Kapitel två: Fas 2

Jag står för det mesta jag har skrivit under de senaste tio åren. Åtminstone om man har i åtanke vilket sammanhang texterna skrevs i. Går jag längre tillbaka så finns där tonårens vacklande prosa och lama försök till att dra smarta slutsatser i essäer vars ämnen vida översteg min intellektuella kapacitet.

Men över den senaste tioårsperioden känns det ändå okej.

Att skriva om musik handlar till stor del om att ta till vara på fascinationen för en avancerad frisyr och försöka översätta den i en skriven text. Att behandla Ögonblicket i ett ordprogram.

Därför är det lätt att mitt i berusningen försöka göra musiken rättvisa med en uppspelt text som tar pinsamma snedsteg. Den som å andra sidan inte låter sig vara subjektiv kommer att producera tråkiga texter. Det är ingen enkel ekvation.

Precis i början av 2000 skrev jag däremot ett reportage vars inledning jag tänker förklara bort här. Jag kommer säkert att försöka hävda att den inte är så korkad som den låter och använda den klumpiga formuleringen för att försöka styrka en tes om svensk popmusik 1999-2009.

Tro inte på mig, det är nog egentligen bara en dålig inledning. Så här inleddes texten:

”Jag trodde att jag hade hört det mesta 1999, att jag inte skulle bli så otroligt fascinerad av något igen, att den verkligt innovativa musikens tid var förbi. Jag trodde ärligt talat inte att något band skulle komma och göra sin grej på ett sätt som fick mig att med öppen mun skaka på huvudet och fråga mig ‘Finns verkligen det här?’”

Jag var ung. Jag var kanske dum. Men jag var inte full (tror jag). Därmed är det vid en första anblick omöjligt att släta över det här påståendet. Hört det mesta 1999? Den innovativa musikens tid är förbi?

Om en politiker gjort ett liknande uttalande i en it-politisk fråga i dag skulle den artikeln ha dominerat bloggarna i en vecka. Men jag kom undan.

På något sätt.

Jag diskvalificerade mig inte från redaktionerna för all framtid och kanske berodde det på att texten faktiskt hade giltighet då, vid just det tillfället.

Artikeln publicerades trots allt i en tid när Oasis gått från att ha varit kungar av världen till Betty Ford-fall på tre år, när Robbie Williams var trendsättare och när Stardusts ”Music sounds better with you” var den popmusikens motsvarighet till Francis Fukuyamas ”The end of history”.

Det kändes som att vi nått så långt vi kunde komma.

Den 30 januari 2000. Mörk vintereftermiddag vid Aspuddens tunnelbanestation. Jag promenerar uppför den branta backen till Hägerstensåsen. Kanske blir det redan nu påtagligt hur mycket den här berättelsen till stor del handlar om att gå någonstans.

Det skulle kunna ses som en metafor för allt vad den här berättelsen är. En vandring genom ett par år som lämnade avtryck i popkulturen. Men så är det nog inte. Egentligen är det bara jag, som går, på väg till vad jag ska berätta härnäst.

Backen upp till Hägerstensåsen. I ryggen har jag mina första fem år på konserter och klubbar, så gott som alltid till tonerna av två gitarrer, en bas och trummor. Jag växte upp ett stenkast härifrån, i Midsommarkransen. På elektronisk musik.

Jag älskade The Orb och Aphex Twin och Vangelis och Orbital. Men när jag började gå ut så var det bara två gitarrer, en bas och trummor.

Jag har vid flertalet tillfällen beskrivit den tiden som att det närmaste man kom elektronisk musik på konserter var om Mazarine Street hade en orgel på scenen. Så jag kan väl slänga ur mig det påståendet en sista gång här. Som symbol för musikklimatet får Monostar stå.

De spelade ganska rak gitarrpop men hade ett dussin effektboxar per gitarr och jag älskade dem eftersom de var ett band som nästan lät elektroniskt när de började trycka på pedalerna. Så illa var det.

Men klubbarna var trevliga ställen så jag lyssnade, liksom alla andra, på britpop och swindie och gick sedan hem för att somna till The Future Sound of London.

