Kapitel sjutton: Som att bevittna en tonåring skära sig själv i armarna

När jag nått ungefär hit i texten drabbas jag av tvivel. Det här är ju bara en subjektiv berättelse som fångar en liten del av det svenska popdecenniet 1999-2009. Ändå tillåter jag mig att dra slutsatser, lägga fram teser och skjuta påstående från höften. Är jag ens säker på att jag kommer ihåg rätt? Kan jag skilja efterkonstruktioner från hur det faktiskt var? Jag frågar förläggaren om råd.

”Jag tror att det kan vara intressantare att läsa om hur du uppfattade tiden än att läsa en objektiv och sann historia”, säger han.

”Popmusik betraktas ju olika av alla. Det är kärnan i den, att fans kan bygga sig en bild om en artist och känna att ‘hon är precis som jag är’. Om det stämmer eller inte spelar ingen roll.”

Det är en bra ingång till det här kapitlet.

Hösten 1981 blir folk oerhört provocerade när Lustans Lakejers sångare Johan Kinde i en intervju med Expressen säger att kläderna är viktigare än musiken. Eller, egentligen är det inte så han säger det. Ordagrant säger han ”det går att göra bra musik utan instrument men det går inte utan snygga kläder”. Fast rubriken i artikeln sätts till ”Kläderna är viktigare än musiken”.

Eller, egentligen är det inte ens Johan Kinde som säger det utan gitarristen Adrian Valery. Men journalisten tycker antagligen att citatet passar Kinde bättre. Det är så myter byggs, det är så ett popbands image skapas. Betraktaren, må det vara en journalist eller publiken på en spelning, ser en avancerad frisyr eller ett skarpt kavajslag och tillskriver artisten värden som kanske eller kanske inte stämmer.

Popmusikens ljuva egenskap är att det i slutändan inte spelar så stor roll om dessa värden är en riktig representation av artisten eller ren inbillning. För så länge det uppdiktade eller förmodade bidrar till att betraktaren får uppleva den eskapism hon eller han förväntar sig av ett popband, så kan ingen säga att det är lögn eller falskt.

Jag tänker på det när jag går in i stora salen på Mondo vid Medborgarplatsen i Stockholm en lördag i mitten av november 2005. Det är tidigt på kvällen och lokalen har inte öppnat så jag smiter in genom ett dörrpar utifrån baren där en handfull gäster sitter och dricker öl. Inne i konsertlokalen står Henning Fürst och Eric Berglund vid mixerbordet, djupt koncentrerade på att försöka få bakgrundsprojektionerna inför kvällens The Tough Alliance-spelning perfekta.

De är bekymrade över var bilden hamnar och en ljudtekniker går iväg för att hämta en stege för att korrigera projektorns riktning.

”Folk verkar tro att vi skiter i våra spelningar men vi lägger ner jättemycket tid innan för att det ska bli så bra som möjligt”, säger de.

Dagen efter konserten skrivs en kommentar på Mondos hemsida från en av besökarna den kvällen:

”I fortsättningen kan ni väl betona i trycksaker om det är inte är live-akter, eller ännu hellre boka band som faktiskt kör live, hur kackigt det än låter.”

Här är skälet till att The Tough Alliance är ett av Sveriges mest fascinerande och inspirerande band under 00-talet. Det finns något spännande i diskrepansen mellan hur de uppfattas av andra och det totalallvar och den noggrannhet de själva närmar sig sin musik. De kaosartade spelningarna, fyllan, baseballträet, slagsmålen i publiken och mer eller mindre fantastifulla anekdoter blir synonymt med bandet.

Samtidigt förklarar Henning och Eric i intervju efter intervju att de inte är intresserade av att prata om ytligheter utan bara bryr sig om känslorna och musiken.

Redan när The Tough Alliance släpper EPn ”Make it happen” 2004 är min första reaktion att jag gillar musiken men inte kan bilda mig någon uppfattning om själva bandet. Det fortsätter över albumen ”The new school” och ”A new chance” och jag har fortfarande inte lyckats klura ut dem. De är ett enigma, en intellektuell utmaning som hur man än vrider och vänder på det alltid slutar i den grundläggande frågan om det egentligen är viktigt vilken bild av dem som är den rätta.

