Kapitel tretton: Dansmusik som jag uppfattar den

Klubben Volupté i början av september 2005. Det är något som skär sig mellan ställets utformning och musiken som kommer ur högtalarna. Volupté hålls på Nalen Bar i Stockholm – en eländigt planerad källarbar till det stora danspalatset Nalen som i princip bara består av en lång tarm som snirklar sig från entrén in genom bergväggen i en smal korridor, full av hångelhörnor och prång för vinkällare.

Det går att gå vilse i den långa stengången och det finns knappt plats för de små borden som står upptryckta mot väggarna. Åtminstone inte om någon vill gå förbi. Dvärgarna i Moria skulle få klaustrofobi där. Det är en krypta. Ett after work-ställe. Ett krypin att gå till innan konsert på Nalen. Knappast så mycket mer. Klubbarna Volupté och Digfi:Mix ändrade på det. Den sistnämnda ska vi återkomma till senare, men just nu är vi på arrangemanget där frankofili möter distad drone möter technobeats möter snygg design.

Volupté är en klubb som bara kan existera just här och just nu, vilket är 2005 i detta historiska presens. Precis mellan bardisken och början av den långa tarmen in i berget finns ett utrymme som skulle kunna klassas som ”rum” i en generös tolkning. Tjugo kvadratmeter som max, förmodligen överdriver jag här för att inte riskera att bli anklagad för att underdriva. I mörkret, med den höga volymen och de alltid många besökarna känns det hur som helst trångt.

Till det rummet bjuder Voluptés arrangörer Angelica Butura och Åsa Samuelsson in de bästa elektroniska producenterna att spela. Komatrohn, Ola K, Rice Twins, Viktor Sjöberg. Det är ambient eller minimalt. Med gäst-DJ:ar och poppublik. Den här kvällen står en kille som heter Erik Möller i det där lilla rummet. Det är sjukt varmt. Han fingrar på en laptop, rattar på mixerbord och sjunger låtar från sitt kommande album.

Gäst-DJ:ar under kvällen är musikskribenten Marcus Joons och producenten Sarah Nyberg Pergament, mer känd som Action Biker. Hon som jag borde skriva ett helt kapitel om men som, har jag insett, fungerar väldigt bra i periferin kring allt som är objektivt god smak i den här historien. Erik Möller kallar sig sedan av mitten av 90-talet Unai och är precis på väg att släppa fullängdaren ”A love moderne”.

I normala fall blir han bokad till stora rave-fester i Tyskland, Brasilien eller på Ibiza, men singeln ”Oh you and I” från albumet har blivit en blogghit och nu står han här nere i källaren för en middag och några hundringar medan publiken svajar fram och tillbaka. De första tre-fyra låtarna smälter in i varandra, med beats som aldrig slutar och varken Unai eller publiken slutar svaja till takten.

När det förförsta gången blir tyst mellan två låtar startar applåderna. Unai skrattar och nickar ett tack innan nästa låt. Och just där fryser vi bilden. Eriks skratt är nyckeln till 2005. Skrattet som applåderna framkallar är nämligen inte det förlägna skratt som blyga indieband tar till som skyddsmekanism när de blir uppskattade. Inte heller är det något av de självsäkra skratt som man brukar se från superstar-DJ:ar på superklubbar när publiken exploderar till någon hit.

Erik skrattar till förvånat. Man kan se att applåden överrumplar honom, att den är något som han inte förväntat sig och som kanske är lite svårt att hantera. Ett skratt som varar en halv sekund blir därför också en talande symbol för den nya eran som The Radio Dept. ungefär 03:25,290 in i ”This past week” förutspådde: När poppubliken hittat till technon så behandlar de den som pop.

På de dansklubbar Erik spelat på sedan mitten av 90-talet är det aldrig någon som skulle applådera hans framförande. Där är ett liveset oskiljbart från ett DJ-set, som ytterligare bränsle för dansgolvet. Jag tänker ofta på den kvällen. Eller någon av de andra kvällarna på Volupté. Publiken bestod av samma popsnören som jag träffade på Benno-fester i början av decenniet eller Attention Stockholm-kvällar några år senare.

Men här stod de och lyssnade på de monotona beats som mina vänner med rakade huvuden (technoskallar, inte skinheads) haft i jättestora hörlurar så länge jag minns. Om man skulle ha tagit en ögonblicksbild från en Volupté-kväll och överfört klädstil, uppsyn och frisyr till exempelvis England skulle publiken ha väntat på ett gitarrpopband som sjunger låtar om att någon lämnat dem.

Det hade varit klubben i Hamburg där Lawrence fick dansa själv till ”There is a light that never goes out” eftersom hela indiepubliken hade varit på undervåningen och stuffat till näsblodstechno.

”Det har blivit en sån markant skillnad”, säger Erik när jag frågar honom om det där Ögonblicket när han skrattade till.

