Kapitel sex: Motsägelser har alltid varit centrala

Hösten 2004. På sajten Twisterellas forum postas en länk till en mp3-låt med omdömet att det är en fantastiskt fin poplåt. Jag klickar på länken och får hem Armin van Buurens ”Burned with desire (Rising star remix)”, en sju minuter lång, riktigt fläskig trancedänga.

http://www.youtube.com/watch?v=Xt7Mk2tnmbc

Den har den engelska vokaltrancedrottningen Justine Suissa på sång, stråkmattor som fyller vilket arenarave i Holland som helst och väna pianon som klingar över syntmattorna. Den smakar saltvatten. Den är en soluppgång på Ibiza. Och den är rejält fläskig.

Andreas Tillianders knaster, Pluxus melodier och Sagor & Swings skogsorglar har omdefinierat vad indiepopscenen står för och nu har det alltså gått så långt att något av det mest oheliga inom musiken – glowsticktechnon – kan postas på ett indieforum utan att ögonbryn höjs.

Ironiskt? Nej. Postironiskt? Nej. För faktum är att den som skriver inlägget har rätt. Det är en fantastiskt fin poplåt.

Att begreppet ”indiepop” inte längre betyder treminuterslåtar på gitarr är inte så mycket ett resultat av att det helt plötsligt finns band som har andra infallsvinklar, utan av att attityden till musiken förändrats. Det teoretiseras om ”popism” eller ”anti-rockism”, vagt definierade estetiska ramar som bra musik per definition hamnar mellan.

Den traditionella rockmusiken och de traditionella betraktarna av den återkommer ständigt till vissa värden, vissa egenskaper som de menar kännetecknar ”genuin” rockmusik. Denna inställning får av den brittiska musikern Pete Wylie under tidigt åttiotal ett namn: Rockism.

Bara genom sin existens och sitt förhållande till musiken är postpunk- och new romantic-banden anti-rockistiska och det är en hållning som tilltalar den nya popscenen på 2000-talet. Den förändrar också musikklimatet. När en fluffig arenatrancedänga eller Alizées ”J’en ai marre” plötsligt blir viktiga så spelas de på klubbar, lämnar intryck på folk som är där. Det ger ringar på vattnet och snart försöker popband i andrahandslägenheter imitera ljuden.

Jag skriver ett par artiklar för sajten Twisterella, paradoxalt nog döpt efter en Ride-låt men närmast militant i sin hållning mot allt som ses som ”rock”. Noterbart är att ”rock” i det här fallet inte nödvändigtvis behöver betyda Marshall-stärkare och skinnjacka. Vid ett tillfälle skriver jag något på forumet om en ny producent som lyssnat lite för mycket på tidiga Aphex Twin och menar att man inte behöver försöka pinka in det territoriet igen eftersom det redan är gjort.

Snabbt får jag höra att jag är ”rock”. Berättat så här låter det kanske som en osympatisk hållning, som ett skitnödigt ställningstagande mot ett inbillat etablissemang. Det tycker jag också då det begav sig, men i efterhand inser jag att det är att göra det för lätt.

Twisterella är en sajt som uppskattande tar emot en lång text jag skrivit om Peter Gabriels ”Mercy street”, ett albumspår från ”So” som jag dissekerar en sen natt med regnet fallande utanför. För mig, som är bekant med personerna som hänger på sajten men aldrig är en av dem, är det naturligtvis oerhört förvirrande. En åsikt om Aphex Twin-influenser är rock men Peter Gabriel pop?

Jag kan faktiskt aldrig förstå det där själv. Och att nu försöka summera det jag aldrig förstått är naturligtvis ett självmordsuppdrag.

En av de drivande bakom Twisterella är Mattias Holmberg. Han har också läst tidningen Pops alla nummer och köpt skivorna på deras hundrabästalista. Men när han flyttar till Stockholm börjar han intressera sig för vad som händer på ställen som Pop inte berättar om. Han upptäckter en indiescen han upplever som betydelsefull på riktigt och under årtiondet som följer är han inblandad i sajten Twisterella, klubben Attention Stockholm, skivbolaget Friendly Noise och bloggen The Jet Set Junta.

