Häpna

Artikeln om Kning Disk hittar du här.

Hösten 1999 ger Häpna ut sin första skiva. Ur ett rent marknadsekonomiskt perspektiv är det ett kamikazeprojekt – det rör sig om så kallade field recordings av den japanska ljudkonstnären Toshiya Tsunoda. Det tar Klas Augustsson och Johan Berthling, som drivit Häpna sedan starten, ett helt år att färdigställa skivan, från inspelning till utgivning. Den ges ut i 500 exemplar och tar slut ganska snabbt. Tio år senare kan de båda blicka tillbaka på en backkatalog på 44 skivor.

Vad hade ni för tanke när ni startade Häpna?
Klas: Vi hade en lista med allmänna idéer, vad vi ville att Häpna skulle vara. Det var inte så att det bara handlade om att ge ut en eller två skivor, vi hade ett längre perspektiv än så. Häpnas musik och profil var genomtänkta från början. Och det har nog blivit ungefär som vi tänkt oss, det vi gett ut kan vi stå för. Men det är också viktigt med utveckling, att man är öppen för nya intryck så att Häpna inte blir tråkigt och förutsägbart. Häpna förändras liksom vår smak och våra intressen.

Johan: En idé från början var också att det inte skulle vara genrebundet. Musiken vi ger ut kan inte placeras in i en genre utan ligger lite emellan och i utkanten.

Det går också att se redan utifrån Häpnas första skivor. Man rör sig obekymrat från japansk ljudkonst via David Stackenäs frisinniga gitarrspel till Sagor & Swings sparsmakade folkvisetoner. Det var vid just Sagor & Swings ”Orgelfärger”, Häpnas femte släpp, som många musikintresserade fick upp ögonen för det lilla skivbolaget. Lyriska kritiker drog paralleller till Hansson & Karlsson och Jan Johanssons ”Jazz på svenska”.

Hade ni några förebilder eller inspirationskällor när ni startade bolaget?
Johan: Jo, det är klart att det fanns några skivbolag som hade en liknande agenda som vi gillade. Table of the Elements är ett amerikanskt skivbolag som jag uppskattar mycket.

Inga svenska?
Klas: Nej, det var det vi kände just då att det inte fanns några andra som gjorde det vi ville göra. Det fanns en lucka att fylla.

Johan: Radium [skivbolag i Göteborg] har jag i och för sig tänkt senare att det var lite liknande Häpna, någonstans mellan pop och experiment.

Den kanske mest oväntade utgivningen hittills i Häpnas katalog är också deras största försäljningsframgång – Anna Järvinens ”Jag fick feeling”, som kom 2007. Oväntat för att det är en ren popskiva, kort och gott. På många håll hyllades den som det årets bästa svenska skiva. Uppföljaren ”Man var bland molnen” kom i år och har också den fått lysande kritik.

Klas: ”Jag fick feeling” var inte helt självklar att ge ut på Häpna om man ställer den jämte det vi släppt tidigare. Men vi kände att ”jo, det här är Häpna också”. Det är ofta de skivorna som är roligast att ge ut, som förnyar Häpna och knuffar oss åt ett nytt håll.

Johan: Vi gillar Annas musik, vi har som sagt inga genrebegränsningar utan ger ut det som vi gillar och känner att vi kan stå för. Begränsningarna är snarare tid och pengar.

Klas: Tid hade vi lite mer av när vi var yngre och startade Häpna. Nu har jag familj och det är lite svårare att få ihop allt både tidsmässigt och ekonomiskt. Men jag vill understryka att vi inte håller på med det här för att tjäna pengar.

”Jag fick feeling” är en fantastisk titel. Var det ni som kom på den?
Johan: Nej, det var Anna själv.

Med ”Jag fick feeling” lärde sig Klas och Johan mer om hur man arbetar med ett album som når en större publik – vilket var ganska fjärran från Häpnas första skivor, som inte bara hade en mindre publik utan också var handgjorda.

Klas: Utgåva ett till 30 vek vi för hand, exemplar för exemplar, som vi stoppade i mjuka fickor. Vår DNA finns med andra ord på Häpna-skivor i hela världen! Det är rätt sjukt egentligen (skratt).

