Kapitel åtta: En stor, mjuk soffa med massor av kuddar

Vi närmar oss 03:25,290 men jag känner att vi behöver titta ut i Europa för att få lite perspektiv. Året är 2003 och en man med yvigt, blont hår hänger på Club på Immanuelkirchstrasse i det som brukade vara Östberlin. Stroboskop och stenbrottstechno? Nej, Club är en sunkig pub.

Mannen går dit av flera anledningar. För att den ligger i samma hus som han bor. För att det är bra priser. För att de har ett bra biljardbord. Han går ofta dit. Eller till Sushi am Wasserturm som ligger runt hörnet där kockmästaren Yamasan från norra Japan skickar ut stora portioner enligt ”Ät två betala för en”-principen.

Det är hans två favoritplatser i Berlin och han sitter faktiskt fortfarande kvar där. Mannen heter Dirk Dresselhaus och har egentligen inte ett dugg att göra med vad som händer 03:25,290 in i en poplåt två år senare. Men samtidigt har han allt att göra med det.

Dirk ägnar, liksom några ungdomar som kliver på ett pendeltåg i Huddinge ett par år senare, sin uppväxt i olika band. Han spelar gitarr och sjunger. Det skramlar och slamrar när de manar fram popmusik som, liksom hos ungdomarna på pendeltåget, är frukten av att han en gång har upptäckt The Smiths. Och Pixies. Kanske främst Pixies.

Runt omkring honom åker Westbam runt på lastbilsflak och skriker ”celebration generation” tillsammans med tusentals Love parade- firare. Men det paketet är aldrig hans. Han är ju gitarrpop, rakt igenom. Men bandmedlemmar växer upp och band splittras och det finns med tiden inte längre någon plats där längst framme på scenen för honom.

Så han slutar sjunga. Och börjar laborera med elektronisk musik istället.

1998 släpper han sin debutplatta. Men samtiden förundras över vad det är han försöker göra. Skivan är elektronisk och experimentell men Dirk Dresselhaus har ändå inte kunnat hålla sig ifrån gitarren. Vad ska det likna?

”Just då handlade allt om techno och ingen förstod någonting”, suckar Dirk. ”De som var inne på Frankfurt-techno hajade till exempel inte varför jag i hela friden hade gjort gitarrpålägg.”

Men det har gått fem år sedan dess. En evighet i Berlin.

”Det känns som något håller på att hända nu. Den där fundamentalismen börjar försvinna. Folk börjar göra vad de känner för istället för att försöka hålla sig till någon ’ren’ genre.”

Han tar fram mikrofonen och börjar sjunga igen. Tyst och försiktigt, för han spelar in allt hemma i lägenheten på nätterna och huset är lyhört så han kan inte ta i. Hans röst har nästan r’n’b-kvaliteter över sig.

”Det är ju sången som är där jag kommer ifrån, egentligen. Fast nu var jag tvungen att återupptäcka min röst eftersom det var så längesen jag sjöng. Förra skivan var det första elektroniska jag gjorde så den spretade. Den här gången ville jag göra ett klassiskt album. Ett sånt album som banden brukade göra. Album som The Velvet Underground. Jag var väldigt kär när jag spelade in den så den blev rätt emotionell.”

Dirk släpper musik som Schneider TM. Han är precis klar med albumet ”Zoomer” som låter hypermodernt i sin blandning av bångstyrig, digital disharmoni och destillerad popeufori. Han är en elektronisk producent men han sitter inte och pratar om hur man kan spela in bandsågar för att få dem att låta som basgångar.

Hans favoritskivor just nu är D’Angelos ”Voodoo” och ”V”, det senaste albumet av de finska, kyliga minimalisterna i Pan Sonic. Han kan bara vara en produkt av sekelskiftet, när fundamentalismen börjar försvinna.

”Det känns som något håller på att hända nu.”

Kanske märks det tydligast på låten som gör honom till ett namn. Den ges ut på en EP från 2000 som han spelar in tillsammans med kompisen KPT.michi.gan. Ett av spåren heter

”The light 3000” och är en cover av The Smiths ”There is a light that never goes out”.  Klickande elektronik. Avsexualiserad vocoder-sång. De andra gör Frankfurt-techno. Men Dirk och KPT.michi.gan tar sig an en helig låt och klär den i ettor och nollor.

Ett år senare, en vacker augustidag i Hamburgs hamnkvarter. Jag sitter på en uteservering med en likaledes blond, yvig frisyr som heter Henning Heuer. Han berättar om hur underbara sommarnätterna där nere i hamnen brukar vara.

Hur han och hans vänner kommer ut från klubben och lägger sig på gräsmattan som vetter ner mot vattnet, röker en spliff och ser solen gå upp bakom svetslågorna i dockorna.

