Coil: En kompromisslös kurva rakt ut i evigheten

Våren 2010 fick albumet The Ape of Naples TMA:s redaktion att vilja göra något större på Coil. Det engelska bandet som sedan tidigt 1980-tal gjort lika säregen som stark musik hade varit förbisedda allt för länge. Joakim Sandström fick kontakt med duons andra och överlevande hälft Peter »Sleazy« Christopherson. Det blev en av Christophersons sista intervjuer. I november 2010 dog han i sitt hem i Bangkok.

/

De sjöng om att förinta änglar, om hästkadaver, om sex med Sun Ra, livet, mystiken och mot slutet allt oftare om döden. I ungefär 22 år verkade de inom musiken, filmen och konsten och stagnerade aldrig, kompromissade aldrig. De blev bara bättre och bättre med åren. Inget annat band kan uppvisa en lika imponerande, stadigt stigande kurva. De hette Coil, och de känns viktigare nu än någonsin tidigare.

Den 13 november 2004 satt Peter Christopherson i soffan och tittade på ”The Adventures of Sherlock Holmes” när han stördes av oväsen i hallen. Han gick dit och hittade sin bäste vän och före detta partner Jhonn Balance (Geff Rushton) medvetslös. Han hade ramlat från andra våningen och landat på huvudet. Läkarna förmådde inte rädda hans liv. Klockan 21.20 dödförklarades han.

Hans död var ur ett mytologiskt perspektiv passande; det självförbrännande geniet dör en futtig död, ödet spelar ut ironikortet. Det gick till och med att skoja om det; Jhonn tappade Balansen. Men framförallt var det oändligt sorgligt, ett av två musikerdödsfall som drabbade mig hårt under 00-talet (det andra var Grant McLennans). Det mest tragiska var att Coil kanske var som allra bäst de där sista åren. Vem vet vad som hade kunnat komma? Världen berövades förmodligen en handfull kommande klassiker.

Inte för att det saknas befintligt material. Coil släppte inte bara väldigt många skivor, de rörde sig även över vitt skilda musikaliska fält. Sannolikt har inget mer mångfacetterat band verkat inom brittisk musik de senaste 30 åren. Ändå läser man aldrig något om dem. Ändå såg jag ingen dödsruna över Jhonn Balance i svensk press. Ändå såg jag inga av deras skivor på decennielistorna (förutom på mina egna). Coil måste förstås få vara lite hemliga, det är inget en liten artikel kan ändra på. Samtidigt måste vi sätta oss ner och försöka bena ut mer om ett band som påverkar mig och en hel del andra (kanske fler än man tror) så oerhört starkt.

Jag hade länge funderat på att kontakta Peter ”Sleazy” Christopherson, Coils andra kärnmedlem och även medgrundare till legendariska Throbbing Gristle. När sedan Throw Me Away plötsligt frågade om jag ville skriva en längre artikel om Coil, kunde jag förstås inte tacka nej. Jag lyckades få kontakt med Sleazy Peter, som visade sig vara ytterst vänlig och tillmötesgående, och gav utförliga svar på mina frågor. Innan vi släpper in Peter vill jag dock försöka mig på en sorts subjektiv översikt och göra vissa kontextuella markeringar.

00-talet gav oss världens chans att bryta med förtryckande strukturer, men när det tillåtande klimatet slutade med att folk stod och dansade till Niklas Strömstedt-edits blev det lite för äckligt. I kristallkulan ser jag att alla ska med-perspektivet kommer att bytas ut mot ett kyligt, exkluderande revirtänkande. Jag hoppas det. Det är hög tid för rannsakan, inre sökande och ett musiklyssnande som problematiserar, reflekterar och kräver något. Idag har det degraderats till en telefonapplikation.

Populism är alltid vidrigt, men aldrig vidrigare än i musiken och marknadsföringen av den. Allt ska vara så förbannat tillgängligt och bekvämt. Man gör sig förstås till en sittande anka om man så bara antyder att den bästa musiken kanske ändå inte görs här och nu. Jag har ägnat en stor del av 00-talet åt att gnälla över det undermåliga, men vill ändå tro att det är för att jag bryr mig.

Med Coil suddade jag rent pappret. Det kom av sig självt, när en dag ”The Ape of Naples” knackade på. Det är Coils sista album, utgivet ett år efter Jhonn Balances död, och det är alldeles säkert en av de bästa skivor som har gjorts. Den drabbade mig exakt när uppgivenheten inför samtidens musik var som störst. Det var krävande musik, som gjorde ont, men kändes så fruktansvärt, alarmerande livsviktig mitt i terrorväldet av urblåst skvaller och lättåtkomlighet. Jag trodde verkligen att det var slut, att jag aldrig mer skulle få uppleva en skiva som förändrade livet, men här fann jag den. Smärtan, skönheten, mystiken, den rubbade lyriken. Det var inte svårtillgängligt, men uppfordrande och totalt uppmärksamhetskrävande.

