Kapitel sju: Ta kontroll

Hyperboler är farligt. När jag skriver använder jag ord som ”fantastiskt”, ”makalöst” och ”enastående” alldeles för ofta, så att de mer blir som små smycken till meningen snarare än att understryka hur bra det jag vill beskriva är.

Jag vet att jag gör det men är kanske inte en tillräckligt bra stilist för att kunna skriva om popmusik utan att fästa dessa inbillade bjällror och diamanter på seriferna så att orden till slut förlorar sin kraft. Ett ord som jag alltid har försökt spara, däremot, är ”geni”. Genier kommer nämligen inte i flock, som exempelvis ”fantastiska spelningar” kan göra.

Med rätt humör, med rätt promillehalt och med rätt sällskap kan varenda gig på en festival vara en ”fantastisk spelning”. Men det gör inte nödvändigtvis någon av de ansvariga till ett ”geni”.

Man ska vara försiktig med användandet av uttrycket och därför förekommer inte många genier i den här berättelsen. Men en som kanske borde ha det epitetet är Karin Dreijer.

Under 90-talets svenska swindievåg låter de flesta band ganska lika. Kritiker av denna text skulle kunna mena att det bara är så jag minns (eller inte minns) det från unga, dimmiga kvällar på Studion, Gino och Tantogården. Ledsen, men jag har rotat i skivarkivet och lyssnat för att få lite perspektiv och det mesta låter faktiskt likadant.

Mycket håller tillräcklig kvalitet för sin samtid. Men majoriteten av de svenska popskivor som släpps 94-98 är alldeles för generiska, för starkt blickande mot i dag lika oinspirerande engelska förlagor, för att vara en angelägenhet 2010.

Det finns naturligtvis undantag och ett av de tydligaste är Honey is cool.

De sticker ut redan när låtarna ”Georgia” och ”Zanzibar” är med på tidningen Ultras ”Kittenish”-samling. Honey is cool är aviga, lekfulla och bryter strukturer. Gitarrerna spelar melodier som inget annat band vågar ta i. Trummorna är intensiva men samtidigt inte särskilt slamriga.

När distorsionspedalerna trycks på fylls inte högtalarna av gitarrmattor utan det blir mer som ett krrrrrrrrrrrr av mellanregister. Honey is cool passar inte in i någon mall, följer inga skrivna regler och saknar jämförelser. De har svårt att bli förstådda i det samtida musikklimatet.

Numera är det regel snarare än undantag att pop- och rockband med traditionell gitarr-bas-trummor-uppsättning försöker låta udda, försöker bända sig ur de snäva ramarna som The Beatles och Rolling Stones en gång satte upp åt dem.

I mitten av 90-talet vill alla låta som britpop. Honey is cool är ett undantag och samtiden vet inte hur de ska närma sig dem.

”Ofta handlade exempelvis Honey is cool-recensioner mer om mig än om vår musik, trots att vi aldrig hade bilder på bandet på skivorna. De skrev om ‘söta lilla Karin’ och om min ‘söta sång’ men sällan om musiken vi skrev och spelade”, säger Karin Dreijer.

Efter hajp i Ultra, Expressen Fredag och en uppsjö fanzines släpper Honey is cool ett album. Men hajp leder inte alltid till skivförsäljning och en intressant, kreativ idé är inte det stora skivbolag är intresserad av.

”Efter första skivan hade vi börjat skriva nya låtar och ville ge ut ett nytt album. MNW började bli kinkiga och tyckte att det inte lät så ‘hitbetonat’ men vi tyckte det var jättebra låtar och en lång diskussion följde. Till slut så tröttnade vi och bestämde oss för att släppa det själva istället. Vi skrev ett brev till dem och sa att vi ville att avtalet mellan oss skulle sägas upp, vilket de gjorde med en gång”, berättar Dreijer.

Istället startar de Rabid records, vars första släpp blir bandets EP ”Bolero”, singeln ”There’s no difference” och den efterföljande fullängdaren ”Early morning are you working?”.

”Från början var tanken att vi i Honey is cool skulle göra allting tillsammans, men de andra var kanske inte lika intresserade av själva bolagsbiten som jag var. Det är väldigt mycket arbete med att driva ett skivbolag. När Honey is cool sedan lade ner fortsatte jag att arbeta med Rabid och gav ut band jag gillade. På de stora bolagen är det bara pengar som styr. Det har inte någonting att göra med hur bra musiken är eller vilka konstnärliga visioner banden har för de sparkas direkt om de inte säljer tillräckligt bra.”

En egen konstnärlig vision. Ett eget skivbolag. Mitt i en tid när indiepop gått från The Smiths-gitarrer till electroclashens kalla synthar. Stjärnorna står rätt för Karin Dreijer hösten 2000 när hon ger ut vinylsingeln ”Afraid of you”, det sjätte släppet på Rabid reords, med sitt nya band The Knife som hon startat tillsammans med brodern Olof.

Som så många gånger förr missar jag att se det banbrytande från start. Mina många starka minnen av Honey is cool-spelningar ligger lite för nära och jag tycker att Karins röst passar bättre över knepiga gitarrmelodier än syntbas.

Min skepsis går snabbt över. I februari 2001 släpps The Knifes självbetitlade debutalbum och det är tydligt att Karin och Olof är något stort på spåren. Exakt hur stort är det nog ingen som kan gissa.

Att ta kontroll, att vägra ta skiten från ett bolag, att ta saken i egna händer är det som några år senare slutligen gör indiepop till mainstream. Karin Dreijer och hennes The Knife är ett exempel på ett uttryck som tog sig från vardagsrummet ut till världsscenerna.

Robyns resa från kommersiell pop till egenutgiven electro är ett annat. Marit Bergman slår igenom med albumet ”3.00 A.M. serenades” på eget bolag och kan med det i bagaget styra sitt skapande även då hon går till en majorlabel.

De nya distributionsmöjligheterna och webbens slagkraft betyder att det för första gången går att på egen hand ta sin musik från en liten vinylsingel som säljs hos lokala distros, till att få den uppmärksammad på internationell nivå utan att förlora sitt eget uttryck.