Kapitel tjugo: En ny början

På samma sätt som jag inledde med den grova förenklingen att Pluxus ensamma var ansvariga för att den nya popmusiken släpptes in på scenerna, är det naturligtvis en generalisering att säga att ett fenomen tar slut senhösten 2006. Det skulle till och med gå att argumentera för att jag i förra kapitlet for med en direkt osanning. Men vänta lite innan du dömer ut det helt, för jag ska förklara varför det var slutet på en era. Och viktigt i detta sammanhang är att slutet på en era inom popmusiken inte är synonymt med att allting upphör – det betyder bara att en ny era börjar.

Hela den här berättelsen är full av haltande liknelser så jag skäms inte för att göra ytterligare en. För mig känns det som att den svenska popmusiken 2007 börjar på universitetet. Efter att ha varit spretig och strulig under högstadiet, skärpt till sig och börjat upptäcka livet under gymnasiet blir den nu tagen av allvaret. Efter sex år där den kommit undan med det mesta och inte haft så stora funderingar på morgondagen blir 2007 ett uppvaknande där den inser att det faktiskt krävs lite skärpning.

Det har mycket att göra med att musikklimatet diversifieras, inte bara på bredden men också på höjden. Fram till 2003-04 finns trackslistefavoriter och guldskivesäljare som Håkan Hellström, Kent och en handfull andra högst upp i näringskedjan. Sen kommer ingenting. Och ingenting. Först därefter kommer [ingenting]. Eftersom det inte finns ett utpräglat mellanskikt i den svenska popmyllan är det bara för alla som startar i ett vardagsrum någonstans på ”botten” av näringskedjan att köra på med vad de nu vill göra.

Det innefattar ungefär alla som nämnts i den här texten hittills. De stora skivbolagen scoutar sina artister som de alltid har gjort och har inte en aning om vad som ligger och puttrar på bloggar och klubbar och långsamt bygger upp stabila artistskap. Indiescenen kör sitt race under radarn och eftersom det alltid finns en övre gräns för hur långt den kan nå ut är det ingen som bryr sig om så mycket annat än att ha kul. Och musiken låter därefter.

Vad jag upplever händer i slutet av 2006 och början av 2007 är att det skapas en andrasortering under de stora namnen som höjer ribban för vilken nivå även ny popmusik ska läggas på. Ett nytt band kan fortfarande inte försöka mäta sig med giganter som Kent, men en låt som Kleerups och Robyns ”With every heartbeat” är på inget sätt ouppnåelig. Det snarare förutsätter att det inte går att göra det så lätt för sig längre. Att spela otajta housepianon och häva öl till ”Tell no one about tonight” har ett bäst före-datum.

De snabba släppen ger en kick ett tag men sedan växer känslan av att det måste till något mer. Insatserna ökar. Det är inte längre frågan om L’Amour a Trois ska hajpa låten utan om Pitchfork ska göra det. Att spela live i SVT:s ”Trackslistan” är kanske stort men att ha med tre-fyra låtar i tv-serien Grey’s Anatomy är större.

När Sony 2005 lanserar den nya Bravia-TV:n med en spektakulär reklamfilm är soundtracket i den José Gonzáles cover av The Knifes ”Heartbeats”. 2006 handplockas The Radio Dept. av Sofia Coppola för att bidra med låtar till storfilmen ”Marie Antoinette”. Samma år ljudläggs en promotionvideo från modehuset Gucci med The Embassys ”Some indulgence”. The Field blir 2007 den snabbast säljande Kompakt-artisten med sitt album ”From here we go sublime”. När brottsplatsutredarna i C.S.I. New York analyserar vävnadsprover är det med Lo-Fi-Fnk som ljudkuliss.

Det är viktigt att klargöra två saker. För det första betyder detta inte att det slutar hända saker på en indienivå. För det andra betyder det inte att de nya band som dyker upp vid den här tiden saknar glädje, att de bara gör musik för att sälja till modehus eller att de på något sätt är mindre genuina eller spännande. Skillnaden är bara att Kalle J:s ”Vända allt” är en låt som omöjligen skulle ha kunnat släppas efter sommaren 2006.

Ett av argumenten för min tes är just Pluxus som i november det året ger ut ”Solid state”, ett album där bara melodihantverket är det som är besläktat med deras musik från sju år tidigare. ”Solid state” är ett underbart album, men det osar förfall och övergivenhet snarare än Benno-festival i Norrköping där alla är väldigt berusade och gråter till My Favorite. ”Solid state” är sofistikerat på ett sätt som knappt någon indie varit två år tidigare.

