Kapitel nitton: De dansade en sommar

En av de sorgligaste texter jag läst är en intervju med Justine Frischmann, före detta sångare i Elastica. På 90-talet är hon the shit, frontfigur i ett framgångsrikt britpopband, en av personerna som hela Cool Britannia graviterar kring och dessutom med Damon Albarn som pojkvän. I intervjun berättar hon när bandet efter grava drogmissbruk och uppslitningar äntligen kommer tillsammans och börjar spela in en skiva igen.

Det känns bra. Det känns som att de är på gång. Det känns som att det här kan bli något. En dag springer de på Robbie Williams, då bara känd som en ex-Take That-snubbe som hänger runt och festar i innekretsar. De undrar vad han gör där och han säger att han börjat spela in solomaterial i en studio bredvid och frågar om de vill höra. Elastica följer med in och Robbie spelar upp låten som han håller på att jobba med.

Det är ”Angels”. Justine berättar i intervjun precis hur knäckande det är att höra den. Knappt har den före detta boybandhjälten börjat sjunga till pianointrot innan hon förstår: Det är över. I exakt den sekunden förstår hon att hon själv, hennes band och alla hon umgås med är passé, gårdagens nyheter som aldrig kommer bli Cool igen.Demoraliserad slutför hon albumet som floppar, allt medan grupperna från britpopvågen splittras, vännerna runt omkring henne börjar leta nya karriärer eller lägger in sig på rehab.

Efter det galna år 2005 finns ett sådant uppvaknande också i den här historien. Konstigt vore det annars, eftersom den är uppbyggd av Ögonblick. I december 2005 publicerar Dagens Nyheter sin lista med ”Pophopp” inför det kommande året. Bara att sålla ut namnen ur det digra utbudet måste ha varit en utmaning. Just då och där känns det som att alla stirrar in i solen och allt är möjligt. Om vi bara vetat. Festen är snart slut. För den här bloggpopvågen.

Sedan de slagit igenom hos de breda massorna har Le Sport ofrivilligt fått stå symbol för ”den nya poprörelsen”. Den nya sortens indie som inte handlar om att stå och skava i en replokal utan om att sitta hemma och göra hits, bränna och ta med sig ner på klubben. Jag vet att de inte vill det. Eller, med ett bättre ordval: Jag vet att de inte ser sig själva så. De är med för att ha kul, för att spela musik och få en och annan festkväll på kuppen.

Att de orkar upp på Trackslistan och stannar där i fem veckor med ”Tell no one about tonight” är egentligen helt sjukt (hela världen lyssnar ju på James Blunt). Att de får framföra den live – komplett med hotellpianobarsintro – på Svt likaså. Fredrik står där med sin svarta boa och Örjan är precis lagom off-key, precis på det där sättet som gör hans sång så fin. Men frontlinjen är också alltid den som tar de första kulorna.

Så var det i Verdun 1916 och så är det i Popstockholm 2006.

I början av april 2006, inte ens ett år efter att jag ser dem i den där källaren på Hägerstensåsen, släpper Le Sport fullängdsalbumet ”Euro deluxe dance party”. Euro-retroestetiken är lite för överdriven. Soundet är lite för cleant, fritt från det där rastlösa. Spåret ”If Neil Tennant was my lover” uttrycker referenserna lite för exakt. Det som tidigare varit subtilt och snygga flörtar blir skrivet med tjock filtpenna över omslaget.

När Jonna Sima skriver sin recension i Aftonbladet är det mitt Justine Frischmann-ögonblick:

”De dansade en sommar. I fjol gjorde Örjan och Fredrik i Le Sport ep:n ”Tell no one about tonight” – ett lyckligt förhållande mellan Pet Shop Boys och New Order. I ett par veckor var det sommarens anthem. Men nu när debutalbumet släpps upplever jag samma känsla som Similous debutalbum från förra året gav mig. Det låter enkelspårigt, platt och 80-talssentimentalt på ett osunt sätt.”

Inte ens två månader senare står de inför 10000 personer på Popagandas stora scen, med fullt band och arenavärdighet. Det ligger en konstig känsla kring spelningen, och hela festivalen för den delen. Som nämndes i tidigare kapitel är det en vansinnigt fin uppställning som festivalen bokat. Det är sällan man kan använda uttrycket ”alla var där” annat än retoriskt. Men när jag vaggar genom dimman de där nätterna och skakar hand till höger och vänster är det svårt att inte känna så. Men det är ändå en märklig air.

