Kapitel elva: Flashlights. Sudden explosions

Jag vet nästan exakt när poppubliken i Stockholm började lyssna på dansmusik. Det var när Rex the Dogs aciddänga ”Frequency” började spelas på popklubbar hösten 2004. I samma paket som recensionsexemplaret av ”Frequency” skickades från det mytomspunna Kompakt-högkvarteret i Köln låg The MFAs ”The difference it makes”. Den var neo-trance, feta loopade atmosfäriska harmonier och mjuka electrobasgångar.

Precis i samma tid släppte Ada sitt album ”Blondie” där hon blandade sentimental, minimal techno med pop och gjorde en cover av Yeah Yeah Yeahs ”Maps”. Tillsammans gjorde de technon bubblig, rolig och galen igen. För att det här kapitlet ska hålla ihop behöver vi anteckna i marginalen.

Låt oss skriva upp punkt ett innan vi går vidare:

1. Technon blev bubblig, rolig och galen igen.
Sedan slutet av 90-talet hade en slags demokratiseringsprocess inletts där det gradvis blev enklare och enklare, billigare och billigare, att spela in musik. Om det här kapitlet handlat om 1994 istället för 2004 hade det fortfarande kostat 20-30000 kronor att få hyfsad inspelningsutrustning för den som ville sitta hemma och spela in själv – och även då skulle det ha låtit som en demo. Givetvis handlade det också om tillgång. 1994-95 hade 25,6% av svenskarna mellan 16-84 år tillgång till dator i hemmet enligt Statistiska centralbyrån.

Tio år senare, 2004-05, hade den siffran stigit till 78,3%. I takt med att datorerna kostade mindre och programmen klarade mer så kunde i princip vem som helst med genomsnittlig datorvana installera lite mjukvara och börja producera musik som var fullt i klass med en studioproduktion. När The Radio Dept. i slutet av 90-talet klev in i en studio och började micka upp för att eftersträva deras burkiga, skramliga lo-fi sade studioteknikern till dem: ”Om ni vill att det ska låta så här dåligt så behöver ni väl inte vara i en studio.”

Förbannade lämnade de den och återkom aldrig. Istället producerade de hela debutalbumet, och alla album därefter, hemma i lägenheten. Det ledde bland annat till ett underbart reportage i Musikermagasinet när en journalist besökte dem för att se hur de gjorde för att få till sitt karaktäristiska sound.

På golvet stod en PC med program som var så gamla att de hade hunnit byta namn. Tidningen var tvungen att skriva in redaktionella anmärkningar i citaten från bandet för att det skulle framgå för läsaren vilka program de menade.

Vi antecknar punkt två i marginalen:

1. Technon blev bubblig, rolig och galen igen.
2. Vem som helst med en idé kunde spela in musik.

När vi ändå håller på kanske det är lika bra att skriva dit två punkter till. Det kreativa klimat som växt fram under åren som gått sedan den här berättelsen tog sin början var ju naturligtvis livsviktigt. 2004 fanns det trots allt inte längre några spärrar.

Där Pluxus sågs som pionjärer 1999 hade så mycket hänt att poppubliken inte längre höjde på ögonbrynen inför nya intryck bara för att det lät udda. Så länge det var bra så dansade man. Dessutom fanns ett antal band som mognat, vuxit till sig och ofrivilligt skapat en slags scen, som kunde vara huvudband på klubbar och garantera publik och låta nya namn spela förband.
’
1. Technon blev bubblig, rolig och galen igen.
2. Vem som helst med en idé kunde spela in musik.
3. Begreppet ”pop” rymde det mesta.
4. Det fanns en publik som ville lyssna.

Eftersom nästa punkt som ska antecknas handlar om infrastruktur kanske jag borde vara lite klarare om vart jag är på väg med det här. Poängen kommer att levereras, inslagen och med rosett, jag lovar.

Tänk på det som en katastroffilm där många små misstag leder till ett klimax av oanade proportioner.

De här punkterna handlar om när de upptäcker att fel isoleringsmaterial använts i ”Skyskrapan brinner”. De är de första små skälvningarna i valfri jordbävningsfilm. De är när klimatforskarna tappar kontakten med bojen i ”Day after tomorrow”. Obetydliga små händelser som, när de sätts samman, bildar något ofattbart.

Under 2004 hade en ny publiceringsform slagit igenom på bred front i Sverige. Den kallades för blogg och tog udden av det allvarliga i att publicera sig.

Tidigare hade det främst varit ambitiösa redaktionella projekt som tagit plats på internet, sajter som Feber, Bomben, Rubbersoul In Space, Revolver, Dagens Skiva, Twisterella och The Cricket. I det sista numret av tidningen Pop skrev Andres Lokko i sin avslutningskrönika: ”starta era egna tidningar”.

Det var precis vad som hände när bloggen blev ett allmänverktyg. Alla startade eget. Och det räckte inte med skrivna inlägg utan folk startade MP3-bloggar, som postade en kort text med låten det handlade om tillgänglig för nedladdning. MP3-bloggen var 2004 relativt ny som företeelse även internationellt men formatet spred sig som en skogsbrand.

1. Technon blev bubblig, rolig och galen igen.
2. Vem som helst med en idé kunde spela in musik.
3. Begreppet ”pop” rymde det mesta.
4. Det fanns en publik som ville lyssna.
5. Alla kunde starta en blogg, för skriven text eller MP3or.

Jag hatar att gå vidare härifrån för jag kommer ta upp en punkt som jag inte gillar, som jag egentligen inte tycker är relevant i sammanhanget, som får mig att känna mig dammig. Jag är född 1977 och var 22 år när tidningen Pop lade ner 1999. Den hade under fem-sex år varit en livsviktig läsning för mig och influenserna den hade på min bedömning av vad som var objektivt bra går inte att underskatta.

Det var så mycket den tidningen lärde mig att tycka om som jag aldrig hade upptäckt på egen hand. Men det var nog också mycket som jag undermedvetet valde att avfärda för att det inte passade in i Pops mall för god smak.

Missförstå mig inte, jag är den första att förespråka mallar för god smak, men de kan också ha en hämmande inverkan. De som var 22 år 2004, däremot, hade varit 17 år när Pop lade ner och körde full gas framåt med helt egna referensramar. Tidningens myntade uttryck om att pophistorien alltid måste skrivas om har aldrig gällt så starkt som just då.

1. Technon blev bubblig, rolig och galen igen.
2. Vem som helst med en idé kunde spela in musik.
3. Begreppet ”pop” rymde det mesta.
4. Det fanns en publik som ville lyssna.
5. Alla kunde starta en blogg, för skriven text eller mp3or.
6. Det var okej att gilla Pet Shop Boys utan att skämmas.

Förutsättningarna var skapade. Nu krävdes bara den där utlösande gnistan för att hela skiten skulle gå i luften. Kanske hade alla de här faktorerna kunnat förekomma samtidigt utan att orsaka detonationen själva. Men runt omkring stod hundratals och hejade på, hundratals som inte var med i banden men som ville vara en del av kreativiteten som pågick.

Klubbarrangörer, skivbolag, bloggskribenter, musikjournalister, Soulseek- användare, formgivare, filmare, videokonstnärer.

Det var den perfekta stormen. Med ett musikklimat som var experimenterande fast samtidigt hade kul och alla som var villiga var välkomna att ge sig in i det och göra vad de nu tyckte var roligast.

Resultatet var oundvikligt: Flashlights. Sudden Explosions.