Kapitel nio: Garmonbozia

Att indiescenen med sitt nya intresse för elektronik skulle upptäcka den fast pumpande bastrumman var väl självklart. Men jag måste medge att det kom från ett ganska oväntat håll.

Juni 2002. I källaren till en sylta i Stockholm som heter Läckerbiten, ett utrymme ungefär lika stort som ett genomsnittligt vardagsrum, huserar klubben Attention Stockholm en gång i månaden. På övervåningen sitter södermalmsfyllon och allmänt äckliga gubbar och dricker fulöl och på undervåningen spelas den bästa musiken från ett brett spektrum – ur skivspelare och av en liveakt.

Surrealistiskt med tanke på pubens sjaskighet men ett ställe där man känner sig hemma.

Den kvällen i juni är liveakten någon som kallar sig för Lars Blek. Egentligen heter han Axel Willner men det vet jag inte då (jag kallar honom ”Lars” flera gånger när vi springer på varandra efter den kvällen).

Om jag blundar tror jag mig minnas ungefär hur det var. En tunn liten kille fingrar på sin laptop och hukar sig medan bakgrundsspåret startar över en gitarr med en uppsjö ljudeffekter inkopplade. Långsamma, ambienta tongångar börjar pulsera.

Direkt när Lars Blek börjar smeka fram sina harmonier på gitarren händer något. Lokalen blir helt tyst. Knäpptyst. Folk vågar inte ens ställa ner sina ölglas. Nya besökare som kommer nedför trapporna till källaren, skrattande och högljudda, möts av förmanat stirrande från oss som redan är där och tystnar skamset.

Ett par år senare – när Axel Willners olika persona kläckt fram en uppsjö av kompositioner som redan borde varit klassiker men som förblir noggrant bevarade hemligheter på Soulseek – ska det äntligen tas ansvar och en samlingsskiva med hans bästa låtar är på väg att ges ut. Jag blir ombedd att skriva liner notes, tackar ja och försöker ta mig tillbaka till den där kvällen när Lars Bleks ambient sipprade fram genom högtalarna. Jag inleder:

”In a fraction of a second, you know when something is special. The first keystroke from a Debussy piano piece, the first time eyes of soon-to-be-lovers meet… You just know. It’s there, right away, that special feeling. I knew immediately.”

Herr domare, jag lägger fram historiskt bevis 1A för att den spelningen börjar med ett Ögonblick. Samlingsalbumet ges aldrig ut, för världen har större saker i åtanke för Axel. Under den där tisdagskvällen på Läckerbiten är det däremot ingen som vet det.  Jag köper en CD-R av honom efteråt. Den har ett snyggt omslag i grå kartong med minimal, handskriven text på och är märkt med GAR01: det första släppet på Axels egen etikett Garmonbozia.

På hans hemsida står också den spelningen inskriven som den första, så det är inte omöjligt att det är där historien börjar. Med ett Ögonblick.

Axel Willner är en flitig producent. Som Lars Blek väver han fram finstämda små stycken med laptop och gitarr, tyngda av moll och melankoli. Under namnet Cordouan gör han monumental ambient som passar bra som soundtrack till en övergiven fyr i vinterstorm.

Andra projekt han ligger bakom eller är med i heter saker som Speedwax, Porte och James Larsson. Allt ges ut på Garmonbozia som han startar efter att ha fått förfrågningar om att bränna skivor med Lars Blek-låtar. Han beslutar att göra finare omslag än bara handskrivna papper i fodral av hårdplast.

När det första släppet är ute fortsätter Axel att ge ut kompositioner som vänner och bekanta skrivit. Med mattkniv och Karlssons klister sitter han och gör förpackningar för de långsamma ljudexperimenten.

”Vi släpper det såhär för att hålla nere priserna och kunna sälja skivorna så billigt som möjligt”, berättar Axel för mig när jag gör en intervju med honom till Sonic något år senare.

”Vi vill kunna göra allting hemma, från musiken till paketeringen.”

En dag kommer en MP3:a med ett nytt projekt från Axel. Han kallar sig nu The Field och låten heter ”Sun & ice”. Det är mjuk, bubblig techno med mycket luft, lite som musiken Wolfgang Voigt gör under aliaset Gas. Fast med mer optimism.

http://www.youtube.com/watch?v=mhdqW7m4a9g

Han börjar spela live med sina loopade, repetitiva samplingar över stadiga beats. Sammanhangen är för tiden lite udda – det är inte på technoklubbar där publiken är vana vid soundet utan på popklubbar vars publik får lära sig att dansa till något annat än melodier.

Om Pluxus för många är en inkörsport till analogsyntar och mer avantgardistisk electronica blir The Field detsamma för minimal-technon. Och The Field är också det som ger Axel Willner framgången han samlat ihop till.

2005 släpper Kompakt tolvan ”Things keep falling down”, två låtar med The Field som ska eka över Europa. Då är den tyska technoetiketten stekhet och har tonvis av fans som lyssnar på allt som släpps bara för att det är Kompakt. Istället för att drunkna i mängden av tolvor som ges ut går Axel vidare till att ge ut albumet ”From here we go sublime” 2007, en fullängdare som drar ner hyllande recensioner.

The Field har gått från Läckerbitens källare till världsturnéer. Att det är just 2005 som han debuterar är egentligen helt logiskt.

Det är samma år som 3:25,290.