Joakim Sandström: En stadig samling musik

Manuel Göttsching – Inventions For Electric Guitar (återutgåva)
Själva återutgåvan var bara en asketisk cd på en obskyr tysk label, inte det tjusiga gubbmonster man kanske hoppades på. Lika bra, för det vore synd att tynga ner något så här fulländat med outtakes och annat. Jag har svårt att se att någon musik från i år ens kommer i närheten av innovationsnivån på ”Inventions For Electric Guitar”, ursprungligen släppt 1975. Det har inget med tjurigt bakåtsträvande att göra, det är verkligen omöjligt att tänka sig något såhär experimentellt men samtidigt så okrystat, så emotionellt direkt och belönande i en samtid där Ford & Lopatin anses fräscha. Jämte Göttschings medialt sönderkramade men likväl mästerliga ”E2-E4” och Ashras debut ”New Age Of Earth” intar ”Inventions For Electric Guitar” en särställning som djupt hjärtskärande, intellektuell musikteori.

http://www.youtube.com/watch?v=W-8yLsQWkFk

Blanck Mass (album)
Benjamin John Power från Fuck Buttons gav oss under namnet Blanck Mass en dubbelplatta som i sitt fysiska vinylformat känns som en kusin till Tangerine Dreams klassiska Virgin-period. Från sin duo plockade han med sig de såriga harmonierna och utvecklade det där undersköna kristallkrasande oväsendet till årets ljuvligaste ljudtripp, för att inte säga årets album.

Jónsi – Tornado (Fuck Buttons Remix)
Islands snällaste superstjärna i händerna på den hårdaste, bästa brittiska duon? Det kunde inte bli annat än årets remix.

http://www.youtube.com/watch?v=H1oiKlDHw-M

Britney Spears – Till The World Ends (låt)
Det var längesen jag lade så mycket energi på att försöka köpa en singel, utan att lyckas. En sådan här ynka liten cd-singel kostar flera gånger mer än hela albumet på Amazon, men det jag ville ha var en dubbel remixtolva med alla fantastiska versioner; originalet – årets största poplåt –, Femme Fatale-mixen, Korallrevens version, Salems nedpitchade edit (märkligt vad bra deras enda trick fortfarande fungerar) samt en handfull till av de bästa remixarna. Framme vid sitt sjunde album lyckades Britney bli relevant på ett helt nytt sätt, fördjupa sitt artistskap och samtidigt skruva upp förväntningarna inför framtida släpp.

Bill Wells & Aidan Moffatt – Everything’s Getting Older (album)
Det svajiga lynnet behövde nog en Bill Wells som uppbackning och för inramning av den oväntade romantiken som plötsligt hade letat sig in bland alla patenterade cynismer. Och så ”The Copper Top” förstås, ett lyriskt mästerverk, minst lika bra som något från ”Philophobia”.

Ricardo Donoso – Morning Criminal (albumspår)
Årets filmiska fullträff stod Ricardo Donoso för. Med ”Morning Criminal” smyger han runt i diffust futuristiska, sjabbigt Alan Horwathska gränder och håller spänningen vid liv i över åtta minuter.

Tropic Of Cancer – The Sorrow Of Two Blooms (EP)
De har kanske inte mycket mer än ett läckert sound, men den oemotståndliga Seventeen Seconds-sexigheten, den snygga trummaskinen och Camella Lobos dystra dream popmässande gjorde ”A Color” till årets dansgolvsgoth.

John Maus – Believer (låt)
Jag har svårt för den beräknande mentala lo fi-kepsen och den arroganta slyngelarrogansen och ser inte kopplingen till Ariel Pink som något positivt. Men inget kunde skymma det goda pophantverket i låtar som ”Believer” och ”Cop Killer”.