När jag fortfarande bodde i Stockholm läste jag med stor behållning Stefan Thungrens och Pelle Forsheds serie ”Stockholmsnatt” i Svenska Dagbladet varje fredag. Alldeles lysande om den moderna, oändligt oroliga storstadsmänniskan som bygger hela sitt liv på accessoarer och ytliga ställningstaganden. Ibland kändes de där figurerna så sorgliga och otäckt nära verkligheten, och jag brukade faktiskt tänka på dem när jag promenerade runt Vinterviken med Coil i hörlurarna. Jag tänkte på hur omöjligt det vore att trycka in Coil i samma serierutor, att de aldrig skulle kunna bli framtidens Grindslanten, som den där biljetten till The XX.

Nu bor jag, efter 14 år, återigen på min barndoms Öland och har bara fem minuter till Alvaret. Risken att springa på innerstadsposörer torde vara minimal. Det jag upplever med det karga landskapet som fond när öronen tar emot ”Fire of the mind” (första spåret på ”The Ape of Naples”, reds anm.) är ren katarsis. Det här är så dyrbart, så unikt, precis som den öländska naturen. Jag ser inte enbart nackdelar med en fragmentiserad samplingskultur, men när något så här säreget, djupt personligt dyker upp, ser man till att fånga det i sin hand och vårda det, för det är så mycket större. Det är mina abstrakta föreställningar om den perfekta musiken, realiserade; en ursinnig, men så mild melodi, och den vackraste, djärvaste lyriken.

Does death come alone
Or with eager reinforcements?

Death is centrifugal
Solar and logical

Decadent and symmetrical
Angels are mathematical
Angels are bestial

Själv hade jag länge en vag uppfattning om Coil som ett industriband ute i periferin; ett gäng särlingar med en del intressanta idéer, men måttligt övertygande rent musikaliskt. Det är en av farorna med att forma åsikter utifrån en bred översiktshistorik, snarare än att syna i detalj. Det är också därför den breda musikjournalistiken har ignorerat Coil; man har varit upptagen med att mytologisera Stone Roses debutalbum och Stone Roses på Spike Island i 20 år.

De första skivorna jag hörde med Coil, ”Scatology” (1984) och ”Horse Rotorvator” (1986) – det ena ett temaalbum om avföring, det andra om hästkadaver som apokalypsens plog – gjorde inte mycket för att ändra min bild av dem. Det är idémässigt avancerade skivor, nödvändiga för att skapa sig en ingång till Coilmytologin, men samtidigt fattigt instrumenterade och ofullgångna. ”Horse Rotorvator” är den bättre av de två, med några starka spår i framförallt ”Ostia (The death of Pasolini)” och ”Blood from the air”. Inledande ”The anal staircase” målar inte bara upp en plågsam bild, den låter verkligen som den där plogen.

Det är roligt att se bilder av Coil genom karriären. På 80-talet såg de nästan ut som ett riktigt synthband, snaggade och homoerotiskt utmanande. I takt med expanderande kroppshyddor och växande ansiktsbehåring breddades också det musikaliska uttrycket. Peter Christopherson, med en bakgrund som videoregissör och designer, och framförallt som medlem i dåtidens kanske mest konceptuellt utmanande band, Throbbing Gristle och Psychic TV, led inte direkt brist på visioner och experimentlusta. På album som ”Gold is the metal with the broadest shoulders” och ”Love’s secret domain”, tog man ett tydligt kliv framåt, och sorterade skickligare bland alla intryck. Inte minst låtar som ”Cardinal points” och ”Dark River” utmärker sig som hisnande vackra hymner. Den förra är ren kammarmusik och visar att Coil alltid har varit som mest kraftfulla i sina tystare, lugnare stunder.

Om det fram till hit hade varit svårt att sortera in Coil i ett fack, blev det närmast omöjligt när de under resten av 90-talet sprutade ur sig skivor, ofta i svårt begränsade utgåvor, ibland under alias som Black Light District, ELpH och Time Machines (även titeln på ett suggestivt drone/ambient-album som Christopherson och Balance spelade in tillsammans med Drew McDowall). Fler album drog åt ambienthållet, exempelvis ”Worship the glitch” och ”Astral disaster” (som i original släpptes i blott 99 exemplar!). Peter Christophersons talang för ljudlandskap för tankarna till Brian Eno, i det att de båda är utpräglade icke-musiker som verkar besitta en kuslig förmåga att omsätta anspråksfulla och slösande rika idéer i organiskt levande musik. Rent musikaliskt ligger de förstås långt från varandra, även om de båda togs in för medverkan på soundtracket till Derek Jarmans film ”Blue”.

Parallellt med de trippiga, introverta ambientskivorna utvecklade Coil även en ytligt sett mer lättillgänglig sida, som borde tas emot med öppna famnar i neofolkkretsar. På EP-sviten ”Summer Solstice/Winter Solstice” och ”Spring Equinox/Autumn Equinox” skildrade man årstidsväxlingarna i en rad hjärtskärande vackra stycken, som senare samlades på ”Moon’s milk”. Man hör här ett skäggigare Coil, med ett större fokus i musiken.

