På Kairos gator

Våren 2012 begav sig Rikard Fredén till Kairo. Vandrandes på bakgator med Oum Kalthoum och Fairuz ringandes i öronen fångade han stadens nya anda bättre än någon annan gjort på svenska kultursidor.

/

Att vandra över Kairos gator är att översköljas av ljud. Från de breda boulevarderna i medelklassens Mohandiseen till de skuggiga bostadskvarteren på Zamalek, genom labyrintiska gränder i Boulaq och kring de stora moskéerna, och bland familjerna i kvällarnas folkvimmel på någon av de centrala huvudgatorna.

Så den musik jag har tagit med mig hit i hörlurar, som sällskap och soundtrack – av en slump på årsdagen för revolutionen – utplånas lätt bland tusen tutor och miljoner röster. I den unikt urbana mixen av plåtslagningsslammer och 500 samtidiga böneutrop.

I stället möter jag musiken ute på gatorna, i vilken riktning jag än rör mig. 20 miljonersstaden utmed Nilens stränder har länge haft rollen som arabvärldens kulturella centrum och har präglat den arabiska populärmusikens innehåll och sound under 100 år. Och det är fortfarande hit som regionens konstnärssjälar med ambitioner söker sig för att slå igenom. Ett Mellanösterns Hollywood, om man vill.

Som mest vital var den musikaliska utvecklingen under några decennier kring 1900-talets mitt. En tid av hopp och ett gemensamt sökande efter en ny nationell identitet, när arabvärlden slog sig fri från kolonialmakterna.

Sångerskan Oum Kalthoum, kort och gott känd som Damen eller Österns stjärna, är i det närmaste synonym med den arabiska musikens renässans och modernisering. I Kairo lever hon gott vidare, snart 40 år efter sin död. Delvis som musealt kulturminne men också som den vardagsmusik som är en del av stadens ljudbild, och som alla tycks ha en relation till.

På ett plan bryr sig unga här lika lite om Oum Kalthoum som Stockholms 18-åringar bryr sig om Taube, eller ens Abba. Men hon är en ikon – med ett bokstavligen ikoniskt utseende, i sina svarta solglasögon och hårt uppknutna hår – med samma fortsatta relevans som, säg, Astrid Lindgren.

Kalthoum överskred gränser för vad en kvinna förväntades vara och göra, inledningsvis bara genom att sjunga offentligt och göra det möjligt för kvinnor att uppträda. Och fortsättningsvis genom att i vissa av sina sånger skicka trånande kärleksförklaringar från kvinna till man.

I Naguib Mahfouz episka Kairotrilogi, som utspelar sig från 1910-talet och några decennier framåt i det konservativa området kring moskéerna al-Ahzar och al-Husayn, är den kvinnliga musikern mest ett sexobjekt att åtrå och längta till. Hon är en obeslöjad kvinna att underhållas och fängslas av, men också att faktiskt umgås med, att samtala med, sjunga med, och – om man är en tillräckligt skicklig charmör – älska med.

Sångerskan, eller om det råkar vara en oudspelare, åtrås för sin kropp och respekteras för sin sinnlighet och konstnärlighet, för sin röst och förmåga att levandegöra poesi och texter ur Koranen. Men hon avfärdas också som en lösaktig hora utan karaktär och moral, vars leverne å andra sidan inte heller kastar någon skugga över mannens egen heder och ställning.

När Oum Kalthoum på 1950- och 60-talen stod på sin karriärs topp hade samhället förändrats radikalt. Hon blev den fria arabvärldens fixstjärna, tömde gatorna i mångmiljonstäder med sina radiosända helkvällskonserter en gång i månaden, en divapersona med folkliga rötter och täta band till de nationalistiska revolutionärerna.

I en komisk scen i filmen ”18 days” – en episodisk skildring av de januari- och februaridagar förra året när egyptiska folket revolterade och gjorde sig av med Hosni Mubarak – stänger en skräddare in sig i sin lilla lokal och stannar där, när han tror att kriget kommit till Kairo.

När han efter några dagar bestämmer sig för att börja spela in dagbok på band och behöver kassetter, tvingas han välja mellan att spela över en läsning av Koranen, en synd givetvis, ett Mubaraktal, det vågar man bara inte, och några av Oum Kalthoums gamla sånger, en grym hädelse.

För hon är uppe där, med profeten och presidenten. Ikonisk och älskad av närmast religiösa mått.

