Kapitel tjugoett: Let me have this

Många Ögonblick har passerat sedan den där eftermiddagen på bottenvåningen på Klara Norra Kyrkogata när P1 spelar musik som välter mig eftersom jag tror att ”jag hade hört allt”. Jag har lyckligtvis även fått lite större insikt sedan dess. Det jag personligen tycker är mest värt att ta med från 00-talets popmusik in i framtiden är känslan av att den ger ett finger till allt som tynger ned – att den obekymrat och helt utan att be om ursäkt vågar ta nya grepp och skita i konsekvensen.

Det finns en märklig semestervideo på YouTube som jag älskar. Den är upplagd av en IT-tekniker från Makati i Filippinerna. Tillsammans med vänner och familj åker mannen med användarnamnet ”jmelaya” till Baguio City och klippen i filmen är de klassiska: Skojande i minibussen, vinkande framför sevärdheter, skratt och kärlek. Vad som gör videon märklig, och samtidigt väldigt vacker, är valet av musik.

Till semesterbilderna har nämligen The Radio Dept.s ”Against the tide” valts. Djup melankoli från ett grått Malmö får ackompanjera färgglad lycka i ett subtropiskt Sydostasien. Som många andra upptäcker han bandet i samband med att Sofia Coppola använde deras musik i ”Marie Antoinette” 2006. Men där jag upplever att ”Against the tide” står i skarp kontrast med det semesterfilmen visar tycker han själv att det är helt naturligt.

”Det var textraden ‘We move against the tide’ som fångade mig”, säger han när jag frågar om låtvalet.

”Den betyder för mig att även om vi går igenom prövningar och motgångar i våra liv så måste vi fortfarande försöka njuta och ha trevligt. Vi måste röra oss mot allt som är fel och vill dra ner oss. Against the tide, helt enkelt.”

Långfingret till allt som tynger ner. För vi måste ju fortsätta att röra oss against the tide om vi inte ska bli bortspolade. Jag vet inte om det går att sammanfatta tio år av popmusik bättre än så. Men jag vet heller inte hur många företeelser jag pekat på under de här sidorna och sagt att just de säger allt.

Från Pluxus lägenhet på Hägerstensåsen, via mattknivar och Karlsons Klister hemma på Axel Willners golv, förbi lastpallen där The Radio Dept. spelade in ”Lesser matters”, ner i källaren där Le Sport livedebuterade, upp på scenen där Säkert! ger hopp till gymnasiefrustrerad ungdom i randiga tröjor – det är hjärtat som har spelat huvudrollen i den här berättelsen.

Viljan att göra något utan att tänka på rädslan att misslyckas. Det är många som saknas på de här sidorna. Jens Lekman, exempelvis, var är han? Som bortblåst. Han är en av de som vinner störst och mest välförtjänt uppmärksamhet internationellt och är väldigt viktig för den svenska scenen eftersom han är den första stora Soulseek-framgången och därför visar vägen till alternativa distributionssätt.

Här nämns han bara i ett förvirrat slutord. Förlåt Jens, om det är någon tröst är du inte ensam. El Perro Del Mar, hon kunde väl ha fått några ord? Bobby Baby. Motion 44:s bootlegmixar. Vapnet. Och är det inte lite dumt att missa The Rice Twins, en duo som tidigare spelat i Florian, som ger ut tolvor på Kompakt? De skulle ha varit en fin symbol för min tes om indiepop som blir till dansgolvsbeat.

Den snäva vinklingen på Stockholm är missvisande eftersom Göteborg kokar av popmusik under 00-talet. Jag vet. Det är många som glöms bort eller utelämnas men jag hänvisar till min gamla historialärare och väljer att bara se den här berättelsen som ett kort inlägg i en diskussion. Den kompletta historien väntar fortfarande på att skrivas.

Jag tänker att jag släpper den här texten precis som ”While we’re learning to forget” fem år tidigare: som den är, utan att tänka för mycket, bara att lägga upp och se vad som händer. En tumregel för en bra poplåt är att det antingen ska gå att skrika ”nu lyfter vi” i introt eller ”tack för oss – godnatt” i outrot.

Jag har varit närmast besatt av just det sistnämnda, av de långa utdragna versionerna av de mest sorgliga låtarna som bra band alltid avslutar sina spelningar med. Publiken kan höra hur låten liksom kippar efter andan i några sista, långa ögonblick innan dess thorax rosslar till när gitarristen kastar ifrån sig sitt instrument så det smäller i förstärkaren. Och så en sista hostning som sätter punkt.

Jag har alltid försökt ha det i åtanke när jag jobbat med det skrivna ordet. Om jag verkligen lyckas med en text ska den börja som introt till The Supremes ”Stoned love” och dra ut på det oundvikliga slutet för att sedan bara lämna tomhet efter sig när den sista punkten kommer.

Problemet denna kväll när detta skriva, några månader in på 10-talet, är att formulan inte fungerar eftersom det då skulle framstå som ett bokslut. Jag räds tanken på att ikläda mig rollen som en nostalgisk tillbakablickare, som nynnar ”I’ve reached a point where I think I have it all” till The Radio Dept.s ”Let me have this”. Som framför skärmen i mörkret ler sorgligt med tankar om att den tiden aldrig kommer tillbaka innan jag sätter den sista punkten, blåser ut mitt ljus och går och sover.

För det vackra med popmusik, det som gör det värt att ta sig an ett omöjligt projekt med en text som man vet aldrig kan bli komplett, är att den aldrig gör några bokslut. Det är juni 2010 och redan börjar vi höra det kommande årtiondets Ögonblick från scenerna och bloggarna och hemsidorna.

Skulle jag blåsa ut ljuset i en dramatisk avslutning skulle jag framstå som en idiot, för popmusiken sätter aldrig punkt, låter sig aldrig sammanfattas i form av en tidsperiod som har ett slut där ridån går ned. Runt varje hörn väntar något nytt, något mer spännande, något som förgyller även nästa natt.

Så jag kommer inte att påstå att det aldrig blir samma sak igen, att de där Ögonblicken är förlorade i tiden och inte kommer tillbaka. För det gör de. Här, nu. Idag, ikväll, imorgon.

Det här är bara min sanning. Nu vill jag höra din.