The Knifes ”Silent shout” är ett mörkt och stundtals klaustrofobiskt album där titelspåret är hårdare och mer gotiskt än något de gjort. Inga fler syntetkaribiska steel drums. Royaltypengarna de får från Bravia-reklamen går till en turné som kombinerar audiovisuella upplevelser till performances snarare än konserter.

Namn som Anna Ternheim, JJ, Steso Songs, Taken By Trees, Jonathan Johansson, Lykke Li, Familjen, El Perro Del Mar och Fever Ray är tveklöst sprungna ur samma fria, bekymmerslöst innovativa kreativitet som alla som står nere på Nalen Bar ett par år tidigare. Men det finns en air kring dem som helt skiljer sig. Jag vill inte kalla det ”ambition”, inte heller ”seriositet”, ej gärna ”uppfostrat”, jag ställer mig tveksam till ”polerat” och framför allt ”vuxet”.

Alla de här orden innebär ett underkännande såväl av dem som föregångarna och det är inte min avsikt. Det här handlar om nyanser. Jag kan inte hjälpa att komma tillbaka till min haltande liknelse inledningsvis. När jag går på högstadiet så har jag inte en blekaste aning om vem jag är. Under gymnasiet så tror jag att jag vet vem jag är, men har en sådan övertro på mig själv att jag glömmer att det finns fler dimensioner till en människa än om han eller hon tror sig veta allt.

Först när jag kommer till universitetet börjar jag inse att det finns gråskalor, att jag gjort det enkelt för mig och att det krävs lite mer än bara en snygg second hand-kostym för att utvecklas. Det handlar inte om att bli vuxen, att städa undan sidor av mig som jag plötsligt tycker är barnsliga eller att börja ett nytt liv. Det bottnar snarare i en nyvunnen självsäkerhet, en känsla av att inte nöja sig med det som finns. Att ha modet att våga blicka mot horisonten utan att för den delen banga på att jaga drömmarna jag när ända sedan den fumliga tiden på högstadiet.

Den här utvecklingen är heller inte begränsad till Sverige. Några år tidigare slår Rex the Dogs ”Frequency” och Adas album ”Blondie” ner som klusterbomber i både klubbmusik och indiepop. Men även de visar sig nu ha varit kraftigt bundna till sin tid. Samtidigt som The Studio slår igenom stort med sitt baleariska popsmek börjar internationell klubbmusik handla om Lindstrøms nydisco och långa Prince Thomas-remakes. Vi dansar in årtiondet till Daft Punks roliga ”One more time” men står nu och skriker till Justices mörka metaldisco.

Gui Borattos ”The Rivington” är inte Thin White Duke-mixen av Fischerspooners ”Never win”. Burial och dubstep förvandlar klubbarna till läskiga platser där knivar blänker ikapp med strålkastarna. Jag skulle vilja säga att de spretiga kanterna börjar filas ner. Men då är jag återigen där och antyder att den andra vågen av 00-talets pop är tristare och det är som sagt inte min avsikt. Men någonting har hänt.

Det liknar lite vad som händer i England under de första åren av 90-talet när acid house och madchesterrock byts ut mot drum’n’bass och trip-hop. Den gången föranleds det av en ekonomisk kris som lägger sordin på hela samhället. Men den här gången är det inte så lätt att se yttre faktorer. En ekonomisk kris kommer förvisso så småningom men när trendbrottet inom musiken sker så kan det ännu inte förutspås ens av de mest rutinerade spekulanterna.

Jag kan inte annat än att återvända till tanken på en önskan om att bli sofistikerad, att vara ”på riktigt”. Det är lätt att hamna på indiekartan men när man väl är där så går det inte att komma så mycket längre på den. De internationella framgångarna för utvalda svenska artister gör att det finns nya territorier att utforska. Framför allt är de nya artister som seglar upp duktiga på riktigt. Konstnärer.

Med många av indiebanden under 00-talets första halva kan man ana ungefär samma ambition som den jag och min kompis Johan startade Frederick Fleet med: att dricka sprit och göra ljud. Men de som startas nu har talang och ambition som sträcker sig så mycket längre.

Själv tappar jag greppet där under ett år eller två och jag skäms inte för att erkänna det. Under flera år har jag levt så nära scenen där allt händer att jag inte kan tänka på så mycket annat. Det finns så många bra band att kolla upp, så många spelningar att gå på, så många klubbar där man sträcker händerna i luften och bara skriker. Det har varit en förförisk värld, en underbar värld, men också en värld som kräver sina offer.

Det första är törsten efter mer.

När klubbarna jag brukar gå på försvinner och banden lägger ner och alla flyktigt bekanta som jag surrar med över bardiskar reduceras till forumalias eller Facebook-kontakter jag aldrig pratar med, så infinner sig en känsla av att vara klar. Det underbara med popmusik är ju att man aldrig blir klar, så det dröjer inte länge innan nyfikenheten tar överhanden. Men i denna subjektiva berättelse om svensk pop på 00-talet är 2008 ett relativt blankt blad.