En omvittnat mångsidig musiker som Thighpaulsandra (som har spelat med bland andra Julian Cope och Spiritualized) bidrog på senare skivor som ”Musick to play in the dark vol 2” att ytterligare spetsa till soundet. Den fantastiska ”Where are you?” från nämnda skiva får mig alltid att tänka på öppningsscenen i Ennio Morricones ”Once upon a time in the west”, med sina dröjande närbilder och ett återkommande, knarrande missljud i bakgrunden. Det börjar som en skev countryballad, och samma gitarrfigur ligger kvar under nio minuter, samtidigt som en skör atmosfär kontinuerligt byggs upp runt en Jhonn Balance vars berättarröst tangerar Michael Horderns i Stanley Kubricks film ”Barry Lyndon” vad gäller dramaturgisk precision.

När Coil något oväntat började turnera igen 1999 gjorde man det emellanåt i scenkostymer inspirerade av den legendariskt frisinnade jazzmusikern Sun Ra, och man sålde ofta limiterade cd-skivor i anslutning till spelningarna. Flera av skivorna har sedermera getts ut i uppstädat skick, genom Peter Christophersons label Threshold House, baserad i Thailand. ”The remote viewer” köpte jag så sent som tidigare i år, och kan väl sorteras in under en frikostig definition av ambient. Det är kärv, men fascinerande lyssning. Mer intagande är ”Black antlers”, som jag håller som en av bandets starkaste skivor. Här dyker Sun Ra upp igen, i tidernas bästa låttitel: ”Sex with Sun Ra”.
Sällan har det komplexa och det enkla tillåtits samexistera så oforcerat. Jag vet ingen bättre text, har aldrig hört en melodi som är så stel och fonky på samma gång.

Sun Ra was here in his element
He invited me back for a ride
I smiled, agreed, and we left for the place
That is full of reasons for time and for space
He said he was leaving last tide

Basen är en tuktad avfälling från Sun Ras egen grupp The Arkestra, runt det bygger Peter Christopherson oefterhärmliga ljudfigurer och melodier som vecklas ut och ändrar form under nio minuter. Det finns inte en oinspirerad sekund, och precis som musiken tar texten oss vidare mot obruten mark:

He said, ”I dream of colour music,
And the intricacies of the machines that make it possible”

I said, ”You are nothing if not inconsistent”
He said, ”I rely upon being insistent
I’m almost never forever
I’m almost never for now
I implore you, explore all the people you meet
I implore you, explore all the people you meet”
–
He said, ”Now is the time to relaunch the dream weapon
Relaunch the dream weapon”
We worship at the shrine of the thylacine
–
Most accidents occur at home
Or in Harry Smith’s room in the Chelsea Hotel

Svårt genialiskt och mycket, mycket roligt. Det är sannolikt första gången som pungvargen (thylacine) droppas i musiklyrik. ”Sex with Sun Ra” är originell även med Coilmått mätt, men samtidigt väldigt typisk för hur deras kompositioner kan dras ut till tiominuterslängd, utan att trampa vatten. Det är som att vandra i en sån där gigantisk engelsk labyrintträdgård; man kommer hela tiden till nya platser, ändå känner man igen sig – man tror att man har hittat rätt, men är egentligen vilse. Samtidigt är allt så välbekant och man vet att man är på rätt ställe, och ganska snart kommer en snäll farbror och leder ut dig därifrån.

Det finns en påtaglig övertygelse i allt Coil gjorde. En låt som ”Teenage lightning” dök först upp på 1991 års ”Love’s Secret Domain”, men finns med i helt nya utföranden både på ”Black antlers” och ”The Ape of Naples”. Det fanns helt enkelt mer att utvinna, och den 10-årsjubilerande versionen från ”Black antlers” är en av mina personliga favoriter, inte minst för den enormt tjusiga basfiguren som studsar mot Christopherson mjuka calypsosynthar.

Peter Christopherson gör idag musik och installationer under aliaset The Threshold HouseBoys Choir, samt ihop med den ryske ljudarkitekten Ivan Pavlov under namnet SoiSong. Förra årets ”xAj3z” var en trippad, krautig dubutflykt, förpackad i avancerad design, och ännu ett bevis för att hans musikaliska sökande ständigt drivs framåt.

Nu över till Sleazy Peter.

”Horse Rotorvator” var en av de första skivor som uttryckligen skildrade AIDS-epidemin. AIDS var ett stigma, inte minst i Thatcherismens Storbritannien. Coil och Derek Jarman (själv AIDS-sjuk) var nära nog de enda betydande konstnärerna som öppet skildrade offren, inte minst i den senares film ”Blue”, där, som nämnts, Coil var inblandade i soundtracket.

Jag frågar Peter Christopherson om livet i 80-talets Storbritannien, förhållandet med Jhonn Balance och vänskapen med Derek Jarman.

– Derek var vän med Stephen Thrower (som då var en vacker skinhead, som hade träffat Derek på det tidiga 80-talets ohämmade gaysexklubbar). Steve var medlem i Coil under de tre första albumen. Efter ett tag kom Derek allt närmare Jhonn Balance (eller Geff, som jag vill kalla honom). De delade ett starkt intresse för engelsk ockultism. Jag kände inte Derek lika väl, och hade sällan tid att gå på hans tebjudningar, men vi blev alla förkrossade när han insjuknade och tvingades utstå läkarnas tortyr – de visste helt enkelt inte vad de stod inför. Det skildras så vackert i ”Blue”.

