Publiken består till största delen av folk i tjugo- och trettioårsåldern. Några timmar tidigare har jag träffat Vashti för ett samtal om musik och de olika faserna i hennes liv. Vi kom aldrig in på några genusfrågor och det kändes heller aldrig så angeläget. Men jag kunde knappt dölja min fascination över känslan av hur ovanligt och djupt tillfredsställande det var, i alla fall för mig, att sitta och samtala såhär om musik och livet med en äldre kvinna för ovanlighetens skull. Att Vashti dessutom har skrivit och spelat in något av den vackraste musik jag hört, och därtill har ett ovanligt tillmötesgående och ödmjukt sätt, gör inte saken sämre.

Vashti Bunyans historia är ganska välkänd vid det här laget. Med Rolling Stones manager Andrew Loog Oldham som producent gav hon ut Jagger/Richards-skrivna ”Some things just stick in your mind”. En mindre hit som tillsammans med en annan singel, b-sidor, outgivna låtar och demoinspelningar återfinns på ”Some things just stick in your mind – singles and demos 1964 to 1967”. Här finns Vashtis något mer poporienterade 60-tal samlat, även om några låtar orkestrerades i typisk samtida Walker Brothers-stil är den akustiska gitarren och speciella sångrösten i centrum redan här. Förutom Jagger/Richards-singeln skrev Vashti sina låtar själv. Jag frågar henne hur hon känner inför de sångerna idag.

– Åh, jag gillar dem verkligen. Jag vet att de kanske var lite överorkestrerade. Men å andra sidan älskade jag att få sjunga dem i en riktig studio och att få mina egna låtar arrangerade med en orkester. Och Andrew var så passionerad… han var bara 21 år, du vet. Men samtidigt en väldigt viktig kraft för alla unga som ville göra musik på sina egna villkor. Han var en pionjär. Och jag älskade att vara en del av det som hände i London då.

Den artist som mer än andra påverkade Vashtis tidiga utveckling som självständig artist var Bob Dylan.

– Absolut, men inte på så sätt att jag ville bli som honom. Men jag minns tydligt när jag upptäckte ”The freewheelin’ Bob Dylan”. Texterna och idéerna där utgjorde verkligen en helt ny värld för mig. Inte för att det behöver vara något fel med att sjunga om krossade hjärtan, men han visade att popmusik kunde vara något annat också. Och jag älskade också bilden av honom som den poetiska vagabonden, som inte behövde mycket mer i sitt liv än musik och  äventyr.

I slutet av 60-talet fick den brittiska folkmusiken en mindre renässans, nu uppdaterad med elgitarrer och ett något poppigare sound. Band som Fairport Convention och The Incredible String Band och artister som Nick Drake, John Martyn och Sandy Denny nådde aldrig någon stjärnstatus men var högst respekterade i många läger och upptäcks fortfarande gång på gång av nya generationer. Vashti Bunyan hade nu tröttnat på stadslivet och ägnade två år att med häst och kärra vara på resande fot, med slutmålet att bosätta sig i Yttre Hebriderna utanför Skottland, i en koloni som Donovan, ”Englands Dylan”, upprättat.

Under dessa två år skrev och spelade hon in det som kom att bli ”Just another diamond day”. Musiken på detta hennes debutalbum genomsyras av en lekfullhet som påminner en om när man var barn – en storögt naiv inställning till livet och världen, en förundran över sådant vi som vuxna inte längre reflekterar över som något märkvärdigt: djur, regn, träd… människor. Det är inte glad eller melankolisk musik, inte seriös eller barnslig – det är både och, samtidigt. ”Diamond day” fick dock ett svalt mottagande och nådde aldrig någon större publik. Besviken lade Vashti av med musiken helt för att ägna sig åt livet på landet med sin familj.

Här kunde historien tagit slut om inte Vashti någon gång runt millennieskiftet började få allt fler förfrågningar om ”Diamond day” – kunde man inte ge ut den på cd? Lite motvilligt gav hon efter och gjorde detta. Till sin stora förvåning blev mottagandet översvallande positivt och Vashti började återigen skriva musik. 2005 kom ”Lookaftering”, en lika lågmäld som storartad återkomst. Det första som slår en när man lyssnar på ”Lookaftering” är att hennes sångröst inte förändrats alls genom alla dessa år. Vashti skrattar till när jag påpekar detta.

