Kaos under himlen

2010 debuterade Fredrik Edin på TMA. Det blev en utmärkt text om den slovenska filosofen Slavoj Zizek och dennes bok Living in the End Times om kapitalismens sammanbrott.

/

Tidigare använde jag Centerpartiet som vägvisare. Det var inte perfekt på något vis. Kartan hade en del vita fläckar om man säger så. Partiet tycker exempelvis aldrig någonting väsentligt om film eller litteratur. Men de fick duga i brist på bättre.
Varje gång det dök upp en fråga där jag inte hann kolla upp fakta och ta del av argument för att bilda mig en egen uppfattning tog jag reda på vad Centerpartiet tyckte. Sedan tyckte jag precis tvärtom. Det blev aldrig fel. Centerpartiet var den perfekta kontraindikatorn.

Nu har jag den slovenske filosofen Slavoj Zizek istället. Det är inte lika hundraprocentigt, men å andra sidan slipper jag vända på åsikterna. Det är inte så att jag håller med Zizek om allt. Långt ifrån. Men om han tycker en sak vet jag att det åtminstone ligger något i det.

Om han exempelvis hävdar att dåliga porrrfilmen ”300” är bra måste jag ge den en ny chans. När han påstår att det är småborgerlig propaganda att den fullständigt obegriplige franske psykoanalytikern Jaqcues Lacan skulle vara just obegriplig slutar det med att jag plöjer igenom ett antal böcker jag inte begriper ett ord av. När han problematiserar den ofta ensidigt återgivna ockupationen av Tibet anar jag att jag snart kommer att slå upp fönstret och vråla: Inga munkar på våra gator!

Det är inte bara åsikterna jag tar på största allvar, utan även metoderna. I hans senaste bok ”Living in the End Times” visar han till exempel hur ideologiska förändringar i samhället kan mätas genom att jämföra en Hollywood re-make med originalfilmen. ”I Am Legend” med Will Smith från 2007 jämförs med föregångarna ”The Last Man on Earth” från 1964 och ”The Omega Man” från 1971. Zizek visar hur mycket av budskapet om att vår kultur inte är bättre än andra som hinner försvinna på 40 år. Vilket i sin tur skvallrar om hur lite acceptans och förståelse som ryms i vår politiskt korrekta samtid där mulitikulturalismen har upphöjts till statsideologi.

Zizek har kallats ”The Elvis of Cultural Theory” och den farligaste filosofen i Västvärlden. Hans böcker är proppfulla med referenser till allt mellan popkultur och en filosofi som ofta överstiger min bildningsnivå.

Det är Hitchcock, Bruce Lee, X-Men, Althusser, Wendy Brown, Bertolt Brecht och självklart förebilderna Hegel, Marx och Lacan i en salig blandning och med en hisnande fart. Dessutom bjuder han alltid på ett antal roliga historier som bonus.

Zizek skriver minst en bok om året. De flesta handlar om världens undergång. Så även ”Living in the End Times.” Världen – det vill säga den liberala, demokratiska formen av kapitalism – håller på att gå under. Mänskliga fri- och rättigheter har varit på dekis sedan 9/11, miljön håller på att kollapsa, finansmarknaden skakar i dödskramper och upproret sprider sig.

Eftersom världen är döende har Zizek strukturerat ”Living in the End Times” efter de fem känslomässiga faser som – enligt den schweizisk-amerikanska psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross – en person genomgår efter att ha diagnostiserats som döende: Förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans.

Så världen är alltså döende och det är lika bra att vi kommer över sorgen och accepterar vårt öde så fort som möjligt. Sedan är det dags att skrida till verket. Eller som en av Zizeks favoritcitatmaskiner Mao uttryckte det: ”Det råder kaos under himlen, situationen är utmärkt.”
Det duger nämligen inte att bara vänta på att en bättre och vackrare värld ska uppstå av sig själv. Det kommer inte att hända. Bra tillfällen är någonting vi skapar själva och världen är ett resultat av politisk kamp. Det kommer också nästa värld att vara.

Här gäller det att vara uppmärksam. Det finns något som gör kapitalismen extra lömsk. Till skillnad från exempelvis feodalismen som inte var tänkbar utan feodalherrar behöver kapitalismen inga kapitalister. Den kan på sätt och vis gå under utan att gå under.
Exploateringen av arbete behöver nämligen inga ägare. Så länge samhället är strukturerat kring lönearbetet kommer exploateringen att fortsätta även om vi exempelvis skulle ta över våra arbetsplatser och införa arbetarråd.
Zizek menar att det är därför det finns så mycket frihet, åtminstone relativt sett, i kapitalistiska samhällen. Kontrollen är inbyggd i det sätt vi producerar välstånd på, i lönearbetet. Det behövs inte så mycket mer kontroll än så.

Royal Society for the encouragement of Artss (RSA) animerade version av Slavoj Zizeks bok ”First as tragedy, then as farce” om kapitalismens sammanbrott.

Vi ska alltså inte ta över fabriken. Vi ska riva den, sticka därifrån och skapa vårt välstånd på något helt annat sätt. Zizek jämför med scenen i ”Fight Club” där Edward Norton klår upp sig själv framför ögonen på sin chef. Ibland måste du ge dig själv en omgång för att ge bossen en omgång.

Även om långt ifrån allt i ”Living in the End Times” är intressant eller ens särskilt välskrivet – Zizek har själv erkänt att vissa kapitel mest innehåller en massa föga genomtänkt svammel – och alldeles oavsett hur mycket eller lite jag håller med honom, kan jag inte tänka mig en bättre ledsagare genom harmageddon än Slavoj Zizek.

Mer info om Slavoj Zizek, här.
Fredrik Edin driver i vanliga fall den utmärkta bloggen Skumrask.