– 80-talet var en tragisk period för mig. Geff och jag var i en ålder då man förväntas att energiskt och lössläppt så sin vildhavre. Vi roade oss med MDA, och senare MDMA (ecstasy), från 1981 och framåt. Då var den enda källan ett laboratorium på Boston University, såvitt jag vet. Det här var sju år före (andra) ”The Summer Of Love”, när det blev på modet. Samtidigt vågade ingen göra något med någon annan, på grund av den ännu namnlösa bögpesten. De som gjorde det började långsamt dö undan. Vi gick på många begravningar.

– När vi inte arbetade ägnades mycket energi åt läkemedelsforskning under sena nätter… När drogerna kommersialiserades blev kvaliteten sämre och intaget ökades. Geff började dricka alkohol för att återhämta sig dagen efter, och sen dagen efter den dagen, och så vidare. Ganska snart drack han för att klara av vardagen, oavsett om han hade varit ute på klubb eller inte.

– 1994 insåg vi att han var alkoholiserad och han la in sig på rehab för första gången. Hans hälsa försämrades i perioder. Ibland kunde han gå ett halvår utan att dricka och fungera normalt, samtidigt som han ändå antydde att något saknades. Ibland blev han så full att han slog sönder huset eller körde huvudet genom ett glasfönster. Dagen därpå kunde han göra en fullständigt briljant insjungning i en tagning.

– Vårt förhållande förändrades förstås genom åren. När jag blev mer av en karriär än en pojkvän, och försökte få honom att minska på drickandet, så älskade han nog mig mindre. 1983 ville han inte längre vara min älskare, men vi fortsatte att dela bostad, hundar, band och inkomst. Det kom som något av en lättnad för mig. Jag bodde periodvis i Thailand och insåg att jag kände mig mer hemma här än i väst. Geff blev tillsammans med konstnären Ian A. Johnstone (som ett tag var Derek Jarmans pojkvän) och skaffade sig ett långt skägg och en mer desperat uppsyn.

Det där med skägget och den desperata uppsynen är intressant. Ni blev bara bättre ju skäggigare och äldre ni blev! Jag vet inte många band som under 22 års tid ständigt har utvecklats, brutit ny mark och gjort djupare och alltmer meningsfull musik. Ett tag tänkte jag att den enda utvägen var att bli Neil Young och göra ”Harvest moon” om och om igen. Man måste inte nödvändigtvis ta till lägerelden och en akustisk gitarr.
– Du menar som Val Doonican (irländsk sångare, reds anm.) och andra gamlingar? Haha! Väst är närmast besatt av åldersdiskriminering. Se vilket program som helst om reklamfilmskapande – alla regissörer är under 40 år, eller till och med under 30 år. Det är väldigt svårt att få något jobb alls inom ett relativt nytt område i väst om man är äldre än 30 år.

– Ungdomskulturen har tagit över alla samhällsområden; modeller når sin karriärtopp som 15-åringar, nyhetsuppläsare får sparken om de är äldre än 30 år och inte längre ”relevanta för allmänheten”. Det är verkligen absurt! I öst respekterar man ålder och erfarenhet och en människa bedöms efter sin visdom, vänlighet och karisma, snarare än sin födelseattest. Det är förmodligen ett av skälen till att den asiatiska ekonomin blomstrar medan västerlandets är i kris.

När man lyssnar på musik från din karriär kan man följa en tydlig, ständigt pågående framåtrörelse, hela tiden mot nyare, märkligare ljud och – vågar jag nog påstå – en djupare, fylligare klangvärld. Du började i Throbbing Gristle för 35 år sen som innovativ extremist, och än idag är siktet inställt på framtiden. Vad är dina tankar om den här ljudmässiga utvecklingen?
– Jag har alltid försökt att få ut det yttersta av den tillgängliga teknologin på sätt som alltid ger något nytt, eller ger upphov till nya idéer. Så har det varit ända sen jag klippte ihop rullband i skolans språklabb, eller preparerade pianon för skolkonserterna. Med Throbbing Gristle, precis som med Psychic TV och Coil, samt mina senare projekt, har jag egentligen gjort precis samma sak, men teknologin har hela tiden utvecklats och förändrats – därmed också ljuden. Jag gillar utmaningen att använda samtida redskap för att skapa något som roar mig mer än samtida musik – som sällan roar mig…

– När jag läste William Burroughs som 13-14-åring förändrades mitt liv för evigt. Det visade mig att det gick att nå framgång som kreativ, öppet homosexuell outsider. Det gav mig självförtroende att följa min egen väg. Jag hoppas att jag kan göra detsamma för andra.

– Den tekniska utvecklingen medför att instrument kommer och går. Få människor inser att vi faktiskt inte längre har tillgång till den teknik vi använde för att spela in skivor på 80-talet. Visst kan vi efterlikna och simulera maskiner och mjukvara, men det låter inte likadant och det fungerar inte på samma sätt. Inspelningar som arkiverades för blott tio är sen är snart ospelbara, åtminstone som flerspårsfiler. Det kanske inte spelar någon roll när vi väl har listat ut hur man separerar individuella instrument och röster på en gammal inspelning (med gammal menar jag allt före millennieskiftet). Idag får artisterna arbeta med teknik med kort livslängd, vilket är ganska intressant.

