Ducktails: Upp över vattenytan

Jorden gick inte under. 2012 gled nästan obemärkt över i 2013. Det mytologiska och förebådande blev grå vardag. Nya planer och omställningar väntar. Vad kommer musiken att ge oss under det kommande året? Vänder man sig till Matt Mondanile så blir svaret mjuk, följsam och lätt pop.

Med sitt projekt Ducktails har den New Jersey-bördiga låtskrivaren omtalats för sin grumliga och lo-fi-präglade musik. Spröd, med stänk av drone och ljudmässigt nedsänkt under vattnet. På album som Landscapes och III: Arcade Dynamics har Matt utvecklat och förädlat detta till perfektion, parallellt med att han har spelat gitarr i Real Estate.

Men på Ducktails kommande album The flower lane är tonläget ett annat. Det hemmasnickrade soundet är utbytt mot en fylligare och mer polerad produktion. De svajiga melodier som kunnat skönjas på tidigare album har stramats upp och renodlats. Det låter Prefab Sprout, lyxigt och har en tydligare bandkaraktär.

Kanske är det logiskt att Matt Mondanile lyfter upp sitt låtskrivande över vattenytan lagom till inledningen av 2013. Året då korten ska upp på bordet. Då lite jävla tydlighet borde vara det minsta kravet för hur saker och ting ska ordnas framöver. För hur vi ska bli lite mer omtänksamma och solidariska.

Strax innan jul ringer jag upp Matt för att be honom berätta om denna scenförändring.

Ditt nya album The flower lane har en större mjukhet och lätthet över sig än dina tidigare mer lo-fi och drone-orienterade inspelningar. Hur blev det så?
– För att jag hade möjlighet att spela in i en riktig studio. Jag hade en tekniker (Al Carlson, reds anm.) som hjälpte mig väldigt mycket för att få det sound jag ville ha och komma så nära min kreativa idé som möjligt. Jag tycker inte lo-fi är dåligt på något sätt, jag ville bara göra något i en studio. Och det blev i en studio i Brooklyn, New York.

Du samarbetar med flera andra musiker på skivan, som Daniel Lopatin (Oneohtrix Point Never) och Madeline Follin (Cults).
– Ja, Daniel var i närheten och jag frågade om han ville vara med på skivan. Så han kom förbi och bidrog. Det blev riktigt bra.

Gillar du hans musik?
– Ja, jag är ett fan. Han studerade vid samma universitet som mig, vi är vänner.

En av dina första inspelningar med Ducktails, en kassett, gjordes i en liten redskapsbod i Massachusetts. Du hade nästan inga instrument och mycket begränsad utrustning att spela in med. Kommer du ihåg den inspelningen?
– Ja, det var väldigt annorlunda från det jag gjorde denna gång. Men jag tycker det är viktigt att ha inget eller bara något enstaka instrument när du börjar spela in. Då blir det mer fokus på det du ska göra, det blir lite mer verkligt. Jag är fortfarande inne på den tanken, att spela in med väldigt få instrument.

Du gillar att spela in på kassett. Vad är så intressant med det formatet?
– Den gången använde jag det för att det var billigt och jag hade en fyra kanals porta. Vid den tidpunkten var det många som spelade in sin musik på kassetter och spred så det kändes det rimligt att släppa det i det formatet.

Samlar du på kassetter?
– Inte nuförtiden. I mina föräldrars hus har jag en stor samling med kassetter men jag lyssnar inte på dem så mycket. Men jag har dem. Jag vet inte riktigt vad de är till för, men de finns där. Jag kanske ska lägga ut dem på Ebay, eller något.

Men det är mestadels kassetter som du fått av andra?
– Ja, när jag varit ute och spelat eller turnerat får man ofta kassetter av andra band. När jag bodde i Massachusetts fanns det en stor noisemusik-scen där och de banden brukade ge mig en massa kassetter. När jag gick på universitetet satte jag upp spelningar med en massa konstiga band och de var väldigt glada att jag bokade dem så de gav mig kassetter. Jag fick pengar av skolan för att göra det och på det sättet fick jag se en massa band som jag vanligtvis inte skulle se, på grund av att jag bokade dem.

Ditt nya album har en tydlig influens av Prefab Sprout på ett par av låtarna. Är Paddy McAloon en stor inspiration för dig?
– Ja, jag älskar dem. Den sången, som jag antar att du syftar på, »Sedan magic«, är faktiskt skriven av gitarristen i mitt band, Alex Craig. Vi gick in för att det skulle låta så mycket Prefab som möjligt, jag ville få med en sådan låt på skivan. En hyllning.

Vad är det du gillar med musiken?
– Jag gillar produktionen och låtskrivandet. Arrangemangen.

Det finns en mjukhet och nästan ambient känsla över mycket av Prefab Sprouts musik, och det tycker jag man kan höra på The Flower Lane också.
– Ja, verkligen. Jag gillar mycket ambient och ambient popmusik, jag vill verkligen att det ska höras i det jag gör.

Vilka artister inom ambient-genren gillar du?
– Brian Eno och elektronisk dansmusik, även krautrock som jag tycker har mycket av det man kan kalla för ambient i sig. Som Tangerine Dream och Popol Vuh.

En av låtarna på The flower lane, »International date line«, är väldigt krautbetonad, i stil med Faust eller Can.
– Ja, jag gillar inte att gömma mina influenser, jag vill att folk ska se dem. Jag vill hellre avslöja och berätta om det jag älskar och det som format det jag gör.

Det har varit mycket prat om att världen kommer att gå under i morgon, den 21 december 2012, som kopplas till Mayafolkets kalender. Vad skulle du göra på jordens sista dag?
– Jag skulle nog åka till LA eller något ställe där det är varmt, som i Bay Area. Och träffa några kompisar. Och simma i havet.

Fascineras du något av sådana profetior?
– Ja, de kan ju vara sanna så jag försöker inte vara så skeptisk gentemot sådana saker. Man måste ta det på allvar på ett eller annat sätt. Vad tycker du om det?

I varje konspirationsteori finns det säkert ett visst mått av sanning, även om den framstår som konstig och främmande.
– Ja, det är sant. Det finns alltid en bit av sanning i det.

The Flower lane släpps den 28 januari.