte vara med i klubben. Man är inte värdig den titeln. Men jag är inte ute efter någon titel.

– Det här beteendet är inte specifikt för den här genren utan det hittar man överallt. Det är olika grader av kvinnohat och en ängslighet kring den egna identiteten. Att man har byggt upp ett varumärke som någon kommer och ruckar på.

Din podd med Sara Togstad, Karin & Saras podcast, var väldigt uppskattad och låg högt på itunes-toppen. Ni startade den i augusti 2013 och nu har den tagit en paus. Hur länge kommer pausen att vara?
– Den är avslutad på mitt initiativ och kommer inte att återupptas.

Hur var det att ha den?
– Det var en rolig grej att testa. Alla medium där man får uttrycka sig själv helt ocensurerat på sina egna villkor är roliga. Vi hade inga krav på att vi måste producera ett bestämt antal program och att det skulle hålla sig inom en viss ämnesram.

– Vi blev kontaktade av Sveriges Radio för att göra podden hos dem. Det var väldigt smickrande men sedan fick vi veta att vi inte kunde prata om politik och att vi hatar Sverigedemokrater. Och det funkade ju inte för oss. Det var det som var det lyxiga med det, att kunna välja och vraka vad man vill göra. Det är långt ifrån alla som har den lyxen, att kunna sätta upp sådana premisser för det man gör.

Du nämnde i början om folk som skickar in grejer till dig som de vill att du ska göra konst av. Hur ofta får du saker skickade till dig?
– Det är sex-sju personer som har skickat in hår till mig efter att de har klippt sig. Jag har använt ganska mycket av det i min konst. Sedan har jag ett lager av hår i ett skåp.

Av ditt eget hår?
– Nej, det är hår från folk som skickat in det till mig.

Vad gör du utav det?
– Jag har använt det till smycken, jag har gjutit in en del av håret i smycken. Men jag har också utforskat gamla traditioner och hårsmycken som man gjorde förr i tiden. Det är skitsvårt så det lade jag ned ganska snabbt.

Är hårsmycken en gammal konst alltså?
– Ja, förr i tiden gjorde de helt vansinniga grejer. Som pyttesmå broscher där man har jobbat med ett hårstrå åt gången. Jag tror att det ofta var sorgesmycken, man klippte av en bit hår från en person som hade dött och använde det till ett smycke för att spara en bit av personen.

Hur ser genomsnittskunden ut som köper dina smycken?
– Jag kan bara utgå ifrån namn. De flesta har namn som är kvinnligt kodade så majoriteten av dem gissar jag är kvinnor. Sedan är konst och smycken lyxprodukter så jag antar att många av dem är medelklass. Jag får beställningar från hela landet och ibland från utlandet.

Har du upplevt att du har fans, att folk har dig som idol?
– Det händer att jag blir stoppad på gatan av folk som undrar om det är jag som är »Karin«. Ibland får jag mail från folk som skriver att något jag har sagt har betytt mycket för dem. Det är inte i någon vansinnig omfattning men det sker.

– Jag tror att det hänger ihop med att jag inte censurerar mig själv speciellt mycket. Mår jag dåligt eller går något åt helvete kan jag vara öppen med det. Det enda som jag inte har varit öppen med är att vi har avslutat podden och vad det beror på. Och det är ju för att vi är två personer som är inblandade i den. Men i övrigt tror jag att jag uppfattas som väldigt mänsklig och tillåtande för hur man ska se ut, bete sig och vara. Jag tror att många uppfattar det som befriande. Något som för mig numera är självklart – att man får se ut hur man vill och att man får bli förbannad och lägga sig ned på marken och skrika jättehögt – det är inte alls självklart för alla. Det har inte alltid varit det för mig själv heller.

Att du visar det uppskattar många och kan relatera till?
– Ja. Folk över lag är restriktiva i vad de väljer att visa upp. När man pratar om sociala medier med bloggar och instagram så är det ofta det fina, positiva och välpolerade som vi visar upp. Som ett gammalt vitrinskåp som man inte fick öppna när man var barn för där stod fingrejerna. Men livet är inte så och det vet alla. Men jag tror att man påverkas av att matas med sådana bilder. Det är ju inte bara i sociala medier som man blir det utan i all typ av media, som i veckotidningar och vad gäller vilka som får vara med i filmer. Så för mig är det viktigt att vara mänsklig.

Du har sagt att du själv mår bra av att ta del av fulhet, som amerikanska realityserier. Vad får dig att må bra av det fula?
– Det är nog av samma anledning som andra människor gillar att ta del av stereotyp fulhet – det är ju så godtyckligt vad som uppfattas som fult. Det är befriande att se människor som de är på riktigt. Jag är själv långtifrån en värdig människa. Jag gör dåliga saker, jag ljuger, är missunnsam och avundsjuk – vi har alla det registret. Då är det befriande att se någon annan som är dum i huvudet, för det är jag själv ibland.

Var kommer namnet »Grisejente« ifrån?
– Jag blev kallad det av en norrman. Det var kopplat till min konst och smyckena med hår. Norrmannen skrev i en kommentar på min hemsida »är det där könshår din jävla grisejente??«. Det var jätteroligt, dels för att det är ett roligt namn och dels för att någon tycker att det är så äckligt med hårsmyckena att personen måste verbalisera det. Jag har nu lagt till det namnet, jag heter det i andra namn.

Har du registrerat det?
– Ja, det gick igenom.

Det är ett slagkraftigt namn.
– Ja, jag gillar det. Jag känner mig som en grisejente.

/

Karins blogg Karins Konstgrepp och Karins Konstgrepp på facebook.

Karins Konstgrepp på instagram.