Caroline Krook: »Jag vill inte bli gospelpräst«

Strax efter att Caroline Krook slutade som biskop i slutet av 2009 stämde Adrian Hörnquist träff med henne för en intervju. Det blev ett rakt och ärligt samtal som även inkluderar en del verbala uppläxningar.

/

Hon har länge varit en orädd röst inom kyrkan som inte duckat för att ta ställning för homosexuellas rättigheter och flyktingbarn. Nu har Caroline Krook slutat som biskop i Stockholm. Men hennes frispråkighet har inte tonats ned för det. Framför allt inte vad gäller musik.

Vad lyssnar du på?
– Nyss spelade jag en skiva med pianomusik av Käbi Laretei (estnisk-svensk pianist och författare, reds anm.) och i bilen brukar jag höra på visor.

Gillar du inte pop?
– Nej, jag kan bli oerhört irriterad av musik som spelas som bakgrundskval i affärer eller utomhus. Men jag kan uppskatta att höra gospel i kyrkan, för engagemanget och körsången, även om jag inte lyssnar på det hemma.

Skulle du spela hårdrock i kyrkan?
– Definitivt inte. Men om en duktig präst som kan musiken och som har förmågan att samla ungdomar omkring sig gör det, skulle jag inte ha något emot det. Musik är i dag väldigt existentiellt för många unga. Det kan bero på att den är mycket mer tillgänglig än tidigare. Jag växte ju upp på stenkaketiden, men nu finns musiken i en dosa om halsen.

Så pop har aldrig varit något du intresserat dig för?
– Nej, men jag har haft en tanke om att jag ska skriva en melodifestivallåt. De sångerna och refrängerna är ofta väldigt livstolkande. Även om de i viss mening är ytliga om hjärta och smärta så engagerar de ju massor av människor.

Vill du skriva en hel låt?
– Nej, bara en text. Men jag har lite känningar på låtskrivare som jag skulle kunna arbeta med. Men jag säger inte vilka.

Men kan vi förvänta oss ett bidrag från Caroline Krook framöver?
– Varför inte, men jag kan tänka mig att skriva psalmer också.

Har du gillat någon av artisterna som uppträtt i Melodifestivalen?
– Caroline af Ugglas och hennes låt ”Snälla snälla” tyckte jag om, för dess Janis Joplin-känsla. När jag var ung lyssnade jag mycket på Mikael Wiehe. Jag fastnade för hans enkla berättande stil om vad man känner och vem man är. Han betraktar sig själv inte som kristen, men hans texter skulle passa i en Psalmbok (han medverkar också i boken ”Psalmer i 2000-talet” med låten ”Utan dig”, reds anm.). Sedan älskar jag Andrew Lloyd Webber och hans ”Requiem”, den är modern men otroligt vacker.

Vad är det som är vackert?
– Vilken fånig fråga. Hur ska jag förklara det? Vad gör en tavla vacker? Det går inte att sätta ord på.

Okej. Men gillar Gud pop eller schlager?
– Haha, det ska jag akta mig för att uttala mig om, det är en stor synd.

Varför det?
– Det vore att förmänskliga honom. Men Gud ser längre än så, bortom oss människor.

Vilken är din största musikupplevelse?
– Det var när Mikis Theodorakis (grekisk kompositör och dirigent, reds anm.) kom till Stockholm och dirigerade i Storkyrkan. Dels för att det var han som gjorde det och dels för att det var i min kyrka. Jag blev gripen av framförandet och musiken.

Hur kändes det?
– Det går inte heller att beskriva, det är som att sätta ord på varför man älskar en människa. Det går bara inte, haha.

Du tycker att jag ställer löjliga frågor?
¬ Ja, det gör du. Jag blir förvirrad, här kommer en vuxen man med utbildning och allt och frågar sådana självklara saker. Det är patetiskt, haha.