Där de flesta artister går att avkoda och sortera in i egna mentala fack är det omöjligt att veta var The Tough Alliance egentligen befinner sig, som om de är ett ofrivilligt The KLF. Jag älskar att inte veta. Jag älskar att stå en bit bak på konserterna och le förundrat.

Henning och Eric rör upp så mycket känslor som jag aldrig sett en poppublik ha, känslor som jag trodde hörde till en svunnen tid.

Cabaret Voltaires första livespelning i maj 1975. En studentförening vid Sheffields universitet har bokat dem i tron om att de är ”ett vanligt rockband”. När Cabaret Voltaire inleder spelningen till en tapeloop med ljudet av en stålhammare som slår mot ett städ över vilken de spelar improviserad klarinett blir publiken förbannad och stormar scenen.

En av medlemmarna blir nedkastad från scenen och bryter benet, gruppens utrustning blir sönderslagen och hade det inte varit för att de har vänner som ställer upp vid deras sida skulle de, enligt bandet i en intervju med NME strax efter, blivit dödade.

Några år senare, när syntpopen går hand i hand med punken, blir det lika stort rabalder när någon står på scen och plockar lite stilfullt på en urkopplad synthesizer som när punkare kastar brandbomber. Men allt det där är ju historia. I vår cyniska tid av analys och referensspottande bör sådana reaktioner inte
vara möjliga.

Förfesten till festivalen Lollipop på Studion i Stockholm, försommaren 1996. Silverbullit spelar. Redan i första låten springer Simon Ohlsson ut och bröstar omkull de som står närmast scen. Efter första låten säger han ”Tack!” och någon ropar ”Dra åt helvete!”. ”Dra åt helvete?” säger Simon, ”Det var snällt!”. Och så börjar han andra låten med en ny utrusning och någon häller en öl över honom.

Det är så långt det kommer. Det blir inget upplopp utan folk nickar gillande och tycker att Siverbullit är lovande och diskuterar referenser från gamla spelningar med Suicide. Jag tror att det är vad modern popkultur är – att potentiellt klassiska ögonblick drunknar i nostalgiskt yrande om MC5s Marshallstackar, Pink Floyds nattlånga syraspelningar eller Janis Joplins ”Ball & chain” på Monterey-festivalen.

The Tough Alliance lyckas, medvetet eller ofrivilligt, att genom sina livespelningar få publiken att delas upp i två läger: de som dyrkar duon undantagslöst och de som avskyr dem av hela hjärtat. Att stå på distans och betrakta The Tough Alliance som konst eller intellektualisera deras ecstasyvarma framföranden tycks vara omöjligt.

På Popaganda 2005 är de bokade att spela på den stora scenen, egentligen ett vansinnigt upplägg eftersom det krävs en mycket speciell sorts närvaro för att kunna dominera och fylla ut ett så stort utrymme. Beroende på vilket läger man tillhör är det en mycket, mycket bra spelning eller en total katastrof.

”Det var skit! Grabbarna var tydligt berusade och sjöng på playback. Allt lät som en besynnerlig ihopmix av deras låtar och aldrig kom musiken igång.”, post i forum på Flashback

”Det här gör ont i själen att skriva. Men det gjorde också ont att se Tough Alliance på scen i kväll. Som att bevittna en tonåring skära sig själv i armarna av självförakt. För hur kan Tough Alliance, som i min bok har gjort årets hittills bästa svenska album, gå upp på en scen när de är för fulla för att ens kunna sjunga playback?”.
Aftonbladet.se

”En halvtimme efter utsatt tid hoppade två stupfulla ynglingar upp på scenen. Singback, ur takt, arrogant och så pass fördunklade sinnen att Henning inte ens orkade mima med i texterna. En kvart senare gick de av scenen. Publikens ögon slutade glimma för den kvällen och många med mig kände sig snopna. Var det här verkligen bandet vi älskat hela våren?”.
Muzic.se

Det är här kontrasten mellan bandets höga ambitioner och omvärldens oförmåga att se dem träder fram. Jag har ständigt en känsla av att allt bygger på ett missförstånd, att Henning och Eric redan från början deklarerat vad de vill, hur de är och vad vi kan förvänta oss av dem. Men att stora delar av publiken har missat den avsiktsdeklarationen och känner sig blåst när det inte står ett traditionellt popband på scen.