”För några år sedan hade det varit otänkbart att spela techno på en popklubb. Jag är van att folk dansar och inte märker så mycket vad jag gör. Men nu kommer jag till den typ av indiepopklubbar som jag hängt så mycket på och upptäcker att folk är där för mina spelningar som om det vore vilket popband som helst. Det är en bisarr känsla när publiken klappar händerna och tittar på vad jag gör eftersom jag är van vid klubbsyndromet där folk inte bryr sig om vem som står på scen.”

Erik hade tidigare hört till samlingen av technoproducenter som varit skickade i tvångsexil av en otacksam hemmapublik. Det har funnits många av dem. Jesper Dahlbäck, Aril Brikha, Adam Beyer och många andra namn får spela i hotellbarer i Stockholm men står överst på affischerna till klubbar i Centraleuropa. Men det är en annan subjektiv pophistoria än den jag skriver om nu.

Här handlar det om att popkidsen gillade ”Oh you and I” och kommer för att se Erik tumma på en laptop och ett mixerbord i en bergsbunker istället för i en hangarklubb på kontinenten.

Tre veckor efter spelningen på Volupté åker jag till Uppsala för att träffa Erik. Det är en speciell resa. Våren 1996 släpptes tredje numret av Popangelov, ett ambitiöst fanzine mitt i den kokande swindiescenen som ges ut med ett kassettband där artisterna i numret representerade med demoinspelningar. På den tiden lyssnade jag på Orbital och Underworld och undrade om det fanns fler som jag, som stod med en fot i varje läger.

Med på kassettbandet till Popangelov nr 3 fanns Unai med låten ”Objectif lune”, en atmosfärisk ambienttechno-sak som blev ett slags uppvaknande för mig. Det var med den låten jag förstod att det faktiskt inte bara var rakade engelsmän som gjorde elektronisk musik utan att det hände saker på hemmaplan också.

Jag skrev ett brev till Erik och fick en demotape tillbaka. Vi brevväxlade några vändor och tappade sedan kontakten. Inte förrän 2001, när Unais första album ”Rebel swing” är nominerat till en Grammis, hör jag talas om honom igen. Inte förrän den där kvällen på Volupté hade jag pratat med eller träffat honom på riktigt.

Erik hämtar mig på stationen i en hostande gammal Mercedes och vi kör till en gammal plåtverkstad som några vänner till honom köpt. Det är svartklubb där på kvällen, med stora delar av Uppsalas electromaffia på plats. Stället ligger avsides i ett industriområde men har byggts om till att en plats för inspirerande arbete. Det första som installerades var naturligtvis en bar. Det är i ett rum där som Erik spelar in ”A love moderne”.

På det sjunger han själv över låtarna och ger det en väldigt personlig känsla. Vilken ger honom själv popstjärnekvaliteter.

”Det klassiska ravepartyt stammade ur Den Anonyma DJ:n medan den nya generationens dansmusik på något sätt har släppt det där opersonliga”, funderar han när jag frågar om det var ett ställningstagande.

”Du vet vem Justus Köhncke är, det är inte bara ett namn på en affisch. Även musiken i sig har blivit mindre anonym. Säger du att du gillar ett bolag som Kompakt så vet de flesta vad du menar men egentligen har de ju så otroligt varierad stil, från schlager till DJ Kozes mest brutala techno.”

Kanske är det den förändrade mentaliteten i klubbmusiken som sträcker ut en hand åt popfolket. Att gå och trampa i samma gamla brukstechnofotspår måste ju trots allt betraktas som ”rock” medan en Justus Köhncke-schlager utan tvekan är ”pop”. En sådan variation fanns inte inom dansmusiken förr.

”DJ:ar köpte tolvorna olyssnade för de visste hur det lät när ett visst bolag släppte. Stod det på en affisch att det var acid-trance en hel kväll så var det fanimig acid-trance hela kvällen. Idag är det inte så längre, alla utvecklar egna stilar och jag tror att det går hand i hand med att anonymiteten minskar”, menar Erik.

Anonymiteten minskar och egna stilar utvecklas. Behovet av att sticka ut i ett musikklimat som alltmer präglas av överflöd gör att även technoproducenter skaffar snygg frisyr.

”Jag har gjort dansmusik hur länge som helst men jag har bara gjort dansmusik så som jag uppfattar den och så som jag gillar den, utan att ta hänsyn till formregler för hur det ska funka på dansgolvet”, säger Erik.

Jag står bredvid en kille som packar skivväskan och flyger till valfri klubb nere i Europa och spelar skivor inför 10000 personer med glowsticks och han säger nästan samma sak som Johan Duncanson i The Radio Dept. pratade om ”This past week”: Gör musik som du uppfattar den. Häng på eller stå kvar.
Ingen sätter reglerna för oss. Vi är unika.