”Har man tur kommer en riktigt stor tankbåt och bara tyst glider förbi. Det är väldigt mäktigt”, säger Henning och ler.

Henning driver klubben Click. Han har ett rum som står tomt i sin lägenhet och där får jag sova på en madrass under besöket. Han är kompis och granne med producenten Lawrence som precis är aktuell med albumet ”The absence of blight” och hans eget bolag Dial där han och andra ur bekantskapskretsen, som Carsten Jost, släpper minimaltechno på tolvor med snygga, svartvita etiketter.

På fredagkvällen tar Henning mig till en klubb där Einmusik, en lokal producenttrio, spelar skivor. Det är en trång lokal med välvda stentak under en järnväg. Två av medlemmarna i Einmusik (som alla kallar ”techno-boyband” för att de är så söta) rockar stället med stenhård näsblodstechno och Henning blir fullare och fullare och förbannar ”the free bar trap” eftersom han inte behöver betala i egenskap av att vara klubbkung.

En amerikan i exil från Boston ser ut som en biker.

”Well, I’ll probably just pick up the microphone and sing something a little later”, säger han.

Jag skrattar. ”Yeah, you do that.”

Han stirrar på mig, gravallvarlig.

”I will! Yeah, I will!”

Och efter ett tag kliver han fram till DJ-båset, börjar gunga med sin stora kroppshydda upp och ner i takt med musiken och wailar sorgliga texter om bruten kärlek över technobeatsen.

”It’s been a long long time, baaaaaby.”

Tillbaka på Reeperbahn ser det ut som ett slagfält. När vi sätter oss i en taxi på lördagsmorgonen rullar flaskor längs asfalten, två spänniga killar slåss och solen står för högt. När jag vaknar på lördagseftermiddagen och går in i badrummet för att fräscha upp mig så hörs genom badrumsfönstret en av de stora tankbåtarna som nere i hamnen signalerar i sitt horn.

Då och där är det ett av de vackraste ljud jag har hört. Det ringer på dörren. Det är Lawrence. Lyssnar man på hans musik så är det ledsen, ganska mörk techno. Det är monotont och pulserar mer än det svänger. När han kommer och ringer på dörren för att träffa mig för en intervju så är det en liten popkille som står utanför. Han är trött.

Han var ute i natt och behöver hjälpa kompisar att sälja saker på en loppmarknad hela förmiddagen.

”Att bo i Hamburg är som att bo i en stor, mjuk soffa med massor av kuddar. Det är mysigt här. Bekvämt, helt enkelt”, säger han.

På kvällen går jag till Click. Henning har redan varit där några timmar för att förbereda baren och fixa med ljudet. Jag irrar runt lite och försöker hitta någon som jag träffade kvällen innan för att ha någon att prata med. Henning far omkring som den stressade arrangör han är och Misc spelar ett liveset så hårt att det gamla varuhuset som klubben ligger i håller på att rasa ihop.

Jag träffar ingen jag känner.

Lawrence är inte där. Konstigt, tycker jag. Han är ju ändå stamgäst såväl i DJ-båset som på dansgolvet. Jag är trött på techno. Huset ska rivas men ingen vet när. Under tiden huserar klubbar på de olika våningsplanen där det en gång låg affärer. Jag går två trappor upp för där är det indieklubb med tyskar som ser ut som Broder Daniel-fans.

I baren börjar jag prata med en kille som heter Falk. Han blir glad över att jag kommer från Sverige och berättar att han har gett högsta betyg till The radio dept. i en av Hamburgs morgontidningar som han skriver för. Han drar med mig bort till bordet där hans flickvän och hennes kompisar sitter.

Hon och en väninna hade åkt till Stockholm bara en månad tidigare för att gå i Labradors fotspår. De berättar att de blev besvikna för de trodde att hela Stockholm var som en stor Labrador-stad. Men så hade de gått på klubben Metropolis och blev lite besvikna eftersom det mest spelades hiphop där.

Vi pratar ett tag innan jag får dåligt samvete. Det är ju för att hänga på Click på våningen under som jag åkte till Hamburg. Jag ska ju skriva ett reportage och då kan jag inte hänga här.

Jag tackar för mig och börjar gå mot utgången. På dansgolvet är det kaos för DJ:n spelar ”There is a light that never goes out” och folk röjer. När jag armbågar mig fram springer jag in i… Lawrence. Jag frågar honom om han ska med ner.

”Nej, nej!”, ropar han, ”där är det alldeles för monotont”.

Electronicaproducenten Schneider TM gör sig ett namn med en cover av en gammal gitarrpopdänga. Technoproducenten Lawrence orkar inte med minimal techno utan dansar hellre till originalet av samma låt. Cirklar sluts.

”Det känns som något håller på att hända nu. Den där fundamentalismen börjar försvinna.”