Jag har lätt att förstå hur hennes röst fängslade, och fortfarande inte har släppt greppet. Hon sjunger på en frekvens som skjuter rakt in i ryggraden som rysningar, och med en sentimentalitet och melankoli som fyller hela bröstkorgen med en diffus längtan. En vemodigt själfull röst från baryton till sopran ovanpå orkesterns lågmälda sväng, som lätt tränger igenom de raspiga konsertinspelningarna.

Hennes låtar är långa och repetitiva. Ord och fraser dras ut, smyckas subtilt och improviseras i samspel med publiken. De arabiska texterna går mig förbi men det är helt uppenbart att de talar om en kärlek som innehåller lika mycket av lidande som lycka, ett tillstånd av längtan snarare än tillfredsställelse.

Efter Oum Kalthoums död 1975 togs hennes plats över av två andra kvinnor, algeriska Warda och libanesiska Fairuz, båda fortfarande aktiva i dag, 72 och 77 år gamla. Och båda mycket typiska för den arabiska musikens största stjärnor, med stora och emotionella röster som i fina förflyttningar i ton och intonation klär såväl svaghet och styrka i ord.

De har båda varit med och moderniserat den arabiska musiken mot kortare och mer direkta poplåtar och låtit den blandas upp med västerländska genrer.

Fairuzs ”Al Bostah” är i originalutförande folkligt svängig men har också gjorts om till storslagen och lättflygande disco. Wardas ”Wahashtouni” har ett ethiojazzigt groove med djupa svajande stråkar och i fantastiskt vackra ”Hekayti Maa el Zaman” gör 60-talets soulballader några snygga entréer.

Liksom Oum Kalthoum är de båda nära knutna till den sociala och politiska situationen i sina respektive hemländer, vilket bidragit till deras popularitet. Warda engagerade sig redan som 14-åring i 1950- och 60-talens arabiska vår och för Algeriets frigörelse. Och Fairuz lyckades under Libanons 15 år långa inbördeskrig ställa sig över motsättningarna mellan landets olika grupper.

Själv syrisk-kristen tog hon aldrig parti utan blev en röst för alla, med universella och naturlyriska sånger om det enkla livet på landet, om doften av jasminblommor och fikonträd, om Libanons skönhet.

Bland dem som genomled kriget och dem som flydde det anses hon bära landets själ inom sig, och i dag är hennes musik en söt madeleinekaka tillbaka till barndomen och det gamla livet.

Men Fairuz och Warda är också en del av det moderna Kairos ljudvärld. Warda hör jag till exempel på svårt sjaskiga Bussy Cat, ovanpå ett litet café en bit upp i downtown. Den 32-åriga stridsvagnschauffören Omar översätter några rader ur texten från arabiska åt mig – den handlar om kärlek. Han blundar och låter musiken sjunka in.

Sedan berättar han för mig hur ensam han känner sig i storstaden, där han nu är på permis. Han berättar hur han längtar tillbaka till Sinais vidunderliga öken och dess utspända, klara stjärnhimmel, hur han hoppas hitta någon att gifta sig med under det kommande året. Och att alla kvinnor innerst inne älskar att bli misshandlade.

En stund senare blåser han mig på ett par hundra spänn.

I dag vårdas arvet från Oum Kalthoum via Fairuz och Warda kanske framförallt av Amal Maher. Den 27-åriga egyptiska sångerskan är snygg och helylle och den allra mest populära och bäst säljande kvinnliga artisten just nu, älskad för sin klassiska vackra röst. Att dansa till, gråta till och sitta som fastnaglad till, som musikbloggaren Hani Almadhoun beskriver den.

Som tonåring blev hon känd för sina tolkningar av Oum Kalthoums sånger och hon framträdde i den såpa om stjärnans liv som visades på egyptisk tv kring millennieskiftet. Fortfarande djupt förankrad i musikhistorien glider hon på förra årets comebackalbum mjukt mellan den traditionella arabiska storbandspopen, så som den lät under 50-talet, via schlagerballader till globala dansgolvsproduktioner.

Och den mainstreampop som strömmar ur mobiler på caféerna, eller från de små bergsprängarna som fästs på mopederna i Kairo, tycks liksom ha närmare till äldre musik jämfört med den som gym, 7-Eleven och stadshotell spelar här hemma. Musik på traditionella instrument och melodier nära dem som mormor och farfar lyssnade på.

Åtminstone låter det så i mina öron, när jag sitter på en plaststol på en trottoar kanske en kilometer från Tahrirtorget och försöker läsa, medan ett tonårspar sjunger med i låt efter låt från telefonens dåliga små högtalare, och veckans sista böneutrop ljuder strax ovanför mitt huvud.