Motgift mot ensamhet

Man kan skriva om musik av olika anledningar. För att det känns hippt. För att man får sprida ordet om sina absoluta favoritartister. För att man får använda ord som »rock ’n’ roll« utan ironi. Eller så skriver man för att det finns en gemenskap i toner, i tankar och i ord.

I en tid när det sätts likhetstecken mellan duglig musikjournalistik och entreprenörskap, när stora kvällstidningar skär ner eller rent av dumpar sina kulturredaktioner är jag övertygad om att vi behövs.

Och det handlar inte om något nobelt upprätthållande av landets kulturbevakning från vår sida. Däremot tror jag att det vi skriver om här fungerar som ett motgift mot ensamhet och alienation. Utan tidningar och fanzines som Feber, Gidappa!, Gilda, Sonic, 1981 och The Cricket hade jag aldrig mött de där sångerna som bokstavligen utgjort mitt liv.

Kanske är en lång text om Houstons rapscen eller en intervju med Julia Spada inte viktig för någon förutom oss själva. Men kan den där Kiesza-singeln vi hojtar om få någon att glömma sina bekymmer för ett tag och gå med lite rakare rygg betyder det allt och lite till.

Fem år är ingenting. Vi kommer fortsätta att keep on keeping on långt efter det att alla tröttnat på oss och vi sitter och babblar om John Coltranes saxofon i en enslig cyberrymd.

Tills dess – tack snälla för att ni läser och ger tummen ibland.

Och all kärlek till Adrian Hörnquist och Kristofer Andersson. Throw Me Away är deras vackraste, tväraste lilla skötebarn och jag är så oändligt tacksam att jag får vara med på vägen. Puss och tack igen. Om vänskap finns vore vi vänner.