Historiker som läser den här texten kommer att peka fingret och säga att det är en efterkonstruktion och fråga sig hur jag har fräckheten att säga så här mer än tre år senare med facit i hand. Jag ber historikern även se inledningen av Le Sports spelning på stora scenen innan han eller hon klagar på mig. Under tunga skyar och hällande regn öppnar de med ”Lovetrain”, en instrumental låt från albumet som de inlett spelningar med så länge jag följt dem. Bandet plockar ner den och Örjan Lindbeck stegar fram till mikrofonen.

”Ni ska inte låta vädret bestämma över er. Om nån ska bestämma över er ska det vara någon som ni tycker jättemycket om, och då ska ni låta den personen bestämma allt. Men sen kanske den personen tröttnar på att bestämma och bestämmer att ni ska vara ensamma och bortglömda. Men det gör ingenting för sånt kanske man behöver för att behålla skärpan. Vi kommer också bli bortglömda, och ensamma, och lämnade… av er.”

De ser redan slutet. Jonna Sima ser det. Vi andra är för fulla för att inse det. Popaganda 2006 är dödsmässan för festen som skakar om året innan. Det är stunden sent på natten när man fortfarande tycker att man har kul men en efter en går från partyt. Till slut sitter man själv med den halvsovande värden och funderar på om det är god etikett att stanna.

Efter det visar sig tecknen ett efter ett. Under sommaren dyker Juvelen upp med sin slicka funkpop och Fibes! Oh, Fibes! släpper ”Emotional”. Ett album som hellre vill åka längs den amerikanska västkusten med armen ut genom nervevad ruta än att drömma om att vara någon ur persongalleriet som tittar förbi i ”New Order Story”. Deras ”Can’t be so” låter som om den är producerad av före detta Doobie Brothers-medlem i en takvåningsstudio i Los Angeles.

Samtidigt börjar Michael Mayer väva in Fleetwood Mac i sina DJ-set, Justus Köhncke hittar slap-basen i ”Advance” och det blir uppenbart att opolerade housepianon är gårdagens nyheter. Bara ett år tidigare skulle alla skrattat gott när Family Guy-karaktärerna står i en karaokebar och sjunger Journeys ”Don’t stop believin’”. Nu blir den plötsligt ett oironiskt rättesnöre.

På uteserveringar återupptäcker en välklädd publik den snyggt producerade båtklubbsrocken, förmodligen som en reaktion på ett par år av halvtaffligt producerad sovrumsindie. På sin MySpace-sida skriver Juvelen ursäktande ”You can’t really mention Prince as an influence these days, can you?”. Men det är precis vad man kan. Prince är förmodligen den hippaste referensen som det går att ha just då.

Sajten Shaktar lägger ner. Det går längre och längre mellan kvällarna på Digfi:Mix. Spelningar med nya mp3-dagsländor är inte längre samma sorts wow-upplevelser.

Den definitiva spiken i kistan för den här tiden slås i den 6 oktober 2006. Det går att vara så exakt. Jag har sett det komma, tolkat tecknen och är egentligen inte oförberedd. Men samtidigt är det ett hårt uppvaknande. Den dagen i oktober släpps på samma dag tre nya grejer från tre stora namn och det skrivs inte ett ord i någon tidning.

Där Unarmed Enemies inte ens ett år tidigare får mediaplats efter en ep och två snygga frisyrer släpps nu sprillans nytt från tre av de samtida grundpelarna i den nya angelägna indiepopen och det är helt tyst. The Radio Depts ”We made the team”, The Tough Alliances ”Escaping your ambitions” och The Embassys ”A compact disc including The Embassy” uppmärksammas på bloggarna men tigs ihjäl i papperspressen.

Det gör ingenting för musiken eller för deras fans, bloggarna har ju koll ändå. Men det är onekligen en slags slutgiltig punkt. I boken om sovrumsindiefesten har vi länge märkt att sidorna blir färre och färre mot den högra pärmen och plötsligt vänder vi och det står SLUT i svarta versaler. För vissa, som Örjan i Le Sport, blir det ett välbehövligt andrum.

”Det var hårt att göra musik. Vi tjänade inga pengar alls och jag var tvungen att ha flera saker på gång för att överleva. Under ett och samma år gjorde vi minst femtio spelningar, spelade in och släppte en skiva och samtidigt läste jag in naturämnena på komvux och jobbade extra i foajén på Cirkus. Det var slitigt och jag brände ut mig helt”, berättar han och menar att det var lika bra att det fick ett slutdatum.

”Jag vet inte om det fanns tillräckligt stort kapital av drivkraft och talang för att fortsätta. Kanske var det också lite smalare musik som attraherade en publik som tröttnade snabbare än Winnerbäcks fans. Jag hoppas det!”

