Hipp hipp hurra!

TMA fyller fem år och jag tänker på presenter. När jag var liten var presenter viktigt. Önskelistor gjordes inför både födelsedagar och julaftnar. Förväntan steg i takt med att högtiderna närmade sig. Fanns hockeyhandskarna och gitarren bland paketen? Eller hade mina önskningar varit för storslagna? Skulle min förväntan övergå i besvikelse och dubbeldusch och långkalsonger?

I dag är presenter inte samma sak. Schampo och underkläder är, åtminstone i min värld, saker som slår lika högt som vilket annat genomtänkt paket som helst. När jag tänker tillbaka på de fem år som vi drivit TMA är det också presenter som jag återkommer till. Det är gåvor i form av respons från ni som läser oss och som berörs på ett eller annat sätt av det vi skriver om.

Det kan vara ett mail från en ung person med skrivambitioner som undrar hur man går till väga för att formulera en text om musik. Eller så är det en uppmuntrande kommentar i anslutning till en artikel om ett nytt Cher-album. Det är små bekräftelser på att det vi gör har någon slags mening. Det är små tack som gör att hela projektet med att ha en sajt som inte ger en enda krona i intäkter och som tär på mental hälsa och relationer värd att fortsätta med.

Det kan vara svårt att definiera vad man gör när man befinner sig mitt i det. Och varför man gör det. Jag vet faktiskt inte varför vi håller på med detta? Jag har tappat bort alla snygga programförklaringar och manifest. Kvar är bara någon sorts drivkraft. Eller en inneboende känsla (kanske är det en liten igelkott?) som sitter i mitt mellangärde och som verkar trivas varje gång vi publicerar något på TMA.

När vi nu fyller fem år kommer vi att under en vecka lyfta upp texter ur arkivet som har varit viktiga. Texter som kanske kan hjälpa till att definiera vad TMA är för en slags publikation. Eller som åtminstone ger en fingervisning om var vi tar avstamp ifrån och var vi är på väg.

Först ut är Joakim Sandströms text om Coil från maj 2010.

Fem år är ingen lång tid i ett liv. Vi fortsätter nog ett tag till med att vara tjuriga, smala och envetna. Vi kommer fortsätta att skriva om musiken och kulturen som kastar lite ljus över tillvaron och som får det att pirra i våra bröst. Ni får gärna följa med.