Förord: Alla dessa ögonblick

Allt började, som det så ofta gör, med ett samtal över ett glas vin. Vi var oense om någon detalj kring den elektroniska indiepopen i mitten av 00-talet. Du vet, bloggpopen. Duos som gillade Pet Shop Boys och remixade varandra.

Jag försökte söka och reda ut hur det var, men trots att det var så nära i tiden fanns inget bevarat. Bloggarna var stängda, webbdomänerna låg till salu. Jag blev fundersam, började söka efter andra band, andra uttryck som för några månader var spännande men sedan försvann.

Noll. Nada.

De som nått bara strax under nivån för det som dokumenteras av dagspressen var raderade från kartan. Jag blev bekymrad.

Det som kallas ”indie” har en tendens att vara flyktigt, som bra popmusik ska vara. Det brinner en sommar och glöms bort. Tioårsperioden från 1999 till 2009 var inget undantag i det avseendet, men vad som var speciellt denna gång var hur djupa avtryck musiken lämnat i vår samtid.

00-talet var ju decenniet då indie blev mainstream och mainstream blev indie. Då popen började gå på klubb och klubbmusiken ville vara pop. Att det inte fanns något spår av allt det där kvar kändes på många vis lite sorgligt.

Jag satte mig ner och började samla ihop Ögonblick som jag mindes dem. Ögonblick har alltid varit livsviktiga i popmusik. Där andra kulturformer kan hitta näring i beständighet och lång hållbarhet måste popmusiken brytas ner i små bitar för att magin ska gå att beskriva.

Popmusik handlar inte om omfattning, konstnärlig ambition, pretention, uttryck som står sig över eoner av tid eller de intellektuellas strävan att vara så nära döden som möjligt. Popmusik handlar om en sekunds eufori.

Det första Ögonblick jag kom på var när jag satt på bottenvåningen på Klara Norra Kyrkogata i Stockholm, i ett rum som ingen annan på kontoret ville ha, det mörka vars enda fönster vette ut mot gränden med väggen på andra sidan som enda utsikt.

Ett par månader senare, en frusen januarisöndag i en lägenhet på Fastlagsvägen på Hägerstensåsen, kommer nästa. Jag minns precis hur jävla kallt det var, hur inspirerad jag blev av dem jag mötte och hur det förändrade mitt sätt att se på saker. Och hur det kom att förändra varenda år under 00-talet. Jag kan nästan ge ett exakt datum, för det var den 23:e eller 30:e januari.

Vi kan säga den 30:e eftersom det låter bättre men det spelar inte så stor roll.

Många perioder var som svarta hål i minnet. Jag började rota bland gamla texter och intervjuer, krönikor och externa hårddiskar med mp3:or. Jag gjorde nya intervjuer, nya tolkningar, allt i ett försök att foga ihop alla Ögonblick, små stunder frusna i tiden, till en berättelse. Mest för att inte förlora dem själv.

Till slut satt jag med en berättelse om svensk sovrumspop, indie och Do It Yourself-ideal. En väldigt subjektiv berättelse. Mina ögonblick löst sammanfogade med vad som kanske är en röd tråd.

Här är den nu, förd till arkivet.