Precis vid samma tidpunkt sitter jag och jobbar med min Mr. Suitcase-fullängdare. Den tidiga uppmärksamheten för ”While we’re learning to forget” har rört upp en massa komplicerade känslor i mig. Kanske är hela min sejour som musikskribent ett feltänk? Kanske är det att skapa musik jag borde satsa på istället? Tankarna börjar virvla, jag funderar på att gå all-in och se hur långt Mr. Suitcase går att ta.

I oktober 2006 förstår jag att det är barnsliga drömmar, att den eventuella våg jag skulle ha kunnat ta fart på redan har spolat upp på stranden och dött av. Och jag behöver en våg om det ska bli något, för att skriva musik har jag aldrig varit särskilt bra på. Men när hajpen för elektronisk indiepop är över känner jag att det bara är dags att ha kul, att skriva musik med samma inställning som jag skriver min blogg eller läser böcker: för att det är en trevlig sysselsättning.

Jag släpper mitt album ”Guidelines for an emerging century” i april 2007 och det kommer ut i ett musikklimat som är totalt annorlunda än det varit ett år tidigare på Popaganda. De nya artisterna som är i skriket är skickliga på riktigt, inte bara i rusets dimmor. Att göra en låt och släppa som mp3 samma dag känns plötsligt barnsligt. Anna Ternheim har släppt ”Separation road”. Annika Norlin har släppt sitt Säkert!-album.

The Field turnerar runt världen med sin poppiga cut-uptechno. Anna Järvinen filar på ett mästerverk. Frida Hyvönen likaså. Lykke Li lurar i vassen. Det har inte ens gått fem år sedan jag dyker upp lite bortkommen och blyg till en lägenhet på Möllan för att se The Radio Dept. ”spela in”. Men förutsättningarna är radikalt annorlunda. Som av en händelse, eller för att jag har haft rätt hela tiden från början, är just The Radio Dept. ett av de band som överlever 2006. Och jag tror att kärnan till det finns i Dagens Nyheters recension av just mitt eget album.

Som en epilog över tiden från slutet av 2004 fram till Popaganda 2006 tycker jag att recensenten Johanna Paulsson träffar ganska mitt i prick. Genren sätts till ”klubbpop” och hon skriver:

”Med några gedigna ep-spår och remixar i bagaget har Mr Suitcase stakat ut riktlinjerna för ett sorgligt men studsigt ideal. När kappsäcksmannen Billy Rimgard albumdebuterar samsas inslag av akustiska instrument med baspumpande och eftertänksamhet halvvägs mellan dansgolv och vardagsrum. […] Men trots dynamisk finess och lagom nostalgiska syntljud känns ’Guidelines for an emerging century’ stundtals en smula skvalpigt. Vad som saknas är […] ytterligare ett par spår med den luftiga hitkänslan hos Pet Shop Boys-flirtande fjolårslåten ’Ours is a time for falling in love’.”

Jag ska försöka bryta ned vad hon säger i ett slags nyktert, objektivt destillat:

1. Artisten har lyckats i enstaka spår och remixar.
2. Han gör ett tappert försök att förverkliga sina ambitioner i fullängdsformat…
3. …men det blir skvalpigt och lite trist. Inte alls som i enstaka spår och remixar.

Det intressanta här är inte Johanna Paulssons bedömning av mitt album, utan att de här tre punkterna skulle kunna vara en beskrivning av de flesta album som kommer under de här åren. Det här är en subjektiv berättelse och tittar jag till mig själv blir det uppenbart. Det är inte många fullängdare från den tiden jag plockar upp, med undantag för Nicolas Makelberges ”Dying in Africa”. Och de ”stora” namnen, förstås.

De som jag redan nämnt. De som släpper nytt på samma dag. Och Action Biker. Och Differnet. Och några till. Men i någon slags generalisering är det undantagen som har förmågan att klara av fullängdsformatet på samma sätt som de gör i flyktiga blogghits. Det här är inget underkännande av dem. Det är heller ingen diss av namnen som kommer och ritar om kartan. Tvärtom är det komplett och fullständigt nödvändigt för att de här kapitlen ens ska kunna skrivas.

Det finns en enkel regel när det gäller popmusik: Det verkligt magnifika och oumbärliga överlever alla regimskiften och fortsätter vara relevant. Allt som man kan minnas med glädje dyker upp, brinner skarpt under en kort tid och går under. Det är bara medelmåttorna som består utan att glänsa, som fortsätter att puttra i sakta mak utan att någonsin få upp farten.

Under några månader är jag med om en fest som aldrig verkar stanna, som aldrig gör en besviken. Att de flesta sedan går under med skeppet gör ingenting alls.

Att ha hoppats på något mer skulle ju ha varit idioti.