Johan: Ja, det går ju bra om det är små upplagor, mindre beställningar. Men till slut blev det ohållbart, vi hade inte tid helt enkelt. Men de handgjorda skivorna gjorde vi inte för att det var billigt utan enbart av estetiska skäl, och delvis praktiska. De var lätta att skicka och tog inte upp mycket plats i något lager. En anledning till att vi ändrade oss var när vi fick skivor som gick i retur från butikerna. De såg riktigt taskiga ut, de hade bleknat och blivit slitna. 30 handgjorda skivor fick räcka. Och nu har vi alltid plast om det vi ger ut.

De skivor som är utgångna måste bli riktiga samlarobjekt med tiden?
Johan: Ja, jo, rent allmänt är svårt limiterade utgåvor inte Häpnas profil – vi vill att vår musik ska vara tillgänglig. Men vi lär inte trycka upp utgångna skivor igen. Då måste det finnas en stor efterfrågan, vilket inte är så troligt. Startkostnaden för till exempel papptrycket är hög. Vi gör hellre nya utgåvor. Men musiken finns kvar att köpa som filer på Klicktrack och andra ställen.

Om man lägger Häpnas samlade skivor på ett bord ser man en tydlig röd tråd även hos omslagen. Förutom Klas handstil vimlar det av ugglor, sniglar, svampar och hoppande får – en klar majoritet har någon form av naturmotiv, målad eller fotograferad. En skiva har titeln ”Melodier och fåglar”, en annan ”Hundloka, flockblomstriga 1”.

Att Häpna har en naturromantisk profil är ingen tillfällighet. Klas är naturvetare och har designat många av omslagen. I en intervju i Sundsvalls Tidning säger Johan att naturen präglar det mesta som Häpna ligger bakom, och att musiken i sig har stämningar som har klara kopplingar till naturen. Johan är dock inte naturvetare utan musiker på heltid i olika sammanhang. Han utgör också en tredjedel av Tape, där även brodern Andreas och Tomas Hallonsten återfinns. Även om Häpnas musik spretar i olika riktningar kan man se Tape som den kanske mest passande representanten för skivbolaget – mitt emellan pop och experiment.

Klas och Johan drog igång Häpna när de flyttade till Stockholm i slutet av 90-talet, men de hade känt varandra långt innan dess i hemstaden Jönköping. Har man ett gemensamt intresse för en mer alternativ musik i en småstad hittar man varandra ganska lätt.

Johan: När jag och Klas träffade varandra var det grunge och amerikansk indierock som gällde.

Klas: Sonic Youth. Dinosuar Jr. Inte minst Loop, det var ett band som väckte mig från min dogmatiska slummer. Jag kommer ihåg känslan från när man var runt 17 år. Man hade inte koll på allt som fanns i hela världen men man visste vad som fanns i den lokala skivbutiken och man försökte alltid hitta det mer och mer udda, komma ett steg längre bort från den ”breda vägen.”

Johan: Det mest extrema fanns i Huskvarna i en skivaffär som hette Tilt, vi kallade han som hade den för Teddyn (skratt).

Namnet Häpna har även en lokal förankring. Förutom det underförstådda i att folk ska bli överraskade av den musik som bolaget ger ut, är det också en hyllning till Science Fiction-tidningen med samma namn som gavs ut i Jönköping på 1950- och 60-talet.

Hur är förutsättningarna för ett litet skivbolag i dag?
Klas: Internet har ju såklart gjort det lättare att nå ut och få lyssnare. Men den ekonomiska biten, att sälja skivor, har blivit svårare. Att leva på att driva ett skivbolag i dag är i princip omöjligt. Folk har en konstig idé om att man inte ska behöva betala för musik i dag, och glömmer bort att försäljning faktiskt finansierar ny musik.

Chris Anderson, chefredaktör för det amerikanska livsstilsmagasinet Wired, lanserade för några år sedan idén om ”the long tail”, att internet har ökat marknaden för skivbolag och artister som tidigare sålde lite. Försäljningsvärdet av dessa produkter kan vara lika stort som värdet på dem som traditionellt ansetts som storsäljare. Klas är skeptisk till teorin.

Klas: Jag tror inte på den i vårt fall. Det skulle betyda att vår backkatalog skulle sälja lika mycket som, säg, våra tre senaste släpp. Men det är precis tvärtom. Skivorna säljer när de är nya, sen dör de. Folk vill ha nytt, nytt, hela tiden.