Du har en bakgrund som konceptualist och ljuddesigner snarare än traditionell musiker. I egenskap av det – känner du ett behov, eller kanske rentav krav, på att tänja på gränserna?
– Ett behov – ja. Jag hade blivit uttråkad om inte min musik var intressant för mig personligen, och därför också tänjde på gränserna. Krav inbegriper andra människor, och jag gör bara musik för min egen skull, även om jag känner mig hedrad att andra uppskattar den.

Coils senare skivor skiljer sig väldigt mycket från de tidiga (för att inte tala om tidiga Throbbing Gristle). Samtidigt går det inte att undgå glöden och ilskan, även i de lugnare, senare spåren. Jag såg nyligen en gammal intervju med Coil där du sa att ert syfte var att väcka människor, till varje pris, till exempel med 15 minuter långa stroboskopattacker mot publiken. Ni lyckades verkligen väcka undertecknad, men paradoxalt nog främst genom er tystare, behagligare sida. Försöker du fortfarande väcka människor?
– Det är alla individers ansvar att försöka öka medvetandet, uppskattningen och förståelsen av just det ögonblick de befinner sig i, både inom sig själva och i sin omgivning. Det är en gammal idé, men väldigt få efterlever den. Om alla gjorde det, skulle vi alla leva i vårt eget lilla paradis! Jag försöker göra det mer nu än någonsin tidigare, genom att ge folk tecken från mitt eget liv för att kasta lite ljus över deras väg mot självinsikt. Man kan göra det i liten skala. Till exempel kan ljudfragment från tåggrannens iPod väcka något, och ge större effekt än när man utsätts mer direkt för något.

Jag tror mig kunna ge en någorlunda hyfsad bild av Coils musik – förhoppningsvis på ett sätt som gör folk intresserade (om vi ska anknyta till det du sa ovan), men det är stört omöjligt att ange några direkta influenser. ”Sex With Sun Ra” är uppenbarligen en lovsång (och mer…) till Sun Ra. Väldigt långt från den industriscen ni ofta sorteras in i.
– Ibland kan ett fack som “industri” underlätta för folk när de ska skriva om eller tänka på en. Det var till viss hjälp på den tiden det fanns pappersbaserade tidningar (hoppar jag fram ett par månader i utvecklingen nu?) Faktum är att inget av det jag har gjort överhuvudtaget passar in i den kategorin, som jag ser det – även om vi uppfann genren med Throbbing Gristle.

– Industrimusik… BBC Light Programme var en radiostation som på 50-talet hade ett program som hette “Music while you work”. Syftet var att göra livet mer uthärdligt för de vid produktionsbanden. Deras repetitiva uppgifter skulle underlättas på vägen mot maximerad bolagsvinst. På ett sätt tror jag att min musik försöker göra livet mer uthärdligt för människor, men genom att öka deras medvetenhet, uppskattning och förståelse. Bolaget kan dra åt helvete. Förlåt, det besvarade inte din fråga… Jag lyssnar på buddhistmunksång varje dag, och även en sorts countrymusik från nordöstra Thailand, som kallas Mor Lam – det låter lite som om Dolly Parton, Esquivel och Merzbow skulle trippa tillsammans.

På tal om influenser; i Coils fall är de lättare att hitta inom andra områden än musiken. Pasolini tycks vara en uppenbar sådan. Jag var en skräckfilmsintresserad spoling och minns när en äldre kompis hyrde ”Saló” på den lokala videobutiken och omslaget bara bestod av en myndig varning: ”Tänk noga över ditt beslut att se den här filmen.” Naturligtvis blev man livrädd, och exalterad. Och totalt paff när man väl såg filmen…
– Som självutnämnda homosexuella konstnärer i utkanterna kände vi, och känner fortfarande, samhörighet med Andra Av Vår Sort – berömda eller inte. Det finns en väldigt rolig inspelning när Coil besöker den amerikanska skådespelaren Taylor Mead, på den kommande CoilCodex – ett digitalt arkiv med alla inspelningar som Coil någonsin gjort, samt tusentals sidor av texter och foton – som släpps nästa år. Jag var runt 18 år när Pasolini mördades och jag minns fortfarande när jag såg nyheterna på den svartvita TV:n i min enrummare i Ladbroke Grove och för första gången upplevde chocken efter att ha förlorat En Av De Våra.

– Ett av mitt livs stoltaste ögonblick var när jag ombads göra en video till ”Ostia (The Death Of Pasolini)” till den brittiska Blu-ray-utgåvan av ”Saló”. Den filmen är själva antitesen till skräckfilm, trots att den slutar med skräckfylld terror. Många kallade den pornografisk, men försök att runka till den…

Jag var också väldigt ung när jag såg Clive Barkers film ”Hellraiser” och läste hans bok ”De fördömdas spel”. Lite för ung för att greppa de sexuella under(över)tonerna, men vad som däremot träffade direkt var skildringen av ett grått, vardagligt England, som ruvade på mörka hemligheter. Coil för ibland mina tankar till det Clive Barker är så otroligt bra på; att utifrån det grådaskiga nysta upp trådar som leder vidare till en magisk, hotfull värld av begär. Det finns något väldigt tilltalande i mötet däremellan. Coil gjorde ett soundtrack till Clive Barkers ”Hellraiser”, som dock aldrig användes.

