Sorlet från framtiden

Lisa Ehlin fångade upp den lilla mikrogenren seapunk just när den tog sina första steg upp på land. Hon skrev om en subkultur som blickade mot en morgondag där inget finns att göra mer »än att dyka ner i avgrunden med dansen ekande bland vågorna«. Ett bättre siande om framtiden har vi knappt läst.

/

”The past is never dead. It’s not even the past”.
William Faulkner

I historikern Reinhart Kosellecks bok Erfarenhet, Tid och Historia beskriver Koselleck inte bara hur vi upplever historien, utan också hur historien fungerar. Den blev för några hundra år sedan Historien med stort H, linjär, singulär och progressiv. Detta nya modernitetsprojekt separerade historien, tidigare mer levande som en ständig moralisk kompass, och gav den struktur.

Vi skapar en historia för att kunna avskilja den från framtiden. Från och med 1700-talet börjar vi uppfatta den egna tiden som ny. Vi börjar fylla historien med erfarenheter och framtiden med förväntningar. ”Det nya” ersätter det förutsagda.

Så märkligt då, när framtiden ständigt verkar vara närvarande. Den är framåtdrivande och verkar vilja rusa snabbare.

Inom medieteori pratar man om ”accelerated writing”; hur vi med hjälp av datorer skriver mer – fortare – och hur maskinerna dessutom själva skapar ett informationsarkiv som bara växer. Appar och tekniska hjälpmedel verkar sudda ut gränserna mellan virtuellt och verkligt, än mer med sina reklamhologram, superlinser (bioniska linser som projicerar bilder framför dina ögon) och Augmented Reality.

Avståndet mellan nutid och framtid tycks ha krympt till ett minimum. En känsla av att allt är lite overkligt hela tiden. Eller en märklig förlust av framtidstro.

Att popkulturen speglar dessa förändringar och uppfattningar är ingenting nytt. Även om gamla genrer och stilar återkommer har de alltid filtrerats och skiftat under tiden. Strömningar är just strömningar för att de plockar upp vibrationer ur tiden och materialiserar dem (i den mån det är möjligt).

I ljuset av den här märkliga samtidsfuturismen, ett besynnerligt tillstånd av post-apokalyps och konstant alarm, uttrycker mode, film och musik just denna förvirring. Mikrogenren ”Seapunk” är ett utmärkt exempel. Sprungen ur kärleken till ravekulturen, men skapad i ett helt annat samhällsklimat, snuddar den på många sätt vid just denna tanke om en framtid utan framtid.

Jag ska inte påstå att ett gäng kids som gillar att dansa och färga håret rosa säger mer om samtiden än de gör. Men jag kan beskriva en upplevelse av min egen fascination. Varför tycker jag själv att den här snurriga blandningen av witch house, chillwave, rave, punk och allmän ”piss off but thank you very much”-attityd är så spännande?

Kanske för att det är just en materialisering av ett tillstånd. Om chillwaven uttryckte en djup nostalgi, en vilja att fly från eländet in i korniga vykort, brusande hav och soldränkt hud, finns en annan känsla här. En unge som slutat vara rädd, rest sig upp, borstat av sig dammet, och satt på sig neonkepsen.

Band som Unicorn Kid, Zombelle och Fire For Effect blandar också tydlig futurism som vi alla känner igen. En sampling av karaktären Ruby Rhod från Luc Bessons ”The 5th element” ställs i kontrast till ett kollektivt erkännande om att världen som vi känner den absolut kommer att försvinna. Troligast under vatten.

Havet är också återkommande, inte bara musikaliskt, just nu. Jag tänker på en av Alexander McQueens allra sista visningar (s/s 2010) där modellerna likt havsvidunder äntrade catwalken i överjordiska skor och klänningar som såg ut som hårda snäckskal. En armé av sjöjungfrur. Havets soldater, redo att ta sig an apokalypsen.

Eller titta på Versaces tropiska tryck. Även Chanels senaste visning andades med gälar, tydligt inspirerad av havet, där skimrande klänningar av pärlemor, fiskfjäll och antydan till sjögräs och koraller påminde oss om en alternativ värld under ytan. Florence Welch uppenbarade sig dessutom, likt Botticellis ”Venus” på visningen, och sjöng ”What the water gave me”.

Detta är inte Kevin Costner i ”Waterworld”. Det är inte katastrofen, det är livet efter katastrofen.

Det är en verklighetens futurism, en eftervärld som redan är här. En teknologisk tid hämtad såväl från vårt ständiga online-liv som från tröttheten av att leva under ett ständigt hot. Hotet från klimatförändringarna, hotet från finanskriser, kanske från det mesta som skrämmer. Ett hanterande, inte en flykt. Ett eget tillstånd, inte en längtan efter en sommar som alltid är alltför kort.

”Seapunk” är också djupt förankrad i Interneteran. Mötet sker såväl online som offline.
Eller som bloggaren Gucci Goth beskriver det: ”tumblr and twitter aren’t just social networking timekillers: they’re ways of life.”

Seapunk är ett tecken på Internets globala effekter. Strömningen är inte lokaliserad geografiskt till en plats, utan har från början rört sig över och runt främst USA och England samtidigt, från Edinburghs nämnda Unicorn Kid, till det självutnämnda Seapunk-bolaget Coral Records (”Founded by Future Seapunk Ocean Colonists”) från Los Angeles.

I en text på Rodeo från i somras skrev jag om relationen just mellan teknik och techno och hur det ena inte skulle ha kunnat utvecklas utan det andra. Technokulturen var en typ av socialt nätverk och ”virtual rave” var så att säga en förlängning av den fysiska dansen och upplevelsen av musiken.

I ljuset av detta kan man se Seapunk som en logisk fortsättning. Eller sammanflätning. Applicera så en förundrad tanke om flytande tid på detta och vi har rattat in 2012 någorlunda.

Reinhart Koselleck skriver om historien följande:

”Since the future of modern history opens itself as the unknown, it becomes plannable – it must be planned. With each new plan a fresh degree of uncertainty is introduced, since it presupposes a lack of experience. Such an increase in expectation, in anticipation of difference, actually limits what can be said with certainty about the future, but this diminishing scenario of the future was precisely what was required for the rise of the new discourse of statistics, a rational method of forecasting rather than predicting.”

Ju mer förväntningar vi har på framtiden, desto mindre använder vi vår erfarenhet till att förstå den. Den blir istället otäck och skräckfylld. Samtidigt verkar avståndet mellan samtid och framtid ha krympt till nästan ingenting. Vi verkar ha hunnit ikapp oss själva, och framtiden är inte längre det okända, utan ett märkligt futuristiskt samtidstillstånd.

När vi har nått vägs ände, slutet på vår mentala Maya-kalender finns det inget annat att göra än att dyka ner i avgrunden med dansen ekande bland vågorna.

Kidsen i refrängen till Unicorn Kids oljefatsdrypande ”True Love Fantasy” låter faktiskt mer som delfiner när de skanderar: ”We are the young true love fantasy heat. We are the whisper of ecstasy dreams”. Drömmen blev verklighet, mitt bland cyborgkroppar och informationstsunamis.

Framtiden är död. Länge leve framtiden.