– Ja, det är lustigt att man kan låta bli att sjunga under så många år och sedan upptäcka att rösten konserverats så. Någon påpekade för mig att om man inte använder den, varför skulle den då förändras? Jag använde den aldrig till att sjunga, så den utvecklades aldrig på något sätt. Men sedan jag började sjunga igen har den blivit lite, lite lägre. Men, ja, det är märkligt att jag fortfarande låter som en pojke i en gosskör.

Inte bara din röst är bevarad från 60-talet, även historierna i dina sånger från då och nu har liknande teman, även om texterna i ”Lookaftering” av naturliga skäl visar på mer livserfarenhet. Känner du dig nära den personen du var då fortfarande?
– Ja, det gör jag faktiskt. Den stora skillnaden är att då var jag en ung person som såg fram emot livet och nu ser jag lika mycket, om inte mer, tillbaka på det. De här personerna på ”Diamond day” och ”Lookaftering” står liksom ansikte mot ansikte mot varandra. Och jag tror att tillbakablickandet blir klarare eftersom jag var borta från musiken under så lång tid. Det finns ju inget däremellan, som du vet.

– När jag började göra ”Lookaftering” ville jag att den skulle vara annorlunda från ”Diamond day”. Men det var en svår process i början, det var egentligen först när Max Richter kom in som producent som det lossnade. Han sa till mig att jag bara behövde vara sann mot mig själv och göra min grej, och denna till synes banala självklarhet var förlösande för min kreativitet.

Fanns det mycket musik i ditt hem under din uppväxt?
– Väldigt mycket inspelad musik, ja. Min pappa hade en stor samling klassisk musik och min bror kom tillbaka från studier i USA med en massa LP-skivor. Det fanns överhuvudtaget inte i Storbritannien då, så han hade också med sig en spelare som kunde spela 33-varvsskivor. Jag var runt fem år och otroligt fascinerad av dessa skivorna. Likaså popmusiken som spelades på radio. Annars var jag också väldigt förtjust i sången i den körmusik man kunde höra i kyrkan. Det fanns en underbar sångerska som hette Kathleen Ferrier, som sjöng mest klassisk musik. Hennes röst älskade jag innerligt. Men ingen i min familj sjöng eller spelade något instrument.

Flera gånger har du sagt att du inte vill betraktas som en folksångerska. Varför är detta viktigt för dig?
– För att jag tycker att det är ett begränsande epitet. Om någon förväntar sig att jag enbart ska göra folkmusik kan de bli besvikna. Jag kanske hör en stor orkester i mitt huvud istället för enbart sång och gitarr. Men på ”Diamond day” spelar några folkmusiker (från Fairport Convention och The Incredible String Band, förf. anm) som i högsta grad satte sin prägel på hur den skivan låter. Så jag hamnade i det facket, lite motvilligt.

Foto: Whyn Lewis

Så det du säger är att om det varit andra musiker på ”Diamond day” hade den skivan låtit helt annorlunda?
– Ja. Och Robert Kirbys stråkarrangemang var också viktiga för hur skivan kom att låta. Jag tyckte låtarna blev för arrangerade, det var inte vad jag hade tänkt mig. Jag är förstås enormt tacksam för alla inblandades insatser, musiken är vacker och jag älskar den nu, men då tyckte jag bara att de missförstod mina sånger.

Skulle du ha återvänt till musiken om det inte vore för det förnyade intresset kring din gamla musik och cd-utgåvan av ”Diamond day”?
– Nej, det tror jag inte. Och även när cd:n släpptes trodde vi inte att den skulle sälja så mycket mer än originalutgåvan. Vi gav ut den för de som kände till den sedan tidigare och ville ha den på cd. Jag trodde aldrig att den skulle nå så många som den gjorde. Recensionerna var ju också positiva och jag tänkte att ”äntligen har folk förstått att det här inte var barnmusik, att det var seriöst och att det handlade om en specifik tid.” Allt detta öppnade upp något för mig inombords som tidigare varit låst och jag kände en lust att göra musik igen. Men under en lång tid kunde jag inte lyssna alls på ”Diamond day”, jag lät inte mina barn spela den heller. Faktum är att jag hade inte skivan själv under en lång tid.

Men hur togs ”Diamond day” egentligen emot, blev den recenserad alls?
– Ja, och jag har läst några senare som jag inte kände till då. Tyvärr var de jag läste då negativa. Framför allt en minns jag väl där recensenten skrev att han blev deprimerad av min musik. Jag kommer ihåg att jag slog ihop tidningen och tänkte att jag aldrig skulle göra musik igen.

