Kapitel tre: You made me realise

Den varma oktoberkvällen i Malmö vill aldrig ta slut. Balkongdörren står på vid gavel, inte bara för att det fortfarande är sommarvärme utanför men också för att cigaretterna aldrig slocknar. Askkopparna står överfulla på SJ-lastpallen som tjänstgör som bord, med gamla ölflaskor och urdruckna glas med Gammeldansk runt om.

En föråldrad dator står i ena hörnet, skivbackarna är många och välfyllda. Vi sitter i en lägenhet en bit från Möllevångstorget, i ett kollektiv där det borde vara produktivt men där alla samtal slutar i att en låt måste spelas, en textrad funderas över eller en melodi spelas med fingrarna i luften. The Radio Dept. försöker spela in debutalbumet, lyckligt omedvetna om hur många som väntar på det.

Jag är där och stör dem. Jag åkte hit för att träffa vad jag trodde skulle vara en halvtimme med den sortens introverta, svårjobbade personer som vansinnigt hajpade debutband brukar vara. Men det är raka motsatsen.

De frågar vad jag tycker om låtskisser de spelar upp, de frågar om Allhuset i Stockholm som de snart ska spela på är en bra livescen. Och de frågar om jag tror att framgången med sjuan ”Against the tide” – som snart sålt slut de 500 exemplar den pressades i – kommer slå åt motsatt håll när de släpper albumet.

Jag känner mig obekväm. Framför mig sitter tre av personerna som spelar på ”Against the tide”. Jag vill inget hellre än att bara förklara för dem exakt hur bra det är och hur jag på allvar tror att jag är med om något stort. Hur jag tror att de kommer att bli viktiga. Men jag hasplar bara ur mig dumheter, som om jag var 18 år och försökte prata med en söt flicka.

I låten ”Tack” sjunger Mauro Scocco ”jag vet att jag pratar för mycket och för fort men läs mellan raderna” och den här kvällen är jag väl ungefär där någonstans. När The Radio Dept. spelar en låt som de är osäkra på eftersom den skrevs redan 1995 och de inte vet om den håller så vill jag bara skrika rakt ut att den måste släppas (den ska senare dyka upp på albumet som ”Lost & found”). Men jag nickar bara lite oimponerat eftersom jag är så nervös.

Det känns som att de vänder sig till mig för bekräftelse och jag vet inte hur jag ska hantera det eftersom jag kom dit och hoppades att få lite vägledning av dem.

Om hur man ska göra för att vara bra.

Timmarna går. Vi lyssnar på musik och pratar. Jag säger åt dem att de får slänga ut mig om det är på grund av mig de inte får någonting gjort, för jag tänker ju inte gå därifrån frivilligt. ”Äh, det är ingen fara. Det brukar se ut så här när vi försöker vara produktiva”, svarar Martin Carlberg.

Jag börjar förstå att det inte kommer att bli någon intervju. Och att det är mitt fel. Det är en märklig situation egentligen och jag tror inte att de är helt bekväma med att ha mig där. Jag gled in från ingenstans och saknar helt deras referensramar och nu vägrar jag gå.

Jag sitter i soffan medan de spelar vinyler med all den där musiken som jag ju bara måste känna till om jag ska komma till dem och skriva om deras musik, men som jag inte har hört förut.

De blir helt knäckta när jag säger att att jag ”inte är så inlyssnad på” The Posies (jag har aldrig hört dem). Johan Duncanson slår genast på ”Solar sister” och spelar luftgitarr i solot som om jag inte kan bli hel innan jag upplevt det. Det är ett Ögonblick.

Jag märker att vi kanske inte har så många beröringspunkter musikaliskt men att vi närmar oss popmusik på samma sätt.

Detaljerna som måste visualiseras med händerna. ”Här har vi det! Det är såhär jag vill att trummorna ska vara”, utbrister Johan Duncanson under en Arab Strap-låt och börjar mixtra med equalizerinställningarna i datorn för att efterlikna ljudet till en av deras egna låtar.

My Bloody Valentines ”You made me realise” har en textrad som får rummet att unisont sucka. ”You can close your eyes / Well you might as well commit suicide”.

Johan ser helt knäckt ut.

Jag vet precis varför. Även jag har textrader som jag vill rista in i armen eller åtminstone sätta upp på en liten lapp på insidan av badrumsdörren.

När jag går därifrån har det blivit mörkt. Jag plockar upp en kebab och hoppar in i en taxi som ska ta mig till en lägenhet som jag lånat över natten av en tidigare arbetskamrat. Taxin behöver bara köra några kvarter innan jag är framme, men jag visste ju inte att det var så nära.

Det var bara en adress för mig. Jag känner mig dum, betalar och går in. Hans lägenhet håller på att renoveras och det är bara sängen jag kan vara på. Jag äter min kebab och lägger mig ner. Har jag gjort bort mig nu igen? Sitter de nu och undrar vad det var för idiot som kom och satt i deras soffa hela kvällen?

I så fall får det vara värt det. Jag byter gärna lite stolthet mot att få ha varit med om det här.

Jag minns inte om det var de som diskuterade vilken slags cover de borde göra eller om det var jag som tog upp det helt apropå ingenting, men jag minns att jag satt och entusiastiskt försökte övertyga dem om att de borde göra Pet Shop Boys ”Nervously”. Jag vet inte vad jag tänkte.

Förmodligen att Johans röst skulle vara helt fantastisk för låten, och att den skulle kunna bli hur stor som helst om de byggde upp den med sina distmattor istället för med det orkestrala musikalarrangemang som Pet Shop Boys hade. De blev tysta när jag föreslog det. De undrade varför jag föreslog just den. Jag hade inget bra svar, i alla fall inget lika bra som jag trodde mig ha.

Anledningen till att de undrade var att DJ:n på en nation i Lund där de spelat hade sagt till dem att de borde göra en Pet Shop Boys-låt. Men de visste inte om han menade allvar eller om han bara var dryg. För de gillar Pet Shop Boys. Mycket. Men de tycker det är konstigt att två personer föreslagit det inom loppet av en vecka.

Jag skäms lite på min säng. Vad tänkte jag med när jag klev in och inte hade hört The Posies men kom med det förslaget? Men som sagt, om jag har gjort bort mig så var det värt det.

Jag minns en detalj. Johan Duncanson spelar upp en lugn låt som de arbetar med. Den går nästan i dansbandstempo, men är så vacker och så sorglig att jag ligger där på sängen nu och försöker nynna den, önskar att jag hade den på min Minidiscspelare, vill höra den igen.

Han berättar om bakgrunden till låten, om hur han skrev den efter att ha sett filmen The fisher king och fastnat för scenen där Parry äntligen, efter allt han gått igenom, får kyssa Lydia innan hon går in i porten och lämnar honom frusen ute på gatan i natten.

Han följer henne med blicken genom fönsterrutorna när han plötsligt hör klappret av hovar.

Det är riddaren, hans hjärnspöke, som står borta vid korsningen. Inte nu. Han är förälskad, han var lycklig i en sekund men demonerna kommer i fatt honom. Inte just nu, inte just här.

Det är ett Ögonblick.

Han faller på knä på asfalten, knäpper händerna och vädjar. ”Please… let me have this.”