Vad hände egentligen?
– Jag har ingen kontakt med Clive, men det är mest för att vi är upptagna med våra jobb och bor så långt från varandra. Clive hade förmågan och talangen att kunna anpassa sig och göra de uppoffringar Hollywood krävde. Tyvärr krävde Hollywood att han skulle offra Coils soundtrack till hans första film, trots att vi även hade stått för “inspirational material och imagery”.

“The Ape of Naples” är en så vacker och smärtsam skiva, men samtidigt oerhört inspirerande. När jag lyssnar på den uppfylls jag av ilska och vrede över sakernas och kulturens tillstånd. Den släpptes först efter Jhonns död, och har en något komplicerat tillkomsthistoria, som jag har förstått det.
– Tack. Att ingjuta eller destillera kraft och mening i ljud, musik, bilder och föremål är vad mitt livsverk går ut på, på samma sätt som en kock försöker laga mat med överraskande, sublima smaker, eller en dansare eller skulptör vill behaga betraktaren med skönhet.

– Vi planerade att sälja vårt gemensamma hus och köpa en stuga åt Geff och Ian i Skottland, samtidigt som jag skulle flytta till Thailand. Vi skulle samarbeta via Skype och Internet. Tidigare hade vi arbetat utifrån en sorts turtagning, där idéerna väcktes under vardagliga samtal. Skype hade fungerat perfekt i det här syftet.

– Inspelningarna som till slut blev ”The Ape of Naples” inleddes 15 år tidigare och utvecklades långt senare i Nine Inch Nails studio i New Orleans (före Katrina), men vi släppte dem aldrig eftersom de kändes…för kommersiella. Dessutom var kontraktet med Trents bolag obegripligt för oss. Generöst, men obegripligt. Inte ens deras advokat förstod alla klausuler, så det blev inget av det.

– Det var först efter Geffs död, när Coil som väsen hade upphört att existera, som jag kände mig konstnärligt obunden att helt omstrukturera låtarna efter min egen smak, och slopa allt som kändes som kompromisser (inte med Trent, utan med vår egen ambition att slå igenom i viss mån). När jag började mixa ”The Ape of Naples” upptäckte jag, till min ohöljda förvåning, att Geff i nästan samtliga spår sjöng om sin egen död. Det var till exempel en ren slump när jag i slutskedet av ommixningen av ”Amber rain” upptäckte att det sista sångpålägget, flera minuter efter resten av sången, innehöll en ny vers av Geff:

I don’t expect I’ll ever understand
How Life just trickled through my hand…

– Du förstår nog att jag ofta hade gåshud och grät mycket när jag gjorde klart skivan.

Förlusten av en så unik talang som Jhonn Balance blir ännu svårare att acceptera när man hör skivor som ”Black antlers” och ”Musick to play in the dark, part I & II”. Mot slutet kändes det som om ni sprang på en guldåder och mästerverken bara strömmade ut; inte minst de postuma släppen är osannolikt imponerande.
– Hans idéer, texter och röst var obestridligt genialiska, men guldådern – den kreativa, definitivt inte den ekonomiska – var i så fall produkten av bandets samarbete, snarare än Geffs enskilda insats. Du anar inte hur mycket redigering och fininställningar det krävdes för att få spår som ”The dreamer is still asleep” och ”Batwings” att låta så bra som de gör! Vi visste ju inte att det var slutet av Coils karriär. Vi gjorde bara skivor för oss själva och vi försökte göra dem så bra som det överhuvudtaget gick.

Hur värderar du själv det ni skapade de sista åren?
– Vi hade precis flyttat till kusten och med båda delarna av “Musick to play in the dark” var avsikten att göra klassiska studioalbum. Både ”The remote viewer” och ”Black antlers” var cdr-skivor som såldes under turnéerna, och innehöll halvfärdiga inspelningar. Där kanske vi inte ansträngde oss lika mycket, men å andra sidan gillade vi spontaniteten i att sälja skivor vi fortfarande höll på att jobba med. Jag har försökt att göra de senare versionerna, thaiversionerna, av skivorna mer tidlösa.

Det har släppts mycket nytt material och även återutgåvor efter Jhonns död.
– Jag hoppas att de ger intrycket av att knyta ihop lösa trådar, snarare än att mjölka det sista ur kossan…

Men det är ju just det; allt känns väldigt meningsfullt och relevant! Jag kan inte låta bli att undra om det finns ännu mer outgivet material?
– Förutom demoversionerna av skivorna finns det inga osläppa Coil-album, men som jag tidigare nämnde är det min avsikt att göra en CoilCodex som innehåller precis allting.