Jag går ner mig djupt i ambient, som om det är ett årslångt chillout-häng. Jag följer spåren bakåt och börjar vända på 70-talsstenar för att fylla igen luckor. Jag tröttnar på 909-bastrummor och nya popband. Jag tänker som Martin Birck att ”jaha, detta är livet”, och tror att jag ska sitta hemma med ett glas vin och lyssna på Nick Cave tills jag går under. Men så blir det inte. Det handlar bara om en extra lång baksmälla efter en intensiv tid.

Den nya popvågen för med sig en mycket betydelsefull utveckling. Nu handlar det inte om en övergång från replokal till hemdatorprojekt, eller det gradvisa utbytandet av skramlande gitarr mot pumpande bastrumma. Det handlar om en förändring av villkoren för alla. I mitten av 90-talet när jag börjar gå på konserter och klubbar är det bara män i näringskedjan. Tjejer som spelar i band behöver bli godkända av en manlig bandbokare för att få stå på scen. Allt i en manlig rockmiljö där manliga A&R:s från skivbolagen behöver bli imponerade och släppa en skiva som ska bedömas av manliga recensenter.

En av minastora förhoppningar i Pluxus fotspår under början av 00-talet är att vi ska få se en explosion av kvinnliga producenter och artister som tidigare hållits tillbaka av dessa villkor men som i hemmastudions möjligheter kan blomstra. Det nya sättet att skapa musik låter nämligen alla, både killar och tjejer, att försöka nå sin potential utan behöva ta sig igenom en massa lager av oväsentligheter.

Om det exempelvis krävts av mig att stå på en scen och imponera så hade Mr. Suitcase aldrig existerat, trots min på pappret bekväma utgångspunkt i att vara vit man.

Med lite för många kilon på fel ställen och utan varken karisma eller kraft att kunna äga ett rum betyder ”att spela live” för mig oftast att oroligt stå och gömma mig bakom en laptopskärm. Att sitta med ett glas vin och lära mig musikprogram och sedan spela in utan bedömningsmomentet är däremot oändligt roligt. Och befriande.

Från den glädje jag själv känner i att kunna sitta och knåpa utan att behöva leva upp till inbillade krav på Dregen-poser utgår jag ifrån att denna nya ordning ska justera snedvridenheten mellan killar och tjejer fort. Men det kommer att dröja. Fram till bloggpophysterin 2005-06 är det fortfarande mest killar som gör musik och de tjejer som håller på bemöts nedlåtande av poppubliken.

Sarah Nyberg Pergament berättar att hon efter sina spelningar med Action Biker brukar få frågor om vem det är som gör musiken.

”Det var verkligen inte ovanligt att folk, nästan bara killar, tackade mig för spelningar och frågade vem som låg bakom. Det var frustrerande såklart. Jag vet inte om att det är för att jag hållit på ett tag nu som folk känner till mig bättre, men jag skulle tro att det faktiskt har blivit bättre”, säger hon.

När klockan klämtarför duos med unga killar så händer något. Nästa steg i utvecklingen av 00-talet är att kvinnorna tar täten i den kreativa evolutionen i svensk pop. Namn som Jenny Wilson och Frida Hyvönen har länge varit framträdande. Anna Ternheim och Lykke Li för in helt egna uttryck. Säkert! erövrar Sverige och Robyn tar världen.

”Tänker du tillbaka tio år kan du inte komma på särskilt många tjejer som var aktiva och hade tydliga profiler under en längre tid. I dag är de mest profilstarka svenska indiesoloakterna kvinnor”, säger Sara Martinsson och sätter fingret på något viktigt.

Där manliga soloartister 2010 antingen är medelålders gubbar med gitarr som lever på gamla meriter eller storbolagspolerade Idol-stjärnor, är namn som Anna von Hausswolff och Promise And The Monster de som utforskar den intressanta marken. Popmusiken har naturligtvis inte blivit jämställd. Man behöver bara kasta ett öga på fördelningen mellan män och kvinnor i de svenska festivalernas bokningar för 2010 för att bli påmind om att det är en lång väg kvar.

Men jag vill ändå tro att 00-talet är en slags brytpunkt. Jag lämnar till eftervärlden att forska i huruvida det handlar om förenklade distributionssätt, nya tekniska möjligheter i att producera musik på egna villkor eller andra anledningar. Men jag vill tro att det är en tid som påbörjar en långtgående förändring.

Att det som startar med en indiescen som upptäcker electronica kommer ut ur kolsyreröken med öronen ringande av feta trancemelodier och upptäcker att något verkligt bra har hänt på vägen.