Kapitel ett: Against the tide

Oktober 2002. Lite mer än två år innan 03:25,290. Jag går genom ett Malmö som är så varmt att jag bara behöver ha t-shirt och byxor.

Ett par veckor tidigare sitter jag på sajten Bombens redaktion och klubbhögkvarter på Krukmakargatan i Stockholm. Vi pratar om en sjua som heter ”Against The Tide” med bandet The Radio Dept. och jag funderar på vad det är hos dem som jag gillar.

För egentligen är det inte ”min” musik. Oljud är förvisso relevant, det har det alltid varit. Men The Radio Dept. är så väsensskilt från hela min musikaliska bakgrund att det är långt ifrån självklart att jag ska tilltalas av dem.

Jag köpte den på chansning från backen med nyinkommet i skivaffären The Hits Hurt på Kungsholmen och nu kan jag inte sluta lyssna. Framför allt är det titelspåret som med sina distorsionsmattor fullständigt får mig att få slut på hyperboler.

Här har jag klarat mig ut på andra sidan av ett gitarrtyngt 90-tal och fått allt jag önskat mig genom barrskogselectronica och electroclash. Med min bakgrund i svart synt, Orbitals soluppgångar och de porlande ambienta bäckarna är början av 2000-talet en befrielse.

Äntligen har elektronisk musik kommit i ropet igen – men jag firar det med lager på lager av lofi-gitarr.

Jag kastar mig frivilligt tillbaka in i en värld där jag inte ens har hört referenserna som nämns när The Radio Dept. ska beskrivas. Jag skickar över en mp3a till en bekant som på 90-talet drev ett radioprogram i Göteborg som hette ”Vapour Trail” och som var nere med shoegaze och skrammel när det begav sig.

”Lyssna på de riktiga banden istället”, står det i svaret som han skickar tillbaka, med Slowdives ”When The Sun Hits” bifogad. Jag tycker att visst, den är bra. Men den är inte lika bra. Och den är inte här och nu.

The Radio Dept. är spännande och lite läskigt. Det är tunn is för mig. Ett band som jag inte kan kasta mig huvudstupa in i med en TB303-referens på tungspetsen. Även om deras gitarrer är en slags motpol till allt som jag lyssnat på under de senaste åren finns det associationer i deras musik som jag vet att jag gillar.

Mitt i deras oväsen hör jag… Pet Shop Boys. Jag vet att det låter konstigt. Jag vet att det ännu inte är en giltig referens för dem även om det ska komma att bli så småningom. Jag vet. Men de har samma slags vemod, samma slags blandning av blixtrande energi och sorglig uppgivenhet.

Eller, kanske inte uppgivenhet. Snarare uppdämd ilska som förvandlas till något skönt.

I mitten av september arrangeras Distro Grande, en inomhusfestival i de olika konsertlokalerna i Kulturhuset i Stockholm. The Radio Dept. ska spela och jag går dit utan att egentligen ha en aning om vad jag ska få. Inte mer än vad omslaget till ”Against the Tide”-singeln säger.

Jag har precis blivit utskriven från en operation och har med mig smärtstillare som kan fälla en häst. I mitt morfinluddiga tillstånd ser jag dem spraka igång och förutom synen av bandet på scenen kommer jag faktiskt inte ihåg särskilt mycket. Förutom att jag blir väldigt upprymd.

Jag är där med min dåvarande Bomben-kollega Sara Martinsson som lyckligtvis minns mer.

”Det var väldigt mörkt och kallt i lokalen”, säger hon. ”Och vi skrattade åt att det nästan inte var några människor alls där när vi kom. Vi tyckte ju att det var en enorm hype kring dem”.

Just ja. Precis så. Vi pratar mycket om ”Sveriges bästa band” innan och ropar det till varandra (och kanske också till lokalen) flera gånger under spelningen.

Sara minns hur vi uppfattar The Radio Dept. i den stunden.

”De kändes jätteviktiga eftersom de kom fram från ingenstans”, säger hon. ”Indiescenen var liten, intern och självförsörjande de åren. Alla kände alla och de nya banden formades i olika konstellationer ur gamla. The Radio Dept. stod för något helt nytt, kompromisslöst och eget. De hade en personlig röst och nu i efterhand tycker jag det var ett kvitto på sann begåvning. De har ju lyckats att hålla samman rent estetiskt ända till nu.”

Sara sammanfattar det bättre än jag kan själv. Precis så är det. När The Radio Dept. spelar ”Against the Tide” känns det i bröstet att det är ett slags avgörande Ögonblick. Jag vet på något sätt att The Radio Dept. kommer bli viktigt för mig och jag vet att jag är tvungen att försöka närma mig det här på något sätt. För att förstå.

Därför går jag i mitt historiska presens i Malmö ett par veckor efter Distro Grande. Anledningen till att jag letar efter en adress i närheten av Möllevångstorget, en märkligt varm oktober 2002, är att jag tror att det finns något i The Radio Dept. som jag måste avkoda.

Det hade varit väldigt spekulativt om jag då trott att lägenheten jag är på väg till skulle leda till att jag åtta år senare skriver det här.

Men jag undrar om jag inte visste innerst inne.

 

Nästa del av Billy Rimgards ”3:25,290 – En subjektiv berättelse om svensk indie 1999-2009″ publiceras måndag den 12 mars.