Från mitt utifrånperspektiv är den gemensamma nämnaren för dessa projekt kompromisslöshet. Tron på den röda tråden. Övertygelsen om vikten av att ha en agenda och att driva den.

Själv gillar jag nya Doves-singeln (”rock”) samtidigt som nya Isanalbumet (”pop”) och jag kan avundas deras medvetna hållning eftersom det oftast är kompromisslöshet som leder till att bra grejer blir gjorda. När jag frågar Mattias om vad ”pop” egentligen är på 00-talet får jag ett svar som till sist får bitarna att börja falla på plats:

”Jag antar att det kändes meningsfullt att använda begreppet ‘pop’ för att uppvärdera sådant som varit nedvärderat inom rockjournalistiken: lätthet, lekfullhet, ambivalens, komplexitet, färg, form, konstnärlighet och tilltalande estetik”, säger han.

”Att använda popbegreppet var även ett sätt att distansera sig från postrock och amerikansk alternativrock, sånt som killar som skriver i musiktidningar och fanzines alltid tenderar att överskatta. Allt det här är givetvis fullt av motsägelser. Musiken vi brydde oss om var ofta extremt opopulär. Pop fick istället innebära något estetiskt.”

Pop som form, färg och ambivalens. Pop som något öppet. Jag inledde den här historien med skiftningen som skedde i slutet av 90-talet när popen börjar omdefinieras. Jag framställde det som ett nästan oförklarligt skeende. Men om fler ställer upp på Mattias Holmbergs beskrivning av vad ”pop” är så är det ju snarare oundvikligt att det sker.

”Begreppet ‘popism’ stod också för något annat i den högkvalitativa internationella bloggosfären”, fortsätter Mattias.

”Där var det mer bokstavstroget ursprungsbetydelsen, det som är populärt, Britney Spears, Timbaland. Det vi pratade om skulle i många fall ses som rockismer ur ett internationellt perspektiv och när tidningen Ondskan publicerade en intervju med Lasse Holm fick jag erkänna att jag nog varit rockist (åtminstone på mitt sätt) hela tiden.”

Pusselbiten som alltid saknas för mig är hur det för dem på Twisterella går att kombinera anti-rockismen med att ta de egna projekten på så stort allvar. Eller att över huvud taget ta musik på allvar. Hur kan det vara okej att stå och gråta till My Favorite men inte att göra detsamma till Bob Dylan?

Från mitt perspektiv ser det alltid ut som en motsägelse, som en slags autentisk icke autenticitet. Jag presenterar min invändning för Mattias.

”Motsägelser har alltid varit ganska centrala. Det finns till och med inbyggt i namnet med ‘friendly’ och ‘noise’. En del av grejen, och en anledning till att vi lockade till oss människor med olika smakprofiler men någorlunda liknande inställning och förhållningssätt, var att det hela tiden rådde en viss osäkerhet om vad som gällde. Det var lite luddigt att definiera, därmed öppet att fylla med eget innehåll.”

”Jag tror det karaktäriserade allt jag var inblandad i under den här tiden. Och ‘autentisk icke-autenticitet’ tycker jag låter som en utmärkt sammanfattning. Det var nog inte det äkta och innerliga i sig som vi vände oss emot, utan att det hade kidnappats och lagts i likadana skägg- och flanellskjortelådor”, förklarar han.

Även om popmusiken festar, är färgglad och ger sig ut på äventyr betyder det inte att den tar lätt på sig själv. Ett par månader innan Armin van Buuren-låten postas på Twisterellas forum kliver Johan Duncanson från The Radio Dept. in på skivaffären Doolittle i Lund. Med sig har han ett exemplar av gruppens nya EP, ”Pulling our weight”, som precis skickats iväg i sin klara version för att tryckas.

Han spelar den för en som jobbar i butiken och som gillar deras debutalbum. Responsen blir sval. Han som lyssnar tycker att det låter ungefär som albumet, att inte så mycket hänt.

”Jag ringde till Martin som ringde till skivbolaget och skrek ‘Stoppa pressarna!’ men det var försent”, berättar Duncanson.

”Den hade skickats till tryck och jag var väldigt nära en panikångestattack då. Vi var deprimerade ända fram tills att EPn släpptes.”