Kapitel tolv: This past week

Jag skulle egentligen skriva en recension men istället sitter jag och bara klottrar saker på ett papper. Låttitlar, sinnesstämningar, platser och Ögonblick. Samtidigt lyssnar jag på en enskild låt om och om igen, förbluffad, förstummad och förbryllad. Det är svårt att närma sig den på ett vettigt sätt, för den sätter många av de vanliga ekvationerna ur spel.

Jag är inte bättre än någon annan när det handlar om att hoppa på en hype, att älska ett band eller en popkulturell företeelse intensivt i ett par månader eller år och sedan tröttna. Faktum är att jag tycker det är ett naturligt beteende eftersom det unga, rastlösa och hungriga hos kreatören efter ett tag dör och förbyts till något mer slipat och jämnt – ungefär som när en blixtrande förälskelse övergår till en djup vänskap.

Där ett förhållande ofta blir bättre när det tar den vägen och inte längre är så stormigt kan en popkulturell magi inte överleva det. När bandet eller författaren eller artisten blir bekväm och tråkig är det dags att gå vidare, och eftersom det nästan alltid är dömt att hända så hoppar vi mellan stenarna i bäcken och skäms lite över att aldrig stanna fastän det ju är vår förflyttning som håller uttrycket vid liv i ett bredare perspektiv.

Så där sitter jag i januari 2005, med en ny EP från The Radio Dept. och funderar. ”This past week” är inte utslocknad eller trött som den borde. Inte för att jag förväntat mig det men för att jag sagt allt jag kunnat om ”Lesser matters” och ”Pulling our weight” i tro om att det var då och där det gällde att fånga stunden.

Mitt bekymmer handlar inte om vad jag ska skriva i recensionen utan snarare hur jag ska närma mig det faktum att ingenting har förändrats sedan den där varma oktoberkvällen i Malmö när jag satt och babblade som ett fån. Den sortens kittlande känsla ska ju bara utvecklas till något annat, det är så det fungerar. Och medan jag försöker hitta rätt infallsvinkel sitter jag där och klottrar på pappret.

Ett tag leker jag med tanken på att använda de orden som recension. Men jag hoppar över det eftersom jag inte vill kommentera The Radio Dept. genom att bara göra jämförelser med annat. När jag nu läser recensionen så inser jag att det naturligtvis hade varit bättre att följa den ursprungliga planen.

Saint Etiennes ”Nothing can stop us now”. Första vårdagen utan jacka. Nyslaget gräs. Harold Melvin & The Blue Notes ”To be free to be who we are”. Vin och cola i Vitabergsparken. Pet Shop Boys ”I want to wake up”. Atlantkusten. Lång tågresa. New Orders ”Love vigilantes”. Elegans. Laga middag i timmar och äta på balkongen. Emmabodafestivalen. The Chi-Lites ”Yes I’m ready (if I don’t get to go)”. ”London belongs to me”.

Doften av gammalt båthus. Promenad hem i natten från barklubben. Början på sommarlovet när man var 12 år. Teenage Fanclubs ”Ain’t that enough”. Copy/paste. Hembrända skivor. Ljudet av höfläktar. The Avalanches ”Since I left you”.

Så fortsatte det. Om jag hade vetat vad resten av 00-talet bar i sin linda då hade det blivit en annorlunda sorts text. För ”This past week” är egentligen låten som på egen hand definierar de senaste tio åren av popmusik. Det verkar ha varit ett under att EP:n ens kom ut. Jag får titelspåret uppspelat för mig en sen kväll i Malmö sommaren 2004, sju månader innan. Som en repris på den första gången, fast i en annan lägenhet, i en annan tid.

”This past week” är redan då försenad – enligt skivbolagets hemsida skulle den ha kommit i maj. Men The Radio Dept. var, är och kommer förmodligen alltid vara ett band vars största kamp är den de har med sig själva och sina egna krav. Låtar har spelats in, låtar har betvivlats, låtar har bytts ut, nya låtar har spelats in, låtordningen har ändrats. Skivan är redan försenad och där sitter jag och lyssnar på ”This past week” och undrar vad problemet är.

Jag älskar ju låten. Jag visste inte då att den skulle bli titelspår på EP:n och det är en av anledningarna att jag blir så tom på ord när jag väl sitter med den i handen. Den kom faktiskt ut. På riktigt.

Jag har en artikel från oktober 2004 där jag skriver att ”This past week” nu äntligen släpps, i november. Jag säljer till och med in den till lite lokaltidningar, men borde kanske haft lite bättre omdöme. Klart att den ska bli ytterligare försenad. När jag ringer upp Johan Duncanson inför den texten och frågar vad som hänt berättar han om det mentala kriget deras skaparprocess alltid utlöser.

Jag undrar om det alltid varit så här jobbigt eller om det blev svårare efter uppmärksamheten som ”Against the tide”, ”Lesser matters” och ”Pulling our weight” fick.

”Ända sedan vi började har vi haft samma metod”, suckar han.

”Inför varje släpp har vi träffats och haft oroliga samtal om huruvida vi borde stryka vissa låtar, men den här gången har det varit värre än vanligt. Det har blivit ett slags intellektualiserande kring varenda låt och vi har diskuterat så himla mycket fram och tillbaka. Vi bestämde oss innan att vi bara skulle spela in låtarna på ett sätt vi trodde på och sedan inte bryta ner dem i beståndsdelar men det gick inte så länge.
För oss räcker det med att någon säger ‘men ska det ljudet verkligen ligga där’ så försvinner alla planer. Sedan går man på väg till bussen eller var som helst och har tankarna på det hela tiden.”

Jag har de orden i bakhuvudet när jag försöker skriva recensionen. För nu sitter jag där, mitt i decenniet, mitt i låten. The Radio Depts diskussioner och intellektualiserande kring låtarnas sammansättning har resulterat i något som inte bara är ett minnesvärt popögonblick men som också förutspår var resten av decenniet skulle ta vägen.

3 minuter, 25 sekunder och 290 millisekunder in i ”This past week”. Bastrumma med djupt rumseko. Hi-hat. Syntbas. Bitreducerad cello. Flöjt- och pianoljud. Gitarr. Möjligen väldigt dämpade stråkar. Det är Ögonblicket som det känns som att de senaste tio åren har kretsat kring, till och med innan det faktiskt hade inträffat.

03:25,290 är tidskoden som säger mer än vad rocklexikon, historieskrivningar och långa reportage gör tillsammans. Den eleganta Saint Etienne-popen tonar ut och in kommer ett fast, dovt beat. Loopar man de 8,362 sekunder som cellon hänger över trummorna i uppbyggnaden får man fyra takter som själva säger mer än hela den här texten.

”Vi ville att det skulle vara klubbmusik men vi har aldrig varit på klubb så det låter istället som drömmen om hur det är att gå på klubb. Det låter som om man står utanför entrén och fantiserar om hur det är där inne medan musiken hörs genom dörren”, förklarar Johan.

Popmusiken står utanför technoklubben men vill in. Den vill sträcka sina händer mot stroboskopljuset och dansa till natten blir morgon. Och vilka är vi att stoppa den från att göra det?