Jaha. Kyrkan har blivit en populär plats att anordna spelningar i. Exempelvis har både svenska och utländska popband uppträtt i Allhelgonakyrkan och Filadelfiakyrkan i Stockholm i höst. Har popen en plats i Guds hus?
– Absolut. Om man menar att gudstjänsten är till för alla så måste musikstilarna också vara breda.

Men vad tycker du om att använda kyrkorummet som konsertlokal?
– Det finns ett dilemma där. De som ser en konsert i en kyrka kan bli hemvan i rummet, och då kan man ställa sig frågan vad som är gudstjänst och vad som är konsert? Att se Händels verk ”Messias” kan vara en lika stark upplevelse som att delta i en mässa. Men det är vad som händer i människors hjärtan som är det viktiga.

För några år sedan var du involverad i en händelse som gjorde att du blev anmäld för hemfridsbrott. Du gick in till din granne vid ditt sommarställe i Sörmland och stängde av deras cd-spelare när de spelade schlager. Varför gjorde du det?
– De hade högtalarna mot min trädgård och det lät väldigt högt. Så jag knackade på men fick inget svar. Då gick jag in och drog ner volymen. De blev irriterade på mig för jag såg inte att de låg på baksidan av huset och solade. Men musiken störde mig något fruktansvärt. Jag håller med om att jag inte skulle ha gått in hos dem sådär, det ångrade jag efteråt. Men musiken gick ut över hela min trädgård och var ett större hemfridsbrott än det jag gjorde! Nu har de flyttat och anmälan togs tillbaka.

Du drar dig inte för att säga vad du tycker och det har präglat en del av din tid som präst. Har du alltid varit sån?
– Ja, sedan barndomen och ungdomsåren. Jag har varit frimodig och ofta tagit de svaga i försvar. Det är en kombination av uppväxtmiljön och min personlighet. Jag har alltid varit rak, orädd och ärlig.

Har du någon gång ångrat att du varit för rak?
– Ibland har jag önskat att jag kunnat linda in saker lite mer, jag har sårat människor genom att vara för öppenhjärtig i debatter. Men jag har tonat ned det nu. Tidigare ville jag ge mig in i diskussioner och gillade att ge folk en verbal käftsmäll, men det roar mig inte längre.

Den amerikanska soulartisten Al Green ändrade sin livsbana efter att ha varit i ett trassligt förhållande som slutade i tragedi och en olycka. Han bytte ut soulen mot gospel och blev pastor. Varför tror du religiös musik blir en tillflyktsort för vissa artister?
– Den uttrycker hopp, om att kärleken är den starkaste kraften i världen. Att i mörka tider hålla fast vid det hoppfulla har stor betydelse. Och hoppet kan frammanas på olika sätt. I dag har vi klimatförstörelse att ängslas över, på Medeltiden motsvarades det av rädslan för digerdöden. Därför finns det också mycket profan musik som kan få en spirituell karaktär, som ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill” (”Änglamark” av Evert Taube, reds anm.).

Vad tycker du om den?
– Den är bra, var tid har sin oro och sina sånger. Det gäller att lyssna till vilka frågor och tankegångar som finns i samtiden.

Innan du blev präst hade du tankar på att bli skådespelare. När du fortfarande de drömmarna?
– Nej, mitt yrkesliv har jag bakom mig, även om jag har stor förståelse för amatörteater och glädjen att stå på en scen.

Du skulle inte vilja bli gospelpastor då?
– Nej, nej, nej… det är så dumt att man baxnar.

Varför?
– Men, nu är vi där igen. Är det det enda ni lär er på journalistskolan? Att fråga varför, varför?

Men jag tänkte att det inte ligger så långt bort eftersom gospel är en i grunden religiös musik som utövas i kyrkor där gudstjänsten har formen av konserter.
– Ja, jo, men jag kommer inte att bli gospelpastor!

Caroline Krook utnämndes, som första kvinna någonsin, till domprost i Storkyrkan i Stockholm 1990. 1998 blev hon biskop i Stockholms Stift. Det var hon fram till den 29 oktober i år då hon avslutade sitt ämbete. Hennes efterträdare är Eva Brunne.