Kapitel fjorton: 2005

Att technoartisten Unai står på technobarklubben Volupté och spelar pop för popfolk är kanske en perfekt ögonblicksbild från 2005. Men det vore fattigt att nöja sig med bara den. Jag har nog aldrig varit med om en så intensiv period som den mellan senhösten 2004 och sommaren 2006.

Varje gång man hamnar i ett drucket samtal i en bar, springer på en bekant på stan eller går in på någon av de sajter man följer är det som att ett nytt band dykt upp som är Det – en ny hit som man bara måste höra. Och mest anmärkningsvärt är att det ofta finns fog för hajpen, åtminstone då och där.

Som frilansande musikjournalist är det mitt ansvar att försöka hålla koll på allt och jag tror att det är just den här tidsperioden som dödar yrkesrollen ”Den frilansande musikjournalisten”. Det är omöjligt att ha koll. De självpåtagna kritikerna och smakdomarna plockas ned i samma takt som blogginlägg, forumpostningar och MP3-släpp läggs upp.

Sajten Shaktar startas och de hatar alla de gamla strukturerna. De börjar släppa MP3:or varje fredag för att promota det som de tycker är bra. Den frilansande musikjournalisten kan inte göra ett dugg åt sin situation när en publikation börjar sköta såväl hajp som utgivning. Det är underbart.

På forumet PS, dit läsarna av Twisterella sökt sig efter att den lagt ned, postas en länk till en hemsida med en uppmuntrande kommentar om att det finns en smash-hit att lyssna på. Jag klickar mig dit, upptäckter bandet Eurosport och deras hit ”Tell no one about tonight”. Den första kontakt bandet får är ett upprört mail från tv-kanalen Eurosports jurister i Frankrike som kräver ett namnbyte. Bandet svarar juristen att de numera kallar sig för det han har som egennamn.

”Vi tänkte att om han snor vårt namn snor vi hans”, säger bandet när jag frågar om händelsen senare.

Nu blir det inte så. De ska senare komma att kalla sig Le Sport. Men när jag hittar den där hemsidan heter de fortfarande Eurosport och ska snart spela på en pizzeria i Sockholmsförorten Hägerstensåsen. Vi är fyra stycken som åker dit. Vi tror att vi fortfarande är unga men på klubben Natten är vacker som huserar i pizzerians källarvåning känner vi oss gamla.

Där nere dansar indiekids med noggrann kajal och där uppe sitter alkisarna vid sina Jack Vegas maskiner och stirrar på indiekidsen som är tvungna att passera dem på väg mot ställets enda toalett.

Eurosport börjar sin spelning. Jag ser en röd Fred Perry-jacka som spelar gitarr och en lugg vid en vocoder. Eurobeats, Peter Hook, Hacienda. ”It will never last so tell no one about tonight.” Men det är ju precis vad jag vill göra, jag vill skrika till hela världen om den där natten. Vi ramlar ut i regnet och letar upp en nattbuss hem. Den går halvvägs. Jag tar taxi sista biten och Kungsholmen ligger tyst och mina öron ringer fortfarande men jag sitter mig vid klaviaturet och fingrar taffliga housepianoslingor till morgonen kommer.

Det blir många sådana kvällar under 2005. Sajten Digfi kör en klubbkväll varje månad med sajtens skribenter som DJ:ar och väl valda band på scen. Digfi:Mix arrangeras på Nalen Bar, samma skrymmande valv där Volupté huserar på torsdagar. Det räcker med att se vilka namn som de bokar för att förstå hur mycket talang som är i luften: Kalle J, Action Biker ft. Flow Flux Clan, Kocky, The Honeydrips, The Radio Dept., Most Valuable Players, Dwayne Sodahberk, Nicolas Makelberge, Differnet, Kissing Mirrors, Montt Mardié, Komatrohn, Paddington DC.

Och vi dansar till Alyoas ”It’s been too long”. Och Booka Shades ”Mandarine girl”. Och Justus Köhnckes ”Elan”. Technoproducenter som Dominik Eulberg har börjat flirta med den tidigare så förbjudna trancemusiken och när de väl släpper lös den anden ur flaskan finns det ingen hejd längre.

På Digfi:Mix spelas stora, fluffiga, melodiösa trancelåtar sida vid sida med svenska poplåtar och hippa hits som Benjamin Theves ”Texas”. Det ärr helt okej att sträcka händerna i skyn till Deux ”Sun rising up (Jupiter Ace remix)” även om man står i Nalen Bars trånga utrymmen snarare än på en Ibiza-strand. Jag har ett tydligt minne från en av de kvällarna: Någon har lagt på Draft 2 Designs ”Basic draft” på skivspelaren. ”Basic draft” är hangartrance.

Det är en gigantisk låt som egentligen bara passar klubbar med 8000 besökare i en soluppgång. Precis 5:48 in har låten plockats ned till nästan total tystnad när en melodislinga börjar långt, långt borta. Först är den bara som ett muller, men långsamt växer den, och växer den, och växer den.

Jag minns att vi är ett par stycken som berusade på ”dansgolvet” bara står och skriker rakt ut. Inte uppmuntrande ”woooo” eller igenkännande ”jaaaa” – utan bara vrål. Rakt ut. För just då och där är den melodin, de ljuden och den fanfar av färger som låten exploderar i när den kommer igång igen, det bästa vi hört.

När jag lyssnar på den i dag så känner jag ingen nostalgi över huvud taget. Det är en svulstig, plastig låt, modellerad för att fungera just på de där enorma raven som på alla sätt är väsensskilda från snygg estetik. Men just då och där är den ”pop”. Till Le Sports ”Tell no one about tonight” och dålig fatöl är det givet att älska den. Och The Killers ”Mr Brightside (Jacques Lu Cont’s Thin White Duke remix)”.

Samma sorts energi finns i hela musikklimatet under hösten och vintern 2005. Folk släpper låtar på nätet, de bränns på en skiva och vi står där på klubben samma kväll som den släpps och är fulla och dansar. Lika mycket varje helg. Kalle J samplar en bit av Ratatas ”Bara du”, lägger ett beat över och släpper den som ”Vända allt”. Otur och Johan från Nicolas Makelberge spelar in låten ”Additional love” och lägger ut.

Folk börjar remixa varandra till höger och vänster. Le Sport remixar Unarmed Enemies. Cat 5 remixar Le Sport. Tomas Bodén i Differnet slår ihop The Embassys ”It pays to belong” med Gabriel Anandas ”Bassmaschinchen”. Nicolas Makelberge remixar Friday Bridges ”It girl”. Ola Salo remixar Lo-Fi-Fnks ”Wake up”. Sophie Rimheden och Sofia Talvik gör ”Xmas on the dancefloor”.

Den lilla indiens estetik med att spela in och släppa fort blandas upp med den kontinentala, ecstasy-stinna dansmusiken och ut kommer ett monster. Det händer inte bara i Sverige utan också utomlands. Ett av de största albumen det året är Mylos ”Destroy rock’n’roll” som även det står lika mycket i popen som i dansmusiken.

Det sägs att varje tid kan beskrivas med tre ord. Från början var treenigheten enkel, med ”fadern, sonen och den helige ande”. Men vi är inte nöjda. Vi börjar krångla. ”Frihet, jämlikhet och broderskap” blir franska revolutionens slagord. Tiden går. Snart skriker folk ”love, peace and understanding!” och därifrån är det inte långt till ”sex, drugs and rock’n’roll”. Vår generation letar länge efter ett uttryck som är vårt eget och på 00-talet finner vi det: ”Kopiera, klipp ut och klistra in.”

Allt rinner ihop, blandas samman och kommer tillbaka som något annat på ett sätt som gör att en låt blir mer än bara en låt: den blir till kreativt bränsle som någon annan fångar upp och använder. Mest tydligt är det på Erlend Öyes ”DJ Kicks”-samling när han sjunger texten från The Smiths ”There is a light that never goes out” över Röyksopps ”Poor Leno”. Eller när The Tough Alliance spelar på Popaganda 2005 och väljer att oannonserat mima till The Embassys ännu osläppta låt ”Some indulgence”.

Vad är det? Vi vet vad en remix är. Vi vet vad en cover är. Vi vet vad samplande, gästjammande och helt simpla låtstölder är. Men för ovanstående och tusen andra exempel saknar vi ett bra ord. Vi behöver minst tre: ”Kopiera, klipp ut, klistra in.” Där jag på gymnasiet stirrat igenom tidningen Pops listor över världens 100 bästa album är det nu MP3-bloggen L’Amour A Trois dagliga postningar som blir ciceron.

De postar ny svensk pop, omarbetningar, mash-ups, gamla klassiker, ambient, drone, techno och Ibiza-trance helt utan regler. Belle & Sebastians ”Another sunny day” ena dagen och Flow Flux Clans ”Slowmotion ears, widescreen eyes” nästa. Talk Talks ”It’s my life” ena dagen och Discolors ”Ofvandahls” nästa. Där blandas små, svenska indieband och Kelley Polar och Kuruyakin och Zeigeist och Isolée och The Postal Service.

Där hör jag första gången Gentle Touchs ”Memories” och ”Now that’s what I call indulgence”, The Tough Alliances omarbetning av The Embassys hit. Det är en vansinnig blandning, helt i samma sorts technicolor-palett som det där ögonblicket när alla börjar skrika rakt ut till ”Basic draft” på Digfi:Mix. Det är omöjligt att gå från L’Amour a Trois via Shaktar till låtlistan från senaste klubb Kilotin utan att känna en stark, intensiv känsla av att något stort händer.

Jag skulle kunna göra det här kapitlet långt med bara låttitlar. Men om jag bara får välja en låt för att representera partyt mellan senhösten 2004 och sommaren 2006 så är det nog Trentemöllers remix av Röyksopps ”What else is there”. Där finns allt: Pop, Karin Dreijer, näsblodstechno, den där svulstigheten som ändå är helt okej. Fast, å andra sidan: Om jag nämner den så tippar hela skutan över åt det monotona, minimala hållet och det var ju inte så det var.

Indiepop är fortfarande pop så The Embassys ”Some indulgence” måste också representera här. Och ”My Apologies”, samarbetet mellan Honeydrips och Otur. Och när jag börjar namedroppa känner jag att det är svårt att sluta.