Svårare än så behövde det inte vara.

http://www.youtube.com/watch?v=xH5vN_X837w&feature=related

Men en dag sitter jag på det där första riktiga jobbet, i  den där källarvåningen på Klara Norra Kyrkogata. I det där mörka rummet som ingen annan vill ha.

I P1 sänds ett kulturprogram där de intervjuar ett ungt band från Stockholm som spelar rå, analog, instrumental popmusik med skitiga trummaskiner, Warpharmonier och Nintendo-melodier.

Det låter som tusen saker jag hört innan men samtidigt som något jag aldrig upplevt. Det är steget vidare från gitarrpopen, en elektronisk musik som för ovanlighetens skull inte kan sorteras in i en given klubbmusikgenre (inte ens ”IDM”, som då var populärt att kalla allt som inte gick att kategorisera på annat sätt).

De heter Pluxus och jag tror att de ska ramla mellan stolarna. Att de inte är tillräckligt mycket pop, synt eller klubb för att fungera i någon av världarna.

Istället kommer de att rita om hela kartan. Vid tidpunkten när jag hör dem har jag precis varit med och startat webbfanzinet Kompressor som släpper premiärnumret i januari 2000. Jag åker till Hägerstensåsen för att Pluxus skulle bli huvudartikel i andra numret.

”Vi tänker mer i bandtermer än att sitta med datorn. Våra låtar börjar med att alla spelar lite här och lite där och till slut börjar man spela tillsammans och så funkar det. De flesta som arbetar med datorer snöar in på nya häftiga program så att musiken blir lidande.”

Adam Kammerland i bandet svarar så när jag frågar varför de spelar in allting live. Pluxus är alldeles uppenbart ett band, det känns redan när jag kommer innanför dörren.

Ofta letar man efter onödigt komplicerade beskrivningar på en konstellation som Pluxus: ”electronica-trio”, ”producentkollektiv” eller vilken larvig omskrivning som helst.

Men när jag kommer in i lägenheten står det direkt klart att de är ett band. De sitter i vardagsrummet och dricker kaffe. Jag vill minnas att det är mycket skivor där och att en gammal analogsynt står på golvet.

Men allt det kan vara tillrättalagt i minnet efteråt.

Dialogen som följer mellan Adam och Sebastian Tesch efter att jag ställt min fråga säger väldigt mycket om den stora förändring som är förestående i början av det nya årtusendet.

Sebastian: Om man programmerar ljuden blir det så mycket sladdar och datorer och effekter. Mitt i allting sitter man själv som en död bläckfisk och ska försöka styra allting. Alla i bandet har en personlig prägel på sättet att spela och på ljuden man bygger. Risken med att programmera är att den personligheten försvinner.

Adam: Det blir för mycket tänka och för lite jam.

Sebastian: Med datorer jobbar man hela tiden mot någonting, du får en inräkning och sedan måste du spela in efter vad datorn säger.

Adam: Vi jobbar mot varandra. Det blir lite otajt och det kanske kommer någon ton som inte hör dit och det kan göra det hela bättre.

Sebastian: Om vi gör en grym låt och det ena sticket är otajt så är det redan inspelat, det går inte att korrigera med hjälp av en dator. Så vi lägger på ett grymt ljud lite högre än det andra, så lyssnar man på ljudet istället för att höra felet. Eller så lägger vi dit en snare som är lika otajt så låter det som vi hade tänkt ut det.

Adam: Många jobbar med hitproduktion. ’Den basen ska sitta på den trumman’, ’nu måste vi bygga upp till refrängen’… Vi jobbar mer primitivt.

Sebastian: Vi skriver musik och sätter bra låtar framför en bra produktion. Man har ju hört många lovande band som låtit hur bra som helst på demo inspelad i nån jävla skola och sen kommer det nån clean Stonefunkers-snubbe som säger ’1, 2, 3, rocka!’ och så tar han bort allt sväng.

Efter det här pratar vi länge om melodier. Om hur de från sin barndom mest av allt kommer ihåg musiken i barnprogram och tv-spel. Hur de visserligen mest går igång på Stereolab och Bruce Springsteen men ändå alltid återvänder till de där melodierna när de själva ska göra musik.