Fennesz – Seven Stars (EP)
”Black Sea” var Fennesz bästa album någonsin, vilket många tycks ha missat. Kanske tyckte man att österrikiska allvarsmän skulle hålla sig till film och ansåg sig klara med sin beskärda del snårig ambientnoise-teori, varför man gick miste om ett stycke rak, nästan romantisk svärta. På ”Seven Stars” är han i fortsatt toppform, snällare nu än någonsin.

http://www.youtube.com/watch?v=kdi4CMWu1XE

Tim Hecker – Ravedeath, 1972 (album)
Tim Hecker har jag alltid gillat men sällan lyssnat på lika mycket som i år. ”Ravedeath, 1972” måste vara hans bästa album hittills, överraskande direkt och ömsint. Likt Fennesz är han bättre nu när han verkar medialt ospännande och väsnas mindre.

Burial – Street Halo (EP)
I mitt lilla hörn av Internet kan man lätt tro att Burial är världens största artist. Ingen väcker större uppmärksamhet när det släpps nytt. För att vara så omtalad och omgärdad av åsikter och positioneringsstrategier är det nästan förvånande när man hör att Burials musik fortfarande är så intim och innerlig. ”Street Halo” fick mig som vanligt, förmodligen helt omotiverat, att associera till urgamla Cure-bootlegs – mest för att ingen annan musik verkar så här uppenbart angelägen om att ta hela ens uppmärksamhet i anspråk. Den vill vara helt ensam med dig.

http://www.youtube.com/watch?v=spNJX7e0z4E&feature=related

Disco Inferno – The 5 EPs (samling)
Ett alldeles eget rockuniversum, med egen klocka, egna regler. Det är svårt att sätta fingret på Disco Infernos särart, men tiden är verkligen mogen för att återupptäcka de här gravallvarliga, gåtfullt undanglidande sångerna utanför tiden.

http://www.youtube.com/watch?v=qlohWF5NFxc

Jürgen Müller – Science Of The Sea (återutgåva)
En totalt okänd skiva med Cousteau-ambient från 1982 fick en mycket uppmärksammad nyrelease. Ursprungligen släpptes skivan i 100 ex, så man måste känna stor ödmjukhet och tacksamhet inför den här arkeologiska kulturgärningen. Likt en Jarre utan budget seglar Jürgen Müller ut på turkosa hav och skildrar det han ser i ljud. Det är lika enkelt som genialt och oemotståndligt.

Harald Grosskopf – Synthesist (återutgåva)
Som en bifigur på den tyska krautscenen hann Harald Grosskopf medverka på skivor med bland andra Ash Ra Tempel, Klaus Schulze och Cosmic Jokers innan han gav ut den här tämligen bortglömda, men i och med årets återutgåva, hyllade solodebuten från 1980. Grosskopf har inget av exempelvis Göttschings komplexitet utan kör ganska rak sequencerdriven instrumentalsynth i midtempo. Det är suggestivt, filmiskt och den medföljande remixskivan understryker (med undantag för en ganska briljant Blondes-remix) att efterföljarna inte når upp i samma klass.

http://www.youtube.com/watch?v=qEv3JdJFSVM

Burial – Shell Of Light (Shlohmo remix)
Bara så vacker att den måste få vara med.

Robin Guthrie & Harold Budd – Bordeaux (album)
Harold Budd är 75 år och snittar på 3-4 små mästerverk om året. Ihop med 80-talets kanske mest inflytelserika gitarrist, Cocteau Twins Robin Guthrie, fortsätter han att göra andlöst vacker, intelligent arrangerad ambient för varje årstid. Den produktionstakt de har hållit på senare år är närapå utmattande. Man får känslan av att döden lurar någonstans bakom hörnet, samtidigt som det finns så mycket kvar att säga.

Orgelvärk – En stadig samling svensk syntmusik (återutgåva)
Minimal Wave gräver upp gammal kassettsynt på de mest oväntade håll. Hur man fick nys om kassettbolaget Neukölns 25 år gamla samling med svensk bonnasynt har jag ingen aning om, men det var årets piggaste, roligaste återutgåva. Kvaliteten svajar på sina håll, men charmen, skaparglädjen och en och annan pophöjdare gör det till mer än kul kuriosa. ”Elektronisk folkmusik”, som det uttrycks på Minimal Waves hemsida.