Kapitel tio: Skrammellåten

Pendeltåg från Tumba in mot stan, en trist januarieftermiddag 2005. Ett tåg av gammal modell, slitet och jävligt, kommer skakandes på perrongen och stannar. Samtidigt som dörrarna öppnas kommer den där brända doften av bromsskivor underifrån chassit. Den går inte att uppleva någon annanstans än på pendeltåg.

Vagnen är nästan helt tom. Det ser äckligt ut på golvet men jag sätter mig ned på en av de många lediga platserna. Vi rullar iväg.

Ett par stationer senare, i Huddinge, kliver en grupp ungdomar på. De är runt 16-17 år. De är klädda på ett vis som avslöjar att de förmodligen började med att upptäcka The Smiths och sen grävde djupare på den punkten och hittade alla gitarrpopdiamanter som indiehistorien skapat.

I alla fall var det så det startade när jag var i deras ålder. När killarna och tjejerna nere på elevkåren som lyssnade på Suede, läste Pop och spelade i band klädde sig nästan precis som ungdomarna här. Jag har i alla fall för mig att de klädde sig så. ”Indie.”

Det är två killar och två tjejer. De bär på instrumentfodral. Det är uppenbart att de har ett band, vilket är en bra början. Om ett band kommer lyckas eller inte vet man om man ser dem tidigt i karriären – utan att veta vilka det är – och ändå direkt förstår att de hör ihop.

De behöver inte ha en banduniform, för de små detaljerna i frisyrer och kläder avslöjar allt så tydligt. Och de här fyra ungdomarna pratar dessutom om vilka låtar de ska repa.

Någon luftar en idé om att dra ned tempot i ”Skrammellåten”. Liksom stilen på ett ungt, förväntansfullt band förblir den samma verkar arbetsnamn heller inte förändra sig. En av tjejerna säger att hon vill pröva en annan körstämma i refrängen för det har inte känts bra när hon suttit hemma och övat.

Killen med den tunna och flygiga luggen i second hand-kavaj, som han möjligen fått av morfar, säger att han håller med, att stämman inte sätter de harmonierna som han vill ha.

”Och så borde vi pröva att spela in den mot en 909-kick, bara för att se vad som händer.”

*Ljudet av en skivarm som dras över snurrande vinyl*

Ursäkta? Håll i hästarna här nu. De övriga i bandet tycker det låter som en grym idé. Då jag tidigare suttit och lyssnat på deras diskussion med en slags förnöjd nostalgi (vissa saker är konstanta, som exempelvis ungdomar som spelar i band och tycker Richard Oakes är snyggast i världen) rycker jag nu till.

Ungdomar, ungdomar. Ni måste ha missförstått här. Ni ska läsa Ultra, skicka demos till ”Kittenish”-samlingen, tycka att Menswear är underskattade och kunna nämna namnen på minst två The Kinks-basister. Ni vill inte ha ett four-to-the-floor-komp med en bastrumma från Roland TR-909 – trummaskinen som Juan Atkins och andra technolegender upptäckte för att den var så dålig att den var fantastisk.

Bara 10000 exemplar gjordes eftersom ”alla” i mitten av 80-talet ville ha trummaskiner som kunde imitera riktig percussion på ett trovärdigt sätt och 909:an lät så syntetisk. Men technokillarna älskade den. Och Derrick May behövde ha pengar till hyran så han sålde sin till Frankie Knuckles som gjorde att den där baskaggen blev ett klassiskt kännetecken även i Chicago-housen.

Ungdomar, ungdomar. Ni vill replikera ljudet från introt till ”Ziggy Stardust” så exakt som det går, inte pröva att spela in er låtjävel mot en 909-kick bara för att se vad som händer.

Eller?

Jag har såklart fel. Det är 2005, inte 1995. För de här ungdomarna betyder ”Live forever” ingenting. De lyssnar säkert på Sébastien Légers ”Take your pills”. Benny Benassi-mixen av Felix Da Housecats ”Ready 2 wear” har de redan glömt, men en av tjejerna har Rex The Dog broderad på sin väska.

De spelar gitarrpop men ska flytta till Berlin när de går ut gymnasiet eftersom T.Raumschmiere sägs ha en grym klubb där.

De går av vid Södra station.