De spelar en singel som ännu inte har kommit ut men som de fått ett förhandsex av eftersom de känner killen som spelar. Det är Sagor & Swings ”Vals på vingar”, en magisk melodi som är vävd av silke.

När den läggs på skivtallriken och orgeln drar igång är också ett slags Ögonblick.

Vad jag ser är tre personer som tar avstamp i klassisk indiefilosofi. De spelar hellre in något direkt än diskuterar om de ska eller inte ska spela in. De skiter i om portabandspelaren de använder resulterar i en brusig slutprodukt som inte kan mixas.

Om syntarna är lite ostämda eller om någon spelar fel så gör det inget – det kan ändå inte korrigeras i efterhand och vem fan bryr sig egentligen för det är ju känslan som är det viktiga. De kommer från en gitarrbaserad bakgrund med lo-fi-rock, har packat ner gitarrerna och börjat göra något annat.

De är ett indiepopband som hatar indiepop och ett syntpopband som hatar syntpop. Om de följt normala lagar hade de antingen låtit som ett dåligt Popsicle eller ett dåligt Depeche Mode.

Men Pluxus är något helt annat. De mutar in ett alldeles eget område, blir stora i sin lilla nisch och öppnar dörren för mängder av andra nya uttryck på kuppen.

För när debutalbumet ”Fas 2” har kramats av P1, slagit rot i indiesverige och bandet börjar göra bejublade spelningar så blommar en lång rad band ut. Exempelvis nämnda Sagor & Swing, som på sitt eget sätt gör pop som är långt ifrån två gitarrer, en bas och trummor. Mycket långt.

Hösten 2000 intervjuar jag Monster & Maskiner, ett av de band som dyker upp i Pluxus kölvatten. De spelar också instrumental popmusik, helt baserad på melodier. De berättar att de börjat spela tillsammans långt innan Pluxus men att skillnaden nu är att de också får spelningar.

Grupper som Rodriguez och Kubot säger ungefär samma sak. Banden som betraktas som nya och spännande har gjort sin grej i åratal men när ett av dem plogar banan så får de alla möjlighet att nå ut.

När jag vid ett tillfälle 2003, när denna effekt har blivit uppenbar, konfronterar Pluxus med min tes att deras debutalbum gjort för svensk pop vad Petters ”Mitt sjätte sinne” gjorde för svensk hiphop så skrattar de bara. De har startat revolutionen men ser inte sig själva som en del av den.

”Det kanske inte var så mycket som hade släppts på skiva då, men nu såhär efteråt har vi ju fått höra många band som gjort liknande saker hur länge som helst. De fanns alltid där”, säger Adam Kammerland.

Det största arvet efter ”Fas 2” är inte det rent musikaliska. De grupper och skivsläpp som stilistiskt kom att påminna om Pluxus blir lätträknade men desto fler är de som har bandet att tacka för att ha brutit mental mark.

Jag inser det när jag är del av en knäpptyst publik som ser Naimi sitta med en Casio-synt och försiktigt klinka. Hon är briljant men bara några år dessförinnan skulle ingen ha brytt sig utan tyckt ”Vad är det här? Bara en leksakssynt?”, och missat poängen.

Genom att Pluxus kunde nå ut och vinna en hängiven publik förstår fler som befinner sig på en smal väg att även den kan leda till uppmärksamhet. Artister och grupper som gör okonventionell musik ser inte längre något hinder för att framföra sina verk.

En publik som vid första anblick kan misstas för att vara hårt nischad är egentligen öppen för de nya strömningarna och omfamnar de nya ljuden med hängivenhet.

Ett band som saknar både sång och gitarrer har vunnit en kvalitetsmedveten poppubliks hjärta.

Ett band som sitter hemma med en portabandspelare visar en ung och naiv musikjournalist att han inte alls har hört allting utan att det finns mycket ny mark att bryta.

 

 

Nästa kapitel av Billy Rimgards ”3:25,290 – En subjektiv berättelse om svensk indie 1999-2009″ släpps måndagen den 19 mars.