Johan: Det är baksidan av Internet, det ska gå snabbt, man är hela tiden på jakt efter nästa grej. Jag tror att musiklyssnandet har mått dåligt av det, att få lyssnar på en skiva så koncentrerat som man gjorde förr i tiden. Det är bekvämare att klicka runt på Itunes eller Spotify än att sätta på en skiva. Det säger sig självt att vi är överflödiga, det vi pysslar med (skratt).

Johan: Den här undergångsstämningen för skivbolagen smittar tyvärr av sig på själva musikskapandet, ”varför ska man hålla på?” Det är tråkigt att det blir så mycket fokus på det här med försäljning, jag vill till varje pris hitta glädjen i både mitt musikskapande och Häpna. Musiken, det är kärnan. Sedan är det viktigt här att komma ihåg att Häpna, faktiskt, aldrig sålt skivor i några större mängder.

Johan: Det har inte varit så att Häpna har drabbats jättehårt av de senaste årens sjunkande skivförsäljning. Situationen är mycket värre på större skivbolag, där får folk sparken. Häpna bottnar i något annat, en idé och en passion snarare än en ekonomisk kalkyl. Men hos de större skivbolagen märks förändringarna – det är mindre studios, färre inspelningsdagar, inga stråkorkestrar och så vidare. Det ser jag tydligt, som spelar i andra sammanhang. Tape har sin egen studio där vi kan göra musik billigt.

Statliga bidrag och stöd, från till exempel Kulturrådet, är det något man bör vidareutveckla?
Klas: Nja, det är ett bra komplement, verkligen, men knappast någon långsiktig lösning för hela problematiken.

Johan: Nej, det här bygger på att enstaka galningar fortsätter att göra och ge ut musik (skratt).

Den nuvarande regeringen förespråkar ofta vikten av entreprenörskap och sponsring inom kulturlivet.
Klas: Jag har tänkt på det där faktiskt. Om man varit lite yngre kanske man hade varit lite mer välvilligt inställd till sponsring. Nu är det lätt att man tänker att det är en kompromiss som man inte vill göra. Kanske man skulle ha övervägt det mer om man varit yngre, just för att det är svårt att hitta alternativ. Om vi hade sålt okej med skivor hade man inte behövt överväga det alls.

Johan: Men det finns inga som är intresserade av att sponsra Häpna heller… jo, förresten. Ett amerikanskt företag kontaktade Tape om möjligheten att få ha en banner med på våra skivor för deras frystejp. Typ ”looking for tape?” (skratt). Det var dessutom ett skambud. Men allvarligt talat, med sponsring så kommer det krav. Förr i tiden hade artister mecenater, men det var ju inte så mycket bättre. De la sig i allting, varje liten detalj, ”du måste måla in en bild på mig här i tavlan” typ. Så det är urgammalt, att pengar styr kultur.

Hur går det till när ni ger ut en skiva?
Klas: Oftast är det vi som kontaktar artisterna. Vi har gett ut en enda skiva baserat på en demo, med Patrik Torsson.

Johan: 2008 översköljdes vi av demos som föll inom kategorin singer/songwriter, efter att vi gett ut Anna Järvinen, men sån musik vill vi ju inte släppa!

Klas: Nej, om vi har jobbat hårt och länge med att ge ut en skiva med till exempel elektronisk musik vill vi inte ge ut fem till liknande, utan något helt annat.

Johan: Ofta handlar det ju om folk som vi lärt känna eller stött på i olika sammanhang. Som till exempel Hans Appelqvist som jag träffade på en festival eller Eric Malmberg som en vän till Klas gett ut en singel av tidigare. Vi jobbar numera främst med dem vi redan har, och utvecklar det samarbetet.

Hur mycket involverade är ni i inspelningarna?
Johan: Av naturliga orsaker inte så mycket i de utländska, men annars är vi rätt petiga och är normalt involverade i allt ifrån inspelning och mastring till låtordning och omslag. Sådant gör i regel inte skivbolag i vår storlek. Ofta är artisterna tacksamma för feedback. När vi tidigare släppt iväg saker som mixning och mastring har det ibland varit chockartat dåligt.

Klas: Kontroll över alla stegen är a och o. Förr i tiden la vi oss i minsta lilla detalj, men nu vågar vi lämna över en del saker till dem som vi känner och jobbar ihop med.

De senaste åren har Häpna haft ett lugnare utgivningstempo. I år har bara Anna Järvinens ”Man var bland molnen” släppts – men det är ju å andra sidan inte vilken skiva som helst.

Artikeln om Kning Disk hittar du här.