Nästa release från Coil är en dvdbox med 14 skivor, ”Colour Sound Oblivion”. Är det viktigt för dig personligen att ge ut påkostade artefakter, eller styrs du av fansens önskningar?
– Jag har pratat om en livebox i flera år nu. Väldigt få människor såg Coil spela live i USA, till exempel. Det är också fascinerande att se Geff förändras och växa under en 20-årig karriär. Boxen innehåller 14 dvd-skivor (minst!) med material från alla konserter där bild och ljudkvalitet var tillräckligt bra för att släppas. Vi kommer att göra den tillgänglig både som dvd och för nedladdning senare i år för de som inte har råd. Jag gillar själv att få fantastiska saker per post, därför ville jag ha en påkostad förpackning, i det här fallet en vacker trälåda. Jag hoppas att Coil-folk ska glädjas över sin Colour Sound Oblivion-box flera år framöver. Förhoppningsvis får deras barn ärva den!

Jag tycker själv att nedladdning och streaming är väldigt osexigt, men en bra sak är ju att man slipper köpa onödiga skivor. Jag älskar verkligen att Coils diskografi är så svåröverskådlig. Det krävs ansträngning och tålamod att pussla ihop bitarna. Idag är det annars nästan omöjligt att inte bli ofrivilligt utsatt för musik. Ska man lyssna på Coil krävs ett aktivt ställningstagande; raka motsatsen till passiv konsumtion. Jag misstänker att du, i egenskap av designer och videokonstnär, var hjärnan bakom hur Coil framställdes?
– Inte när det gällde våra högst sporadiska framträdanden, hahaha! Vi dök ju upp i allehanda lösryckta sammanhang. Vi gjorde helt enkelt bara det vi kände för. Ofta gick Geff med på att göra en inspelning åt någon innan han frågade mig om vi hade tid eller resurser, så det blev emellanåt väldigt fragmentariska resultat. När skivbolaget World Serpent, som distribuerade Coil under 90-talet, gick i konkurs med skulder på tiotusentals- eller hundratusentals pund till oss, blev det mer komplicerat att släppa något på ett tag.

Flera av skivorna är utgångna, eller så betingar de fantasisummor på ebay (Coil har tre releaser på listan över tidernas 100 dyraste skivor). Finns det planer på att återutge exempelvis ”Astral Disaster” eller ”Moon’s Milk”?
– “Astral Disaster” finns i två versioner. Originalet spelades in på en dag, och är idag väldigt svårfunnen på vinyl. Den omarbetade versionen finns släppt på cd. Jag har fått flera erbjudanden att släppa dem som en box i USA och kommer förmodligen att anta ett av dem senare i år.

– Jag gjorde några extraspår till “Moon’s Milk” och tänkte ge ut dem ihop med originalinspelningarna, plus en bok med Geffs oljemålningar, men när jag läste något nedlåtande om stulna/uppladdade kopior av nytt material på Coil-listan innan vi ens hade skickat ut recensionsexemplar, blev jag förbannad och övergav projektet. De kanske dyker upp i annan form någon gång i framtiden.

En lyxig återutgåva av ”Moon’s Milk” är högst välkommen. I min bok är det några av era mest fascinerande inspelningar. Kan du berätta lite mer om Equinox/Solstice-cykeln?
– De var de första inspelningarna Coil gjorde efter att ha flyttat till ett stort, fallfärdigt, viktorianskt stengods på Englands västkust, med utsikt över havet. Från vår studio, intill sovrummet, såg man rätt ut över fem mils kustlinje söderut. Från Geffs sovrum hade man utsikt mot väst. Man såg alltid stormarna närma sig därifrån. Vi gick ofta runt bland klipporna, ibland med våra hundar (Dingo och Moon hette de dåvarande), ibland bara Geff och jag. Vädret var väldigt skiftande och märkligt och en gång såg vi en vit regnbåge (kanske var det frusen dimma) ovanför oss. Ljudet är också inspirerat av vår vän och lärda kollega Bill Breeze, som kom på besök och spelade altfiol och midigitarr för oss. Inspelningarna var avsedda som fyra satser som skildrade årstidsväxlingarna.

Förlåt, men för mig är det obegripligt hur du kunde lämna det där för Thailand?
– Jag kan inte föreställa mig att bo någon annanstans än här just nu! Som jag skrev till Trent Reznor häromdagen (han har säkert inget emot lite skamlös namedropping): ”Med tanke på värmen, och de gayvänliga, icke-åldersdiskriminerande invånarna (jag talar hyfsad thailändska och har flera infödda vänner och knullkompisar), samt den ganska låga levnadskostnaden, så kommer jag förmodligen att bli kvar här för evigt.”

Var befinner du dig andligt idag?
– Det korta svaret: här och nu! Jag är ingen expert på Buddhism, även om jag ofta går till templet. Jag är mecenat till ett litet buddhistcenter för siare och själavårdare norr om Bangkok. Jag hoppas att det hjälper grannskapet andligen och även ekonomiskt. Det har hjälpt mig att hitta min egen väg. Jag vill gärna utveckla tematiken från The Threshold HouseBoys Choir (exempel finns i dvd-utgåvor som ”Form Grows Rampant”), där man undersöker folks tro här, där syftet är att förbättra folks liv, istället för att som i väst förvärra det. Den informationen vill jag sen gärna sprida till folk världen över, genom små kritmarkeringar på dörrposten, snarare än med new age-predikningar eller rent bondfångeri.

