Året 2011: Olof Rundcrantz

“The walks met a need: they were a release from the tightly regulated mental environment of work, and once I discovered them as therapy, they became the normal thing, and I forgot what life had been like before I started walking.”

Samma kväll som jag avslutade och slog igen Teju Coles debutroman ”Open City” började jag ta långa promenader. Var jag än befann mig. Vart jag än åkte. Alltid med den senaste spellistan ekandes mellan hjärnloberna.

Likt romanens berättarjag Julius, en ung psykiater med rötter i Nigeria och numera bosatt i New York, blev promenaderna en slags terapiform för mig. I promenaderna trädde jag in i ett isolerat vakuum av sysslolöshet, en monoton framåtrörelse i vilken jag kände mig fri, harmonisk och ensam i ett patenterat tillstånd av självreflektion.

Att promenaderna skulle leda till obotlig skrivkramp förstod jag först senare. Här följer några korta insikter från en handfull promenader och en lista på årets bästa promenadmusik.

15. Apollo Brown – Clouds (album)
En sen oktoberkväll på väg till Skriets releasefest för albumet ”Det beslutande organet” promenerade jag förbi ett mäklarkontor på Årsta torg i södra Stockholm. Där inne, runt ett bord, satt ett medelålderspar med en mäklare och skrev kontrakt på sitt framtida liv.

http://www.youtube.com/watch?v=Ae9rNmZQx4M

14. Phil Pratt – Dial M for Murder in Dub Style (återutgåva)
Jag stod gömd i mörkret utanför fönstret och betraktade paret när Isak Sundström började sjunga i mina öron om ”lukten av två ruttna hjärtan”, hur de ”strukturerade rummen och sig själva” och att ”det var så enkelt att falla in i konstruktioner”.  För att sedan bryta ut i ett scenario så grymt och otäckt att jag inte finner ord att formulera här och nu (låten heter ’Predikament’).

13. Youth Lagoon – The Year of Hibernation (album)
Den kvällen utanför det upplysta mäklarkontoret blev jag, som vanligt när jag lyssnar på Skriet, djupt vemodig – ja, rent av ledsen. Jag rörde mig ur den mörka skuggan och promenerade vidare över torget till folkets hus, nedstämd och moloken, med bilden av paret fastetsad i mitt medvetande.

Ingen annan kan beskriva dessa känslor så starkt och kusligt som Isak Sundström – nej, inte ens Richard Yates eller Paula Fox – men den kvällen präglades min upplevelse inte så mycket av begrundande insiktsfullhet som av ren destruktivitet. Och därefter slutade jag att lyssna på Skriets andra album.

12. Julianna Barwick – The Magic Place (album)
I London promenerade jag längs Regent’s Canal från Ladbroke Grove i väst till Hackney i öst. Det var tveklöst årets längsta promenad; jag började på förmiddagen och kom fram sent på eftermiddagen. Under en bro i närheten av London Zoo mötte jag ett ungdomsgäng med uppfällda munkjackor och en uppeggad kamphund som blockerade den trånga passagen, och inom loppet av en tiondels sekund flög mina tankar fram och tillbaka i följande banor:

Jag tänkte på bilden av dessa tonåringar i media efter Londonkravallerna, jag tänkte på skildringen av dem i Lee Rourkes roman ”The Canal”, i den engelska tv-serien Top Boy eller i filmgenren hoodie-horror – som Fredrik Strage skrev om i en artikel i DN – och framför allt hur besvärande påverkad jag hade blivit av dessa bilder.

11. Bass Clef – Inner Space Break Free (album)
Senare på kvällen satt jag med Bass Clef och Pipe Dreams i den förstnämndas kök, som tillsammans driver bloggen och skivbolaget Magic Dreams. Jag berättade att jag i samma sekund som jag passerade ungdomarna hade lyssnat på Joshua Idehens ”Northern Line” och att det i min vildaste fantasi fanns en outtalad länk mellan oss – bortom klädkoder och klasstillhörighet. Men de bara skrattade och jämförde scenariot med Ron Livingstones rappande till Scarfaces ”No Tears” i början av filmen Office Space.

10. Angel Haze – King (mixtape)
Jag åkte till Edinburgh och promenerade längs Water of Leith, från hamnen i Leith, förbi botaniska trädgården och det pittoreska området Dean Village, och vidare mot Dean Gallery – ett fotografiskt museum som ligger inhyst i ett gammalt viktorianskt hem för föräldralösa barn. Det var årets vackraste promenad, men även – eller kanske i synnerhet – årets sorgligaste.

9. Alexis Weak – Till minne av (album)
Det var i Edinburgh jag insåg att jag hade blivit en flanör med skrivkramp. Liksom en modern Baudelaire utan förmåga att formulera tankar i ord, och som på ett märkligt sätt upplevde samma motsägelsefulla känsla som den franske poeten hade beskrivit om cannabis: promenaderna gav mig fantasins kraft, men tog bort min förmåga att använda den.

8. Kurt Vile – Society Is My Friend (albumspår)
Likväl fortsatte promenaderna i samma takt och med samma inneslutna förtjusning som någonsin tidigare. Var jag än promenerade – på avenyerna i New York, i Istanbuls gränder eller på stigarna i Upplands tallskogar – traskade jag runt och tänkte på Teju Coles alter ego Julius i romanen ”Open City”.

Jag tänkte på Virginia Woolfs karaktär Clarissa Dalloway, jag tänkte på James Joyce och Leopold Bloom. Jag förstod att jag hade kommit att bli en modernistisk romankaraktär med en obeveklig böjelse för promenader.

http://www.youtube.com/watch?v=t5uy-tgDguc&noredirect=1

7. Diverse artister – Peaking Lights Mixtape (mixtape)
Sedan hände det: mina känslor och erfarenheter fick en förklaring. I slutet av november läste jag en intressant och för mig väldigt betydelsefull artikel i DN av hjärnforskarna Peter Fransson och Hugo Lagercrantz, som just förklarade hur hjärnan fungerar i en modernistisk roman – och därför också på mig. De skrev om hjärnans standardläge, som felaktigt har kallats för hjärnans viloläge, i vilket hjärnan enligt forskning har visat sig vara mer aktiv än vid intensivt hjärnarbete.