Redan i en intervju som Marcus Joons gör med bandet innan släppet av ”Make it happen” svarar de uppriktigt på frågan om hur de spelar live:

”Alltså, vi spelar inte. Vi ställer oss på scen, sjunger med i våra låtar och ser vad som händer. Ni får vad vi ger, som vi brukar säga.”

Johan Kinde i Lustans Lakejer berättar att de förstod direkt att det skulle bli mycket snack om ”kläderna är viktigare än musiken”-rubriken när den publicerades. Men han berättar också att de väldigt fort tröttnade och att han idag tycker att det kastar en omotiverad skugga över musiken.

”I början var det kul för att det satte oss på kartan, men vi hamnade väldigt snabbt i ett fack. Vi jobbade jävligt hårt med vår musik och när jag lyssnar på vårt första album idag kan jag förbluffas över hur bra vi ändå var med tanke på att jag bara var 16-17 år när jag skrev texterna. Det är synd att låtarna avfärdades direkt av många som inte hört det bara för att vi sågs som posörer”, säger Kinde.

The Tough Alliance får ganska snabbt ett rykte som blir ett liknande ok att bära efter deras eskapader på livescenerna runt om i Sverige. De blir ofrivilliga narrar. De blir som den lite osäkra personen i kompisgänget: han eller hon som alltid gör tokiga grejer efter att ha druckit vin och som de andra vill ska följa med bara för att se vad som händer.

Och jag återkommer till den igen: diskrepansen. Det spännande med deras framgångar under 00-talet är för mig det som inte stämmer mellan bilden av livebandet TTA och bilden av perfektionisterna TTA som producerar ljuvlig pop och skickar ljudtekniker att hämta stegen för att projektorbilden är felcentrerad. Gå tillbaka och läs omdömena om deras spelning på Popaganda 2005.

Läs sedan deras svar i en intervju med Pitchfork på frågan om vem av dem som gör vad när de skriver sin musik:

”We really don’t want to be rude or snobbish but we’ve always felt very awkward answering those kind of questions. We have worked very hard to make our expression as varied, complex, free, and sensitive as our feelings and thoughts are. People seem to have an unhealthy need for simple, shallow, and irrelevant information and we feel it would oppose the essence of TTA to encourage this destructive behaviour.”

Passionen till musiken och gnistran i ögonen som det svaret speglar stämmer inte överens med ryktet de lämnar som arv. Sista gången jag ser The Tough Alliance är i baren på Södra Teatern i Stockholm i maj 2007. Det är fullpackat med folk och ett stort slagsmål bryter ut 20 minuter innan spelningen börjar.

När TTA inleder med ”First class riot” stormas scenen. I ett kaos av folk och stroboskop-ljus kan man ibland skymta Eric och Henning om man har tur. Eric lyfts upp och bärs runt, medan publiken på scen hittar vaser i fönstren bakom mörkläggningsgardinerna och börjar kasta blommor. Vid ett tillfälle slocknar ljusen och allt blir knäpptyst.

Scenen brakar till slut i bitar och spelningen avslutas med en dimmig slängkyss till oss från Eric, vevande med en scenplanka i handen, samtidigt som vakter kommer inrusande och börjar slita ut folk. Även i min berättelse slutar kapitlet om The Tough Alliance på det viset. Men det är ju så berättelser fungerar, vi väljer att göra det lätt för oss.

Den vägen väljer aldrig The Tough Alliance.