En annan sorts mogendans: Northern soul i Wales

Norra Wales, en helg i mars, 2009

Den sista sevärdheten innan vi är framme – en gigantisk, rostig trålare som ligger som en harpunerad stålval ett hundratal meter upp från det långgrunda vattenbrynet. Efter att ha passerat kala slätter, nedlagda industrier och dyiga sandbankar, som för tankarna till Nick Broomfields Ghost, om det tjugotal illegala kinesiska arbetare som drunknade när de plockade hjärtmusslor vid Morecambe Bay, glider tåget till slut in på den sömniga stationen Prestatyn. Varma vindar får en att skala av sig den nordiska vinterjackan, regnimpregnerad efter tre hårda slaskmånader. I luften finns ett eteriskt stråk av vaknande vårblommor, ruttnande tång och hårdfriterad fish’n’chips.

Taxichauffören bär en fläckig t-shirt, grå sweatpants och fyrtio kilos övervikt. Han sitter inkilad i förarsätet med magen tryckt mot ratten och vi erbjuder oss att själva lasta in väskorna. Ur den knastriga radion skränar JJ Barnes”Our love is in the pocket”. I dessa delar av Storbritannien är northern soul lika vanligt och folkligt som svenska landsbygdens dansbandsörhängen. ”Pontin’s, eh?”, frågar han och torkar svetten ur pannan med baksidan av handen. ”Yeah, it’s gonna be a good one this year, lot’s o’ people”. Han svänger in på parkeringen. På den stora gräsplanen ligger rad efter rad med kompakta radhuslägenheter, ett tjugotal längor totalt. Det är full lågsäsong, men just denna helg fylls vartenda rum.

”Hullo lovve, you’aright?”, hälsar en av de medelålders engelsmän som står i grupper och garvar utanför entrén, en cigarett i mungipan och en pint i näven. Männen har slitna jeansjackor, ölmagar och tunnhåriga hjässor, fruarna är mjuka i hullet efter decennier av brittisk snabbmat och uppklädda i 60-talsklänningar eller lågprisvaruhusfynd. Vi checkar in.

Vi har ätit pasta och burksås. Den lilla butikens färskvaror är inte att tänka på och matsalen är som att spela rysk roulett. Vi dricker billig konjak med damm på korken. Kassörskan log brett när vi köpte den. Klockan närmar sig nio och det är dags att gå de hundra meterna till huvudbyggnaden.

I stora salen. Moses Smith ”Girl across the street” dunkar med en vansinnesvolym och vi säkrar öronpropparna. Det är redan fullt ös. Det blankpolerade trägolvet i lokalen är stort som en inomhusfotbollsplan och över det rör sig de grovhuggna arbetarna med en glidande lätthet som bara femtio års dansträning kan ge. Det luktar pudrigt sött av talk, dammigt av säljarnas vinylskivor och skarpt av tusentals munnars spritångor. I den trettio meter långa huvudbaren står klungor och umgås. Inom några timmar kommer över tvåtusen människor att sprida ut sig över de fem dansgolven.

Vi sätter oss på läktaren och dricker John Smith. Framför dj-båset på scenen samlas gräddan av danseliten, slitna män och kvinnor i femtioårsåldern som blandar flytande fotarbete med golvmoves från breakdancen, kampsportsliknande highkicks och mångvarviga spins. Dessutom en och annan asiat som efter åratal av trägen träning utmanar dem på deras egen hemmaplan.

Klockan är ett. Stora salen är fylld till bredden och på scenen gör sig de avpolletterade soulartisterna redo att dra igång. Flera tusen människor väntar ivrigt. Som en åskknall brakar den första stämman ut i lokalen. The Magnetics är till åren, men med röster som åldrats som en fin whiskey, aningen mörkare och mer sonora studsar de mellan väggarna. I matchande vita kostymer, harmony group-fingerknäpp och synkroniserade dansrörelser levererar de en golvande version av £ 4000-singeln”Lady in green”.

Bobby Patterson, med axellångt afro, solglasögon, rutig fuskpälsväst och svart skinnkeps sjunger ”I’m in love with you”, med en raspig röst som känns som en välkommen käftsmäll. Han flinar, spexar loss på scenen och böjer sig ut över publiken och skakar tanternas uppsträckta händer. Det gemensamma medleyt avslutar konserten och applåderna vill aldrig dö ut. Sedan börjar dansen på allvar.

Det är måndag förmiddag. Sista låten ljöd klockan tre i natt, efter tre dygn av oförtrytlig fest. Utanför receptionen står en grupp engelsmän med varsin pint, lite slitnare, lite mindre högljudda. Man packar bilar och checkar ut. I raggig fuskpälsväst, skinnkeps och solglasögon kommer Bobby Patterson släntrande och styr upp ett samtal. Han garvar och strålar i kapp med den bleka vårsolen. ”The best weekender I’ve ever had”, säger han entusiastiskt på släpig Dallasamerikanska. ”Friday was my birthday, Saturday the most rockin’ concert since the sixties. Shiiiit.” Bobby går för att köpa helgens sista pint, hans hesa skratt ekar när vi går mot tågstationen.

Liten ordlista:

• Prestatyn northern & modern soul weekender : ”Another tremendous weekend of non-stop entertainment with FIVE arenas playing the whole spectrum of rare soul music, from the sixties to the present day!”
• Pontin’s = brittisk ’holiday park’ (ungefär semesterby) för hela familjen
• Prestatyn = kuststad i norra Wales
• Weekender = helgfestival för soulmusik
• Northern soul = amerikansk 60-talssoul som föredrogs av arbetarklassen i norra England
• Modern soul = soul producerad efter 1969
• Spin = snurr i danssammanhang > Highkick = hög benspark