Jag är inte säker på att jag förstår referensen till kritmarkeringar. Är det som en revirmarkering?
– Nej, nej! Under förra århundradet brukade luffare och andra resandefolk markera dörrposterna till husen de besökte med hemliga symboler för att vägleda sina likar huruvida de boende var vänligt inställda eller farliga, generösa eller hotfulla. Idag läste jag att Stephen Hawking (engelsk fysiker och populärvetenskaplig författare, reds anm.) anser att det är en dålig idé att söka efter utomjordiskt liv, eftersom rymdvarelser rent statistiskt inte borde vara intresserade av socialt nätverkande… Om någon har sett några tecken, borde det vara han.

– Nyckeln till glädje är inte olydnad (även om det kan underlätta), utan förmågan att tolka tecknen korrekt. Utan en viss medvetenhet om ögonblicket och om det som omger oss, här och nu, kommer man aldrig ens att kunna se tecknen, än mindre tolka dem. Min ambition med hemsidan unklesleazy.tv som jag startat, är att få folk att se på saker från en något annorlunda vinkel, och därigenom förbättra sitt liv.

Vad är dina närmaste planer för ditt projekt SoiSong?
– Jag har spelat med SoiSong i Europa några gånger, men det är väldigt svårt att få ihop flera spelningar så att det blir ekonomiskt genomförbart. Jag föredrar att samarbeta med Ivan enbart på album. Dessutom mår jag dåligt av att göra långa resor. Vi spelar in antingen över nätet eller tillsammans. Vi älskar att hälsa på hos varandra – han bor faktiskt i Sverige!

Threshold HouseBoys Choir?
– Det beror lite på hur mina andra projekt utvecklar sig, särskilt då unklesleazy.tv, där jag ska göra padcasts i HD, några musikorienterade, andra mer konceptuella – långsamt föränderliga bilder av hemsökta hus, sovande munkar eller sexarbetare, tatueringsceremonier hos maffian, eller änglademoner…

– Om jag åker till väst igen blir det förmodligen för mer personliga uppläsningar eller sammankomster, som baseras på mitt arbete med siarna här. Vanliga musikkonserter tenderar idag att vara antingen enorma evenemang, som Madonna, U2 eller Cold Play (sic!), eller ett ställe för folk att röka och dricka och träffa sina innepolare på, medan bandet harvar i bakgrunden. Jag har verkligen viktigare saker för mig.

Det återförenade Throbbing Gristle?
– Trots våra olikheter har alla fyra förblivit vänner. Vi avskyr att resa långa sträckor och vi har ingen lust att sälja ut genom att upprepa vårt förflutna, även om vi skulle kunna tjäna grova pengar, speciellt i USA. Vi samarbetade med Gristleism-boxarna och siktar på att utveckla konceptet för konstgallerier i framtiden. Vi jobbar även med TG Desertshore-projektet, ett album baserat på Nicos skiva. Vi inväntar mjukvara för att kunna slutföra det.

Det låter spännande! “Desertshore” är en fantastisk skiva, men det känns extremt oväntat att Throbbing Gristle gör sin egen version av den.
– För några år sen bjöds vi in att spela på Tate Modern, och då föreslog någon (jag tror att det var Paul Smith, vår manager) att vi borde kombinera det med någon form av installation på det närbelägna Institute of Contemporary Art där TG uppträdde för första gången, 23 år tidigare. Helhetsperspektivet i idén tilltalade oss alla, och på väg till London för att diskutera det slog det mig att det vore intressant att göra en inspelning där vi tolkar ett av våra favoritalbum i sin helhet. Jag har alltid hållit en ganska låg profil i TG, då jag saknar Chris tekniska färdigheter, Coseys behag och magnetism och Gens…ja, du förstår. Samtidigt har jag legat bakom många av TG:s mest flippade idéer.

Throbbing Gristles comebackalbum från 2007, ”Part Two: The Endless Not”, var varken ett misslyckande eller en triumf, men det finns ett spår där som jag alltid återvänder till; den avslutande ”After the fall”. Jag vet egentligen inte om det är Peter Christopherson eller Chris Carter som ska äras för det stycket, men jag har valt att se det som Christophersons verk, eftersom det är första gången som Throbbing Gristle har gett mig gåshud.

Jag tänker att Sleazy ändå måste vara ganska nöjd med sin nuvarande situation. Throbbing Gristle blomstrar som konsthallsangelägenhet och hans andra projekt får fin respons. Ändå hör jag ofta röster som talar om Jhonn Balance, och hur mycket de saknar honom. Få, om någon, saknar honom mer än Peter Christopherson. Men han måste gå vidare. Han har gått vidare. Musiken finns ju kvar. Mycket glöms bort, men den här musiken, Coils musik, kommer alltid, alltid att finnas kvar.

Improving Life from the Back of Beyond.

/

Peter »Sleazy« Christopherson gick bort den 25 november 2010. Han dog i sömnen i sitt hem i Bangkok.