Kapitel sexton: Pieter Weening och en melodi

Lördag den 9 juli 2005 rullar cykelklungan ut från tyska Pforzheim på den åttonde etappen av Tour de France. Den ska ta dem över franska gränsen med målgång i Gérardmer 231,5 kilometer senare. Jag är förväntansfull som en svarttaxichaufför på Medborgarplatsen i Stockholm halv två på nattten en löningshelg.

Etappen innebär de första riktiga prövningarna i bergen på det årets Tour. Det är en kokhet sommardag. Jag sitter i min lägenhet på Kungsholmen och svalkar mig med läsk och har laddat upp med en tallrik kallskuret så att jag ska slippa matlagningsavbrott i den dagslånga tv-sändningen. Men allt blir inte riktigt som jag önskat.

Efter några timmar börjar transportsträckan fram till berget Col de la Schlucht kännas lite långtråkig. Jag blir rastlös och slår på mitt midi-keyboard för att klinka lite musik samtidigt som jag tittar på tv-sändningen. Till bilderna av Baden-Württembergs vackra landskap börjar jag spela små slingor med ett fint pianoljud på en digital syntmodul från tidigt 90-tal som heter Roland JV-1080.

Ljudet heter “Mr. Suitcase” och försöker efterlikna ett Fender Suitcase Rhodes-piano.

Cyklisterna håller hög kadens när de flyter genom dalgångarna och jag fastnar i en liten melodi som jag spelar till takten av deras pedaler. Jag spelar den om och om igen och inser att den aldrig blir tråkig. Det är oerhört svårt att hitta den sortens melodier som kan upprepas hur många gånger som helst och som fortfarande är intressanta utan att ackorden förändras.

Holländaren Pieter Weening vinner etappen 0,0002 sekunder före Andreas Klöden. Jag sitter fortfarande och hummar på min melodi. Efter en kväll och natt framför musikprogrammen i datorn får jag några timmars sömn innan fåglar, värme och sol väcker mig.

Klockan 11.15 dagen därpå postar jag låten som mp3 på min blogg. Eftersom jag inte har någon plan får den stå som gjord av Mr. Suitcase, samma namn som pianoljudet jag klinkat med. Det finns ingen bakgrund till låttiteln ”While we’re learning to forget”. Den är frukt av samma goda tillfälligheter som gör själva låten där allting bara faller på plats utan att jag egentligen har kontroll över vad som händer.

Mindre än ett dygn efter att jag börjat klinka är låten släppt och jag har tagit ett alias som kanske inte är det bästa men som fungerar. Resten är… Precis. Det är just här som denna berättelse skiljer sig från formen som vi är vana vid när popminnen ska nedtecknas. Det är just här som hela hösten 2005 och det kommande 2006 definieras.

Istället för att skriva ”resten är historia” som oftast är fallet för tillbakablickar som denna är poängen här just att resten INTE är historia. Efter att jag lägger upp ”While we’re learning to forget” så blir det förvisso en månad eller två av buzz där jag får inta en väldigt ovan roll som intervjuobjekt snarare än intervjuare. Låten spelas lite på radio och jag sitter hemma och jäser av stolthet när bloggarna tycker till.

Poängen här är dock inte att det går att få en egokick och lite uppmärksamhet av att lägga upp en mp3:a på en blogg. Poängen är att det finns många varianter av ovanstående berättelse om inspelning, släpp och att göra ett avtryck som varar några veckor i en snäv krets. Hundratals varianter.

”Jag uppfattade att folk var extremt hungriga på ny musik de åren”, säger Örjan Lindbeck från Le Sport.

”Musiken var väldigt tillgänglig och utan att det märktes speciellt mycket för oss som musikutövare så kunde över en natt massor och massor av människor få tillgång till våra låtar. Det fick vi uppleva först när vi åkte ut och spelade.”

Ett av de vanligaste lovorden om internet är att ”alla har möjlighet att publicera sig”. En av de vanligaste lögnerna är att ”alla har möjlighet att nå ut”. För det är enkelt att lägga ut musik, text, bilder eller vad ens intressen nu är, men det är få förunnat att få ett genomslag. Det jag nu kommer att påstå kan vara en romantiserad bild som har förskönats med åren och som kanske inte alls har förankring med hur det faktiskt såg ut. Men det är ju å andra sidan fallet med hela den här berättelsen.

Hösten 2005 och under hela 2006 finns mängder av enskilda producenter, band, artister och kollektiv som använder sig av samma process som mig när jag gör ”While we’re learning to forget”: Klinka lite förutsättningslöst, spela in och lägg ut låten direkt istället för att diskutera om man ska spela in och om den ska spridas. Vad som gör den här tidsperioden speciell är att det finns så många som sitter och väntar på att de ska släppa sina mp3:or.

Om musiken är bra nog får den uppmärksamheten som den förtjänar. Nya namn som ingen hört talas om hamnar på webbfanzinet Shaktars topplista, bokas till Digfis klubb eller sprids som mp3:or på små forum. Och det behöver inte vara artister som går vidare och når stjärnorna. Ingen förväntar sig heller det. Men varje bra mp3:a bidrar till den samlade festen.

Eller, som Örjan från Le Sport minns: ”Det fanns ett stort antal bra låtar från ett ungefär lika stort antal band.”

Det här är tiden innan Facebook och popvärlden består därför av en mängd små enklaver i form av dessa publikationer, bloggar och klubbar som alla driver sina egna agendor, som alla missionerar för just sin sorts musik. Resultatet blir både att det finns naturliga platser för artister att höra hemma på och att fansen kan plocka de bästa bitarna från olika håll och sätta ihop egna playlists.

För även om musiketiketter som Songs I wish I’d written, Service och Friendly Noise startas utifrån olika ideologier, olika facit om vad popmusik är, så är det viktigaste utfallet att mångfalden av artister som det bereds plats för på andra ställen än bandens egna MySpace-sidor ökar.

»While we’re learning to forget” är den första låten jag släpper med det snabbt tagna Mr. Suitcase-aliaset. Även om mikroframgången ger mig inspiration att fortsätta och jag kommer att släppa ett album och två EP:s så blir aldrig någon låt mer omtyckt än den. Det är också talande för tidsperioden. Och på inget sätt negativt.

Popmusik ska vara flyktig, brinna i en sekund och slockna. 2005-06 lyser lågorna starkt.