Är du fortfarande känslig mot recensioner och vad andra tycker och tänker om din musik?
– Väldigt. Jag försöker att inte vara det. Men de kan fastna i ditt huvud. Och mottagandet av ”Diamond day” var förödande för mig. Jag tror att det blev än värre eftersom det var en så personlig skiva för mig. Den handlar om en tid som var väldigt speciell för mig, och den blottar mig själv som person i hög grad. Jag kände att det var ett förskjutande av mig helt enkelt och att jag var tvungen att sluta med musiken. Tyvärr, det var ju ett stort misstag. Om jag hade haft en starkare självkänsla kanske jag inte hade brytt mig så mycket.

– Du frågade om det var den positiva responsen av cd-utgåvan av ”Diamond day” som fick mig att återvända till musiken, och det var det. Men på den tiden fanns det ingen feedback. Det enda sättet att veta om folk gillade ens musik var om de köpte skivan… och det gjorde de ju inte.

Nu kan du bara googla ditt namn och se vad folk i hela världen skriver om dig.
– Precis, och det är det som var svårt då, den totala tystnaden. Inte ens mina vänner sa något om ”Diamond day”. När jag ser på min publik idag ser jag många som är i den åldern jag var i när jag gjorde skivan. Och de förstår den uppenbarligen fullständigt. När folk kommer fram till mig och säger att de köpte ”Diamond day” när den kom ut blir jag lika förvånad varje gång.

Men ångrar du att du var borta från musiken så länge?
– Jag ångrar framför allt att mina barn inte hade någon musik under sin uppväxt, och att jag inte sjöng för dem. Jag lärde i och för sig min son att spela gitarr. Men all musik som jag själv missat under åren kommer jag aldrig att hinna ta igen.

Texterna på ”Lookaftering” må vara tillbakablickande men de är aldrig fyllda av ånger. Istället finns där en acceptans av att livet är som det är och att det blev som det blev. Det kan finnas skönhet och magi i vardagen också, även när man har förlorat illusionen om att livet är okomplicerat.

Joe Boyd som producerade ”Diamond day” jobbade också med Nick Drake. Jag har förstått att ni träffades några gånger. Hade ni några planer på att sjunga eller göra musik ihop?
– Inte vi, men Joe. Han sammanförde oss för att vi skulle försöka skriva något ihop. Det var en katastrof. Vid den tiden hade jag en bebis som skrek varje gång jag spelade gitarr. Och Nick var väldigt isolerad och… pratade inte. Han satt vid sitt piano och kunde inte kommunicera alls med mig. Jag stötte på honom några gånger efter det på Joes kontor men vi talade aldrig. Den sista gången jag såg honom där stod han med ryggen mot mig, med ansiktet mot väggen. Sedan hörde jag att han tagit sitt liv… det var bara så hemskt, det krossade mitt hjärta.

Vashti suckar tungt och ser för ett ögonblick ut som hon ska börja gråta. Hon samlar sig några sekunder innan hon kan fortsätta:

– På den tiden fanns det inte någon vidare professionell hjälp mot depressioner. Folk förstod det inte på samma sätt som man gör idag. I min och Nicks generation hade vi allt vi behövde, vi kom från en stabil medelklassbakgrund och behövde inte uppleva världskrigen som våra föräldrar gjort. Vad hade vi för anledning att vara deprimerade? Man resonerade så på den tiden, därför tog man det inte riktigt på allvar.

Att ”Diamond day” var ett så personligt nederlag för Vashti är lätt att förstå. I originalskivans liner notes skriver Joe Boyd att han ”have never known anyone whose music is so completely a reflection of their life and spirit”. På Södra teatern förstärks intrycket av att det inte finns någon som helst distans mellan Vashti och hennes musik. Begrepp som ”hudnära” ska man inte slänga sig med alltför lättvindigt, men här har det definitivt legitimitet.

Vashtis intima röst tränger igenom de hårdaste av skal, i publiken ser jag flera som nästan ser gråtfärdiga ut. Att hon fortfarande inte är helt van vid att stå på scen förstärks av flera till synes förvånade och förlägna skratt efter de varma applåderna efter varje låt; som om hon inte hade räknat med dem. Några låtar kommer hon in i fel, de får tas om. Men med tanke på att hon egentligen aldrig stått på scen förrän för några år sedan är scenovanan kanske inte helt oväntad.

– Nej, jag sjöng ju aldrig live då. Andrew (Loog Oldham) skulle aldrig gått med på det. Första gången var 2006  och jag var så fruktansvärt nervös. Jag kan hantera det lite bättre nu, man inser att man trots allt inte dör av det. Och musikerna som är med mig hjälper mig att komma över scenrädslan också – och mottagandet förstås.

Hur skriver du din musik? Är det långsamma processer eller går det snabbt?
– Jag vet inte riktigt varifrån jag får inspiration, jag tror att jag helt enkelt är fascinerad av människor och situationer. Jag gillar att ta en situation eller relation och koncentrera den till några få rader. Ibland kan det gå väldigt snabbt, till exempel ”Here before” som nästan kändes skriven i förväg.

Känner du till att en svensk hyllad artist som kallar sig Fever Ray har gjort en version av ”Here before”?
– Ja! Jag älskar den. Jag tror det var hennes manager som skickade den till mig. Jag började faktiskt gråta när jag hörde den och var tvungen att skriva till henne och tala om hur mycket jag tyckte om den. Hon skickade ett väldigt fint brev tillbaka också.

Så när kan vi förvänta oss Vashti Bunyans tredje album på fyrtio år?
– Haha, jag hoppas att jag kan få ut den inom ett år eller två. Jag har spelat in några låtar i Los Angeles med Vetivers Andy Cabic som huvudproducent. Det är lite knepigt att träffas bara, vi är ofta på olika kontinenter… men vi skickar låtskisser fram och tillbaka på mailen.

Hur är det att spela in med Andy jämfört med Andrew, Joe Boyd och Max Richter?
– De fyra har varit väldigt olika. Med Andrew var jag ju bara flickan som kom till studion och sjöng, med Joe hade jag lite mer att säga till om och med Max var jag medproducent på hela inspelningen. Så nu när jag lärt mig hur det går till kan jag ju ta kontrollen ännu mer i studion.

Vasthi Bunyans återkomst till musiken i mitten av 00-talet sammanföll med en våg av moderna folkartister. I USA dök det upp grupper och band som Animal Collective, Devendra Banhart, Joanna Newsom, CocoRosie, Josephine Foster, Vetiver, Iron & Wine och Little Wings – det fanns vad man brukar kalla en ”scen”. Samlingsalbumet ”The golden apples of the sun” är en svårslagen introduktion till denna amerikanska nyfolk.

I Storbritannien fanns framför allt Fence-kollektivet med James Yorkston, King Creosote och U.N.P.O.C., men också mer folkinspirerad electronica, ”folktronica”, av sådana som Four Tet, Tunng och Minotaur Shock. Vashti Bunyan passade utmärkt in i denna nya folkvåg, och många ville låna hennes röst till sin musik, nästan alltid med ett bedårande resultat. Lyssna till exempel på Piano Magics ”Crown of the lost”, Devendra Banharts ”Rejoicing in the hands”, Anthony Reynolds ”Just so you know” och, naturligtvis, Animal Collectives sagolika EP ”Prospect hummer”.

Därför var det också fullt naturligt att flera av dessa, Devendra Banhart, Joanna Newsom och Adem bland annat, ville medverka på ”Lookaftering”. Jag frågar om de kommer att finnas med på hennes nya album också.

– Devendra kan nog finnas med på ett hörn, om jag bara kan fånga in honom tillräckligt länge, haha. Adem också förhoppningsvis. Joanna har jag inte sett på länge, men vem vet. Med ”Lookaftering” hade jag en väldig tur, att alla dessa var på plats samtidigt i Storbritannien. Det hela föll sig väldigt naturligt.

Till sist: I dag (den 6 maj) är det val i Storbritannien. Bryr du dig om detta?
– Ja visst, det berör alla. Jag kunde inte rösta eftersom jag var fast i Los Angeles på grund av vulkanaskan. Men jag blir alltid väldigt uppriven när det är val. Jag har alltid röstat på Labour men efter att de gick ut i krig har det varit omöjligt för mig att rösta på dem. Därför gråter jag i dag.

2008 kom filmen ”Vashti Bunyan: From here to before”, av Kieran Evans. En dokumentär i road movie-format om Vashtis resa till de Yttre Hebriderna och hennes första större konsert i London. Mer info, här.