Kapitel fem: Aldrig förstå

Det är fortfarande onormalt varmt när jag lämnar Malmö. I huvudet snurrar tankarna. Först och främst vill jag desperat höra de färdiga låtarna som jag bara fått små snuttar av under mitt besök.

Sedan undrar jag hur det ska gå att skriva en artikel om The Radio Dept. och deras inspelningar. Eller, deras planerade inspelningar. I texten jag skissat på i huvudet ska jag vara betraktaren som bara ser på under en kväll när bitar av ett album faller på plats. Men de kom aldrig närmare än att Max Weiland sa att han vill ”lägga en postrockgitarr” på låten som inte hade något namn, men som påminner om Blurs ”Sing” (numera känner vi den som ”Strange things will happen”).

På tåget sitter jag och läser artiklar för att få inspiration att skriva. Jag hoppas att allt det här är preskriberat nu för egentligen var jag nog en pinsam rockkliché. Jag läser Paul Morleys texter om New Order. Jag läser Madelaine Levys besök hos Radiohead ur en gammal Pop.

Jag läser Nick Kents recension av Televisions ”Marquee moon” – den som NME gav honom utrymme över två sidor att skriva.

Någonstans efter den inledande meningen i den tar jag fram papper och penna och skriver min artikel från början till slut. Nå, det kanske inte är direkt efter den inledande meningen men det blir en bättre historia om jag påstår det.

”I concur thus. Sometimes it takes but one record – one cocksure magical statement – to cold cock all the crapola and all-purpose wheatchaff mix’n’match, to set the whole schmear straight and get the current state of play down, down, down, to stand or fall in one, dignified granite-hard focus.”

Det där handlar lika mycket om The Radio Dept. för mig. Jag skriver artikeln så fort och hårt att jag knappt kan läsa min egen handstil när jag kommer hem och ska knappa in texten på datorn. Den behöver inte redigeras. Någonstans på ett gungande mjölktåg mellan Malmö och Stockholm släpper jag i ett granithårt fokus alla spärrar och får ur mig de nödvändiga orden.

Nervositeten och det tafatta fumlandet från lägenheten är såklart utbytt mot en inbillad världsvanhet. Men det tror jag också är preskriberat nu. Jag vet att det är en text jag ska få leva med, att jag har lagt ner ett kort som ska ligga och att jag satt mycket trovärdighet på spel.

Men jag känner att det är nu det händer. Det är nu texten är tvungen att skrivas.

När jag för första gången blir intresserad av popmusik på riktigt är det med avundsjuka och ett visst mått av bitterhet över att ha fötts i fel tid som jag tittar tillbaka på band som Ratata och Lustans Lakejer. Knäckt över att vi inte har en levande bandflora av det slaget i Sverige.

Det här är 1995 och jag hinner väl inte mer än tänka den tanken förrän band som Kent, Yvonne och bob hund dyker upp och egentligen skapar precis det jag är ute efter.

Men jag står nog lite för nära för att förstå det. Och jag är nog lite för ung.

En av anledningarna till att jag åker hem från Malmö med den här brinnande känslan inom mig är att jag känner på mig att det är på gång, att något stort ligger och jäser bakom hörnet.

I maj 2002 släpper The Embassy sjuan ”It never entered my mind”, en poppärla som lyser klart som en sol i zenit över balearerna. Det är en låt som kokar ner så många av de musikaliska referenser som man drömmer om att få höra en blandning mellan, till en estetiskt perfekt reduktion.

Latinamerika, syntstråkar, New Order, cut-and-paste. Med albumet ”Futile crimes” som följer är det uppenbart att The Embassy ska bli något. Man vet bara inte riktigt vad.

En annan indiehit den sommaren är Frankes ”Aldrig förstå”. Liksom The Embassy kommer de från Göteborg men till skillnad från dem finns det inget vackert, vänt eller varsamt i deras musik.

Franke är unga och otåliga. De skaver och slår genom rundgången och lånar The Jesus & Mary Chains ”Never understand” med lika stort hjärta som Håkan Hellström lånar från Morrissey. Att de till skillnad från honom aldrig ska stå på Skansen och sjunga visor för det semestrande svenska folket är uppenbart direkt.

Men när juli är som varmast känns det som att det inte finns några gränser för vilken betydelse Franke kan få för frustrerad indieungdom i Isola-städer.

The Embassy, Franke och The Radio Dept. bildar en triangel där de olika spetsarna är långt ifrån varandra men ändå del av samma figur. De känns som en helhet, som att de kompletterar varandra ungefär som Ratata, Lustans Lakejer och Reeperbahn hade gjort på Stranded Rekords.

Franke är förbannade och skramliga. The Embassy är stilsäkra och medvetna. The Radio Dept. är vemodiga och vackra. Gemensamt för alla tre är den rastlösa attityden, missnöjet med sakernas tillstånd och den kompromisslösa hållningen till vad de anser är facit.

Dessutom sitter de alla på en potential som få andra band som dyker upp samtidigt ens kommer i närheten av. De experimentella akter som bildas efter det att Pluxus plogat banan är förtjusande på många sätt. Men det är svårt att föreställa sig genombrott för dem som går längre än att vara bakgrundsmusik i en SVT-dokumentär.

The Embassy, Franke och The Radio Dept. är band som föds i samma mylla, som är annorlunda och underbara, som har världen för sina fötter utan att låta som Melody Club, The Sounds, Bad Cash Quartet eller någon av de andra topplistbanden. Men de har inte heller konstmusik- eller proggambitioner som många i den smalare delen av indiefåran.

De får mig att känna att något händer. Och det är en känsla som är värd att stå